Deckarloggbäst / februari 2022

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är deckare med mera. De innehåller mer än det kriminella. Som Christina Wahldéns deckarserie från Australien (vilken kan liknas vid Tony Hillermans amerikanska indiandeckare). ”Enbart kvinnor” är tredje titeln med poliserna Jess (kvinna och urinvånare) och Bluey (man och vit) i och kring hamnstaden Darwin i Northern Territory. Här  utreds mordet på en kvinnlig minister som hittas död i Darwins högsta domstol. Ministern har godkänt gruvexploatering på en för urinvånarna helig plats med en ”förlossningsgrotta”. Spännande lärorikt. För vad vet vi, du och jag, om Australiens urinvånare?

Viktoria Höglund
Den som inget känner mer
(Southside Stories)

Viktoria Höglunds tredje (eller fjärde, om man inkluderar en kortroman) psykologiska thriller börjar som tidigare med en plötslig händelse som påverkar många människor. Fanny, 16 år, har opererats och ligger nedsövd. Hon var på strandfest, åkte vattenskoter och råkade ut för en olycka. Och hittades skadad morgonen därpå. Höglund skriver inte i jag-form men varvar berättandet mellan personerna (mamman, pappan, ”pojkvän” med flera). Läsaren får ta del av personernas olika reaktioner på den omskakande händelsen. Deras tankar och känslor, hur deras liv förändras.

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar. Vardagarna (tänk dagbok och Lundell) tränger undan romanen men den sipprar ändå in och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman (Erik) Ponti & ((Carl) Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge nu i pensionärsåldern.

Sara Blædel
Flickan under trädet
Övers: Jessica Hallén
(Polaris)

Pionjären inom dansk ”femikrimi” återkommer med sin tionde krimi i serien med – och om – Louise Rick, polis, och Camilla Lind, journalist. I ”Flickan under trädet” har Rick tagit tjänstledigt. Hon är på långresa utomlands men flyger hem till Danmark då hon får reda på att hennes bror försökt ta livet av sig. Självmordsförsöket orsakades av att hans maka plötsligt försvann. Snart ska fler kvinnor försvinna. Samtidigt har polisen hittat kvarlevorna efter en tonårsflicka som försvann 1995 under en skolresa till Bornholm. Orkar inte fler deckare med mördade kvinnor! utbrast min hustru när jag berättade om boken. Men så är det inte här – utan mer och annan än så.

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara vardagsdeckare. Det lät för tråkigt. Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Tvärtom, högre betyg går knappt att få. Wahlberg skriver allt bättre, berättar långsamt, ingående och noga. Serien har förändrats = utvecklats från deckare till kriminella vardagsromaner eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet. Ja, till och med allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman. Huvudpersonerna, polisen Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg finns numera i Lund/Malmö. Ämne: skakvåld mot barn.

Bengt Eriksson

Guillous eller om det är Pontis vardagar

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar.

Guillou står vid sin pulpet, typ 50 år av sittande skrivande gör det svårt att sitta och skriva (tid för operation av ryggen ska snart bestämmas) (hur ryggen blir efter ett yrkesliv på en stol kan den här recensenten intyga), och skriver för hand med sin för ryggen lätt löpande  Mont Blanc-bläckpenna.

(En sån skulle man ju ha men en fråga: Vem skriver rent och ut på dator sen? Man ska alltså inte bara ha råd med en Mont Blanc utan också en sekreterare…)

Pennan löper och får löpa som hjärnan löper. Guillou – ja, till synes åtminstone, så verkar det för läsaren – skriver vad han kommer att tänka på, vad som helst, gör utvikningar till såväl politik som kolleger och säg icke-kolleger som han träffar mitt i prick med sina formuleringar. Eller invektiv, lika elak är han som han är rolig.

Riktigt pricksäker och rolig, fast det senare tycker förstås främst hen läsare som håller med. Kolla till exempel beskrivningarna av Janne Josefsson (fientligt pricksäkert) eller Klas Östergren (vänskapligt pricksäkert).

Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” kan inte så lite påminna om Ulf Lundells ”Vardagar” – bägge skriver ett slags gestaltade eller till och med fiktionaliserade dagböcker – med den skillnaden att Guillou men inte Lundell samtidigt skrivit en roman. Vardagsskildringar från pulpeten, resor till Stockholm och en gigantisk jäkla julgran som ska in – och sen ut – på Guillous herrgårdsliknande bostad någonstans i Sörmland, där i trakten bor ju förresten också Leif G.W. Persson, även han finns med i boken, och bägge inhandlar = beställer väl sina riktigt fina vinare på systemet i Gnesta?

Vardagen tränger undan romanen men den sipprar in här och var och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman Ponti & Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge är nu i pensionärsåldern. Som pensionärer hade Guillou tänkt att han och hustrun skulle sitta under palm i skuggan från solen men sen kom coronan…

Omslaget till ”Den som dödade helvetets änglar”… Titta på det. Riktigt betrakta det. Redan med omslaget börjar Guiilous träffsäkra nålstick eller hagelkulor. Vilken – annan – deckar- och thrillerförfattare, aktuell i år också han, det är en han, kan omslaget syfta på och pastischera?

Erik Ponti som Jan Guillou eller Jan Guillou som Erik Ponti.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Erik Ponti, journalisten, fortsätter att vara Jan Guillous alter ego. (Vilket ger boken en extra lite förbryllande dimension, särskilt vad gäller memoarskrivandet. Guillou skriver alltså om sig själv, utan tvekan gör han det, men om sig själv som Ponti.) Carl Hamilton, agenten eller för att vara formell underrättelseofficeren, är Guillous nu återkommande svenska typ James Bond-huvudperson. Hamilton har återkommit till Sverige, Stockholm och Gamla stan, ska det visa sig, efter att under många år varit försvunnen, spårlöst borta, hållt sig gömd.

Det kriminella, detektivromanen eller thrillern, inleds när Guillou eller om det är Ponti läser en gammal polisutredning om kriget mellan Hells Angels och en gangstergäng i Tensta. En hel motorcykelklubb utplånades plötsligt, medlemmarna sköts ihjäl och det på ett sätt som borde ha varit omöjligt. Tills det för Ponti – och mig! – går upp hur det kunde ske och vem som kan ha gjort det. Vem det måste vara…  

Det invandrade gangstergänget? Troligt? Knappast de här morden, det här tillvägagångssättet. För mig var det en vag beskrivning från ett vittne av en helt otänkbar gärningsman. Klickade direkt, som det aldrig brukar göra när jag läser deckare. Jag kommer aldrig på vem mördaren är, alltför dum för det. Men här – genast. Det kanske säger något i alla fall lite om Jan Guillous detektivberättelse som deckare. Så jädra spännande blir det inte men det är bra.

Ponti/Guillou börjar forska efter anledningen till att medlemmarna i motorcykelgänget, hangons till Hells Angels, sköts ihjäl eller avrättades. Det leder honom till en tobakshandel och sen flera affärer och butiker i Gamla stan. Han haltar omkring, det är ryggen, dricker té hos affärsägare, invandrare, flyktingar. Det är också då han får reda på att Carl Hamilton är tillbaks, i samma hus i Gamla stan där han bodde för längesen, men Carl svarar aldrig på porttelefonen – förrän en gång.

Sen får Ponti också låna en käpp av Hamilton, för att kunna gå lite bättre. Och så bildas inofficiellt firman amatörpensionärsdetektiverna Ponti & Hamilton, alternativt Hamilton och Ponti.  

Det finns ett antal sega sidor i boken, främst när Guillou håller föredrag om världspolitiken. Som jag skrev är det inte heller en så spännande deckare. Men som jag också skrev – boken är bra. Det är underhållande. Det är väldigt fyndigt berättat. Och ibland så roligt att jag inte bara smålog en smula utan måste storskratta.

Det här bör väl vara starten på en ny deckar- och thrillerserie? Bara den inledande första boken med privatpensionärsdetektiverna, jag väljer följande ordning, Hamilton & Ponti? Jo, det är det. Så ska det bli. Guillou bara luras, om det också. Säkert en planerad ny deckarserie…

Bengt Eriksson

Stark och tuff kvinnlig agent

Hans Carstensen

Under hökens vingar

(Southsides Stories)

Plötsligt så drabbas vi av en ny thrillerserie i boklig form.

Det är den gamle Utter Butter-punkaren tillika författare, stand up och skrivkurslärare bland annat. Boken om den medelålders förskoleläraren Daphne Söderlund som arbetar på en skola i Gävle. Familj med två vuxna barn.

Hon har ett förflutet som hemlig agent inom SÄPOS hemligaste avdelning, den dolda grenen benämnd Camping. Numera en pensionerad agent i skuggan, det vill säga lever under nytt namn istället för sitt riktiga dopnamn.

Boken är en snabb berättelse som glider fram som en sportbil genom folktomma gator och skulle vara en perfekt filmscenografisk thriller där det finns en bärande röd tråd. En klar hjälte uppvisar briljans i sitt yrke och tar sig an motvilligt ett nytt uppdrag med personlig prägel.

Vi har här en kvinnlig hjälte som är mera vardaglig och jordnära än Jan Guillous Carl Hamilton. Fastän minst lika skarp och tuff i sitt agentyrke som sina litterära manliga dito.

Detta är första boken i en tänkt serie som jag tror kan utvecklas att bli något riktigt bra. Lättläst, bra intrig och en trovärdig historia presenteras här inför oss tilltänkta läsare.

Perfekt höstläsning anser redaktören.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

Den filosofiska spionromanens Göteborg och dess illusion av verkligheten

Åke Edwardson må påstå nåt annat (vad kan det vara?) men för mig är och förblir Göteborgs främsta skildrare inom deckare och annan krimi utan tvekan den filosofiske spionromanförfattaren Sven Westerberg (1945-2018).

Följande är en intervju med Westerberg och en vandring genom hans Göteborg som vi gjorde mitt i aktiva produktion av synnerligen spionromaner eller kanske säkerhetspolisromaner.

Ser nu, till min häpnad, att vi inte alls verkar ha pratat om Dag Hammarskjöld som Westerberg väl citerar i varenda bok han skrev…?

***  

Strax före Göteborg kör vi in på en rastplats och tar fram guideboken: ”Göteborgsmorden” av Sven Westerberg.

På sidan 19 finns en vägbeskrivning. Det är Bodil Wilhelmsson, hustru till den försvunne översättaren och f d diplomaten David Wilhelmsson, som guidar. Fru Wilhelmsson har gått från Gustaf Adolfs torg. Nu står hon i taxikön vid Centralen. ”Och vart ska vi?” undrar taxichauffören. ”Sävedalen”, svarar hon.

”De svängde ut i trafiken… Hon såg GP:s byggnad med de upplysta fönstren. Hon såg skyltfönstren på Friggagatan, motorcyklarna, den gamla judiska kyrkogården, och sedan de stora hyreshusen till höger när de passerade Olskroken.”

Längre fram i boken, sidan 80, kör Stellan Fransson och Jarl Fredriksson samma väg. Den förstnämnde är kriminalkommissarie vid Göteborgspolisen. Den andre, som kommit ner till Göteborg från Stockholm, arbetar inom den del av den svenska underrättelsetjänsten som kallas Kontoret. De kör till Sävedalen i Franssons BMW. Också de svänger av från motorvägen och passerar ™stra Sjukhuset.

Fredriksson ser sej omkring. ”Ett lugnt område”, säger han.

Ovanstående är en ganska exakt beskrivning av vägen hem till Sven Westerberg, seminarieorganisatör på Folkuniversitetet och spionromanförfattare. ”Göteborgsmorden”, hans fjärde spionroman, kom 1994. Tidigare har han i tur och ordning skrivit ”Onsalaaffären” (1987), ”Pragincidenten” (1989)och ”Kabinettssekreteraren” (1991). 

Om det nu är spionromaner, som Westerberg skriver. I romanerna finns miljöskildringar som får Göteborgs gator att bli mörka och hårdkokta, där finns åtminstone en aning av pussel och huvdpersonerna är inte spioner utan snarare snokande (säkerts)poliser. Sven Westerberg skriver spion-, detektiv- och polisromaner, på samma gång.

– Personerna är ju inga agenter, de är inga superhjältar. Det är inte så mycket action i böckerna. Jag skriver inga agentthrillers.

– Filosofiska spionromaner, kan man säga så? Det är underhållning och något mer, det är ju rätt mycket filosoferande i böckerna.

Sven Westerberg. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

Filosofiska spionromaner är en träffande karaktäristik. En rad personer i romanerna filosoferar över samhället, livet och politiken.

Lennart Brask, chefen för Kontoret, lyssnar på Elgar också författarens favoritkompositör) och läser Edfeldt. Brask beskrivs som ”meditativt sorgsen”. Lasse Garaudy, polisen med den franska bakgrunden, citerar gärna och ofta Pascal. Den försvunne översättarens livsfilosofiska memoarer finns på några disketter i ett bankfack. Peter Alfvén, kabinettssekreteraren, har skrivit boken ”Sverige, Säkerhetspolitiken och Socialdemokratin”.

Ett citat på måfå ur Alfvéns bok: ”… där socialdemokratin och den demokratiska socialismen anses ha spelat ut sin roll. Ingenting kan vara mera felaktigt. I en värld där de konservativa krafterna alltmer försvarar en marknadsekonomi som utan hänsyn slår ut och krossar all mänsklig aktivitet som inte är ekonomisk bärbar…”

Varför började du skriva? Och varför blev det deckare, eller spionromaner?

– Har inte alla en dröm om att en gång i livet skriva en bok? säger Sven Westerberg. Har inte du också en roman – en deckare – i skrivbordslådan? frågar han intervjuaren.

– Jag gick in i en bokhandel och plockade bland böckerna på deckar- och thrillerhyllan, bläddrade, läste några rader här och var. Det här ska jag väl klara av, tänkte jag.

– Men det är klart, går jag bakåt i livet, så finns det några händelser som kan ha påverkat mej. Som att jag var kryptör, när jag låg i lumpen. Jag krypterade meddelanden från försvarsstaben underrättelseavdelning.

– I sexton år bodde jag i Norge. Bl a arbetade jag åt Norska Flyktingrådet. Jag hade hand om Öststatsflyktingar,som den norska säkerhetspolisen förstås intresserade sej för. Så då kom jag i kontakt med norska ”agenter”. En gång var jag också med på ett möte med den militära norska säkerhetstjänsten, för det finns en sån också.

Hade du läst många spionthrillrar innan du själv började skriva?

– le Carré och Deighton hade jag läst, fast den senare tyckte jag inte om. Numera undviker att jag läsa spionromaner, i synnerhet svenska. Jag vill inte riskera att bli påverkad. Så jag har varken läst Bornemark eller Guillou. Jag har sett nån Guillou-film på TV, det är allt.

Ändå finns det en sak som är gemensam för alla spionromanförfattare, svenska och utländska. Livet och arbetet har gjort deras spioner och agenter desillusionerade. Det gäller George Smiley (John le Carré), Bernard Samson (Len Deighton), de ”malätna” spionerna hos Kjell-Olof Bornemark och, faktiskt också, fast på ett annat sätt, Carl Hamilton (Jan Guillou).

– Du menar att hos samtliga är spionen en schablon? Alla romanspioner är likadana: gråa, fundersamma, desillusionerade…

Inte alls! Tvärtom! Jag menar att eftersom ni alla skildrar spionerna på samma sätt, så kan läsaren lätt få för sej att ni faktiskt skildrar verkligheten. Så här, som i spionromanerna, är agenterna och spionerna också i verkligheten. Romanerna skulle kunna publiceras i tidningen Arbetsmiljö som reportage om spionernas arbetssituation.

– Guillou hävdar ju att han skaffar sej information genom att intervjua olika människor som arbetar inom säkerhetstjänsten. Men inte tror jag att någon agent skulle läcka viktig information till en författare, ens om författaren heter Guillou.

– Somliga andra spionförfattare pratas det om, det sägs att dom själva har varit spioner.

– På den nordiska deckarkongressen i Lund träffade jag norrmannen Arild Rypdal och han hade märkbart svårt att skilja mellan sina romaner och verkligheten. (Inom parentes kan nämnas att Rypdals ”Kodene i Metrograd” var 1994 års norska nominering till deckarpriset ”Glasnyckeln”.) Detsamma      har man ju sagt om Bornemark i Sverige.

– Själv försöker jag skildra tre möjliga säkerhetspoliser: tre människotyper. Så här kan man bli, på dessa olika sätt kan man utvecklas, om man arbetar inom säkerhetstjänsten. 

– Brask grubblar inte över existentiella frågor – det är att säga för mycket – men han snubblar vid dem. Han är mer ämbetsman än agenttyp. Han har ingen familj, för det är väl otänkbart i hans situation, bara en gammal syster i ™rebro.

– Fredriksson är nervös, kedjerökande, skäggig.

– Wiklander är mer korrekt, stram.

– Dessutom, fortsätter Westerberg, finns det ju öppna källor som man kan använda sej av. När Brask reser till Värmland och träffar säkerhetstjänstens gamle chef, Dennis Björk, så har jag byggt deras samtal på öppna källor. Palm, som dom nämner, om du minns honom, är en riktig person. Han har funnits i verkligheten.

Hans samlade produktion av filosofiska spionromaner. Foto från Facebooksidan ”Sven Westerbergs böcker”.

En liten utvikning från spiontemat i artikeln och romanerna: lägg märke till skildringen av Värmland. Så här skriver Westerberg: ”Mörkret sänkte sig den kvällen över Glafsfjorden, de värmländska skogarna och huset…”

Det är ensamt och ödsligt: den ensamma människan i storskogen. Nog märks det, känns det, att Westerberg själv har bott i den ”värmländska” skogen, fast på andra sidan gränsen, på den norska sidan.

Den sista tiden i Norge bodde han på landet, mitt i skogen. Där satt han och skrev sin första roman, ”Onsalaaffären” – en bok full med drömmar om andra, mer befolkade och lockande platser. På omslagsfliken kan man läsa att han skrivit romanen för att han ”allt mer kommit att plågas av de djupa gränsskogarnas tristess”.

Så här långt i samtalet tar vi bilen in till Göteborg för att besöka Sven Westerbergs göteborgska spionmiljöer. Men först gör vi en avstickare i Sävedalen. Vi svänger till höger och kör upp bland villorna vid Bockemossen. Fast det är ingen mosse, utan en fågeldamm med en liten park runtom. Hit var fru Wilhelmsson på väg i taxin – till en av makens          barndomsvänner, Kjell Salomonsson.

Vi parkerar bilen utanför Centralen på Drottningtorget och går samma väg som Bodil Wilhelmsson, fast i motsatt riktning: längs Norra Hamngatan, snett över Gustaf Adolfs torg, in på Köpmansgatan.

Den här delen av Göteborg heter västra Nordstan. Husen är nybyggda, men lika låga som de gamla, och Köpmansgatan är fortfarande lika smal, men nu har den blivit gågata. Handelstidningens och GT:s gamla hus håller på att renoveras. Det ser tomt ut. Vad ska huset nu användas till? Jag frågar Sven Westerberg, men han vet inte.

Gatorna är helt folktomma. Västra Nordstan är inte alls som jag minns den från när jag gick på Journalisthögskolan i slutet av 60-talet. Men det var, som Bodil påpekar, ”en betydligt livligare tid både i kvarterets och stadens tidningshistoria”.

Vid den lilla Kronhusparkens ena hörn ställer vi oss, precis som Bodil, och tittar upp mot det fönster som tillhör David Wilhelmssons kontor. Men vilket fönster är det? Exakt var på Kronhusgatan ligger kontoret?

Sven Westerberg pekar på några fönster ovanför färgaffären och säger att ”där nånstans måste det ha varit, för när Bodil stod inne på kontoret så kunde hon genom fönstret se den gamle mannen, som stod precis här, där vi står, under dom mörka träden vid järnstaketet”.

Den första – och enda – upplagan av ”Göteborgsmorden” är slutsåld. Nytillkomna läsare får anlita antikvariaten och biblioteken, för någon pocketutgåva lär inte planeras.

Det är synd. Tillåt mej att muttra något över att Westerbergs förlag, Tiden, inte passat på att trycka upp ”Göteborgsmorden” i pocket lagom till årets Bokmässa i Göteborg, gärna med en uppvikningsbar Göteborgskarta i en ficka på omslagets insida. Hade förlaget dessutom arrangerat en guidad tur genom verklighetens och bokens Göteborg – med författaren själv som guide – så hade allt varit perfekt.

Inte kan väl jag vara den enda deckarläsaren som är barnsligt förtjust i att leka följa John med romanpersonerna: vandra i Sir Arthur Conan Doyles, Sherlock Holmes och Dr Watsons fotspår i London, Stieg Trenters, Harry Fribergs och Vesper Johnsons i Stockholm och Sven Westerbergs, paret Wilhelmssons, Franssons, Fredrikssons, Brasks och de andras i Göteborg? I mina deckarläsande ögon flyter fiktionen och verkligheten samman till en mellanvärld – en illusion av verklighet.

– Det är viktigt att vara noggrann med miljöskildringarna, säger Sven Westerberg. Om miljöerna är autentiska så bidrar det till att också berättelsen uppfattas som trovärdig och riktig.

Sven Westerberg är mer än noggrann. Han är minutiös.

Han påpekar att ”den där affären i Vasastan, som jag nämner, den finns inte längre, men den fanns då, 1990” (året för händelserna i ”Göteborgsmorden”). Han har också roat sej med att tala om att Folkuniversitet, Westerbergs arbetsplats, har sina lokaler på Vasagatan. Eller hade: ”Nu har vi flyttat till Norra Allégatan och Järntorget.”

Vi fortsätter samtalet om – den för alla sorters deckare så viktiga – ”illusionen av verklighet” medan vi promenerar Västra Hamngatan i riktning Vasaparken. En av de mördade i ”Göteborgsmorden” hittas under ett stort mörkt träd i Vasaparken.

– Jag växte upp i Sävedalen – i samma hus, förresten, där jag bor idag. Jag har övertagit mina föräldrars hus. Fyra år gick jag på gymnasium inne i Göteborg, i Nordstan. Så Göteborg känner jag.

På Malta (”Göteborgsmorden”) och i Prag (”Pragincidenten”) har jag också varit. Gatorna stämmer. Om Beirut (”Onsalaaffären”) hämtade jag uppgifter ur en artikel i tidskriften National Geographic. Dessutom kollade jag med en bekant, en nuvarande professor i arabiska, som känner Beirut. ”Jodå”, sa han, ”det är rätt. Så kan du ha det.”

– Apropå miljöer.

– Tiden, mitt förlag, har ju kontakter inom regeringen och statsförvaltningen, så när jag höll på att skriva ”Kabinettssekreteraren” var jag faktiskt uppe på UD i Stockholm och tittade på kabinettssekreterarens rum. Då hette kabinettssekreteraren Pierre Schori. Fast när jag tittade in i rummet var han i USA.

Promenaden genom Göteborg slutar på en av Avenyns uteserveringar. Soligt och varmt. Liv och rörelse. Snett över gatan, ner mot restaurang Kometen, står en orkester och spelar gamla Creedence-låtar. Högt! En procession med veteranbilar kör förbi.

– Brask har ju en lägenhet på Östermalm i Stockholm, på Styrmansgatan 51, säger Westerberg. Till ett av seminarierna på Folkuniversitetet fick jag en anmälan från en adjunkt som bodde på Styrmansgatan, nummer 51! Jag hade tänkt be att få titta på lägenheten. Men adjunkten kom aldrig till seminariet.

Vad ska din nästa roman handla om?

– Den utspelar sej faktiskt här i Göteborg den också, fast inte enbart.

– Den här gången skriver jag om islam och fundamentalism. Det är inte så lätt. Det gäller att undvika schablonerna.

Bengt Eriksson

Publicerat i Tidningen Boken 1995                                         

Sven Westerbergs samtliga romaner:

Onsalaaffären (1987)

Pragincidenten (1989)

Kabinettssekreteraren (1991)

Göteborgsmorden (1994)

Skuggan av Vasa högre allmänna läroverk (1996)

Det gåtfulla mordet i Partille (1998)

Guds fruktansvärda frånvaro (1999)

Judinnans tystnad (2000)

Abonnemanget har upphört – hänvisning saknas

(2002)

Andras väg har rastplatser i solen (2003)

Flugfiskaren (2006)

Onsala, höstvinden och T.S. Eliot (2012)

Ovissheten (2014)

PS. Sven Westerbergs böcker finns nu utgivna som ljud och/eller e-böcker (Saga Egmont) och bland annat tillgängliga på strömningstjänster. Rekommenderas å det bestämdaste!

Jan Guillous stora århundrade: upplösningen!

Tony Johansson har tidigare på sin hemsida – även publicerat här på Deckarlogg – gjort en genomgång av de nio föregående titlarna i Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet”.

Nu recenseras han också den avslutande titeln i serien.

***

Jan Guillou

Slutet på historien

(Piratförlaget)

Så har Jan Guillou nått fram till slutet i det som är hans andra dekalogi. Hamiltonserien bestod ju också av tio böcker (plus en novell), och utgjorde förstås en imponerande författarbragd. Men ”Det stora århundradet” toppar Hamilton.

Jag har tidigare recenserat de första nio böckerna. Jag läste dem i ett svep i våras, och det var en sådan läsupplevelse som man kommer att minnas även om många år.

”Det stora århundradet” är en episkt berättad släktsaga som tar sin början med tre norska fiskarbröder som genom slump och skicklighet utbildas till diplomingenjörer i Dresden och sedan sprids för historiens vindar.

En av dem lyckas skapa sig en förmögenhet i Tyska Östafrika som sedan de kommande generationerna träter om och lever på medan de vandrar genom det långa 1900-talet: Weimarrepubliken och nazismens maktövertag, det svenska 30-talet och samförståndandan, andra världskriget, 50-talets amerikanska hegemoni, 68-rörelsen, 80-talets nya ekonomi och så fram till sista boken med den fyndiga titeln ”Slutet på historien”.

Titeln anspelar förstås såväl på att det är sista boken som på 90-talsidén att med sovjetsystemets fall hade den ohejdade kapitalismen slutligen vunnit och därmed var historien slut.

Sverige har en lång tradition av politisk skönlitteratur. Från Sjöwall och Wahlöö till Guillou, Mankell och Stieg Larsson. Få har dock lyckats lika väl som Tony Johansson med att kombinera politisk insikt och skärpa med en riktigt bra intrig. (Magnus Nilsson, litteraturkritiker och professor i litteraturhistoria.)

Nåväl, hur väl lyckas han? Sådär, om jag ska vara ärlig. Man måste tycka väldigt mycket om Guillous författarskap för att uppskatta den. Det gör jag, så det vore fel att säga att jag inte njöt av att läsa den.

Men ”Slutet på historien” lider av samma brister som de andra fyra böckerna i serien som utspelas efter andra världskriget. Perspektivet snävas in. Från att alltid nån broder eller barn i första generationen befinner sig i historiens centrum, kretsar nu merparten av berättelsen kring ett av Guillous alter egon, advokat Eric Letang.

Det fungerade hyggligt i bok nr 7-8 där 68-rörelsen, IB och vänsterterrorism behandlades – det var åtminstone ur några perspektiv i historiens centrum. Men det fungerade väsentligt sämre i ”Äkta amerikanska jeans” (nr 6), ”Den andra dödssynden” (nr 9) och i ”Slutet på historien”.

I de två sista böckerna blir historien om det ”Stora århundradet” till Guillous diverse strider på 80- och 90-talen. Med all respekt för Guillous avslöjanden och strider men det hände faktiskt en hel del annat.

Det är med den känslan man lägger ifrån sig boken. Bra historia överlag – även om jag är rätt skeptisk till hur gammelonkel Haralds uppdykande hanteras – men så synd att berättelsen blivit så snäv.

Det här är ju tiden för Kalla krigets slut, Jugoslaviens upplösning, Irakkriget, EU:s marsch mot statsbildning – allt detta nämns men mest som en ram, inte såsom i de första böckerna där världshistorien blev en gestaltad berättelse. Det är väldigt synd.

Men Guillou är en briljant författare och ingen annan skulle ha klarat av att skriva hela den här episka tio böcker långa historien, så det blir trots detta en fyra. Serien som helhet måste ges en femma. Allt annat är uteslutet för ett sådant imponerande romanprojekt.

Slutet på historien finns som ljudbok, i inläsning av Tomas Bolme.

Tony Johansson, gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016), ”Smugglaren” (2018) och nu senast i försomras ”Källa X”, alla i miljöerna Landskrona med omnejd.

Gästrecension: Jan Guillous stora århundrade

Jan Guillou
Det stora århundradet
(Pirat)
Finns som pappers- e- och ljudböcker, de sistnämnda i uppläsning av Tomas Bolme

Brobyggarna
Dandy
Mellan rött och svart
Att inte vilja se
Blå stjärnan

Äkta amerikanska jeans
1968
De som dödar drömmar sover aldrig
Den andra dödssynden

Risk för spoilers – det är oundvikligt när en hel bokserie ska kommenteras. Om du inte vill ta risken, så blir rådet: läs/lyssna, det är en stor läsupplevelse som ger ny förståelse för skeenden som varit avgörande för dagens värld.

Från kolonialismens era till andra världskriget

Efter att ha avslutat den femte delen i serien, ”Blå stjärnan”, känner jag mig faktiskt tagen. ”Blå stjärnan” markerar kulmen för den andra generationen i en släkthistoria som börjar med ”Brobyggarna” och tre fattiga fiskarbröder i Norge som genom tur och driftighet får möjlighet att utbilda sig till diplomingenjörer i Dresden för att sedan spridas för historiens vindar. En av dem åker tillbaka till Norge och bygger broar, en flyr till Tyska Östafrika, bygger järnväg och blir rik på ädelträ och elfenben.

Att Guillous hjältar är ingenjörer är förstås ingen slump. Det är genom ingenjörernas ögon han vill skildra det nya århundradet, de teknologiska framstegens sekel. Med liknande metoder har han genom en svensk korsriddares ögon skildrat Sveriges födelse och islam, och 1970-90-talen ur en underrättelseagents ögon. Upplägget känns igen med andra ord, även i karaktärsskildringarna. Inte minst att Guillous hjältar för det mesta är driftiga, i grund och botten har goda avsikter och åtminstone försöker handla rätt och att de på ett eller annat sätt till slut ramlar ner på fötterna. Det är publikfriande, men det funkar.

Men 1900-talet var inte bara de industriella framstegens utan också de industriella krigens och utrotningarnas tid. Och detta präglar de fyra efterföljande böckerna.
Guillou skildrar i den andra boken, ”Dandy”, första världskriget ur förlorarnas perspektiv – nämligen Tysklands – och från kolonial horisont med broder diplomingenjör i Tyska Östafrika. Vår bild av såväl första världskriget som kolonialismen har i hög utsträckning formats av andra världskriget. Men vad Guillou påpekar, och det med rätta, är att de värsta massmördarna i Afrika var engelsmännen och belgarna.

Den tredje brodern, Sverre, försvann ur handlingen i ”Brobyggarna” för att återkomma i ”Dandy”. Han är homosexuell och finner en fristad i England – och sitt livs kärlek. Sverre är den konstnärlige och kulturellt bevandrade av de tre bröderna. Det ger Guillou möjlighet att skildra såväl modernismens framväxt som nya ekonomiska idéer (Keynes är förstås en av de bekanta).

Med den afrikanska förmögenheten i ryggen sammanstrålar bröderna i ett slaget Tyskland, köper fastigheter i Dresden och bygger infrastruktur i ett Sverige som i den nya samförståndsandan utvecklas väldigt olikt ett Tyskland som istället marscherar mot avgrunden. Familjen splittras – för eller emot Hitler, för eller emot Tyskland.

”Mellan rött och svart” skildrar mellankrigstiden och vägen till andra världskriget som sedan är temat i ”Att inte vilja se” där kriget betraktas genom den tyskvänliga svenska överhetens ögon, gestaltad av bröderna Lauritz och Oscar. In i det sista vägrar Lauritz acceptera de fruktansvärda brott som tyskarna gjort sig skyldiga till. Först när bilderna från Buchenwald publiceras bryter verkligheten med brutal kraft igenom hans sista mentala försvarsvallar.

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström

”Blå stjärnan” är romantekniskt intressant eftersom den utspelar sig samtidigt som ”Att inte vilja se” men nu ur nästa generations perspektiv. Många av händelserna i förra boken spelas upp på nytt, men perspektivet är nu döttrarnas: Rosa, som jobbar på den svenska underrättelsetjänsten och Johanne, kodnamn Blå stjärnan, major i den brittiska underrättelsetjänsten och med i den norska motståndsrörelsen. Det är en stark roman om motstånd och kvinnlig frigörelse, om bortglömda hjältar och om en bortglömd historia. Inte minst hjälper Guillou till att lyfta fram de kvinnor som utnyttjades av underrättelsetjänsten för prostitution i statens tjänst, men som sedan gömdes undan medan männen dekorerades.

Efterkrigstiden: individualismens 50-tal, 68-vänstern, IB-affären och spekulationsekonomins 80-tal

Den tydligaste skillnaden jämfört med de första fem romanerna är att historien nu snävas in. För med den tredje generationen träder Guillou själv in i handlingen, eller egentligen två versioner av honom. Först i form av Eric Letang som växer upp med misshandlande styvpappa, så lik pappan i ”Ondskan” att läsaren förmås att tro att det är samma huvudperson. Fram tills Eric Letang träffar Erik Ponti – huvudpersonen i Ondskan och Guillous alter ego i Hamiltonböckerna.

Men storyn blir alltså snävare. Från att befinna sig i världshistoriens mittpunkt till att följa unge Eric när han upptäcker sin sexualitet – stora delar av ”Äkta amerikanska jeans” handlar om detta – till en något äldre Eric som utvecklar sina talanger på området med en strid ström av kvinnliga kamrater i de båda efterföljande böckerna.

”Äkta amerikanska jeans” når inte i närheten av ”Blå stjärnan”, men den är både till innehåll och form – det är en roman i romanen, baserad på den äldre Erics manuskriptutkast som han brevväxlar om med tant Johanne – rätt underhållande.

Dess syfte verkar dock mest vara att leda fram läsaren till ”1968” och ”De som dödar drömmar sover aldrig”. Här får vi följa den nya vänsterns brokiga skara. Erik Ponti etablerar sig som journalist. Eric Letang som jurist. Letang är förstås radikal, men hamnar hos kändisadvokaterna Henning Sjöström och Leif Silbersky (något justerade namn i romanerna dock). Det är det sista ställe han tänkt sig till (han vill hellre försvara amerikanska desertörer som sökt asyl i Sverige).

Men advokaterna är mitt uppe i neurosedynprocessen mot Wallenbergägda Astra. Sjöström ställer den unge socialisten en fråga som helt får honom ur fattningen: – Står du på de vanskapta barnens eller Wallenbergs sida?

På den frågan finns förstås bara ett svar. Neurosedynskandalen är oerhört intressant skildrad och tar Eric till Tyskland där han träffar blivande vänsterterrorister liksom kärleken och sedan vidare till Prag. Därmed kan Guillou skildra såväl Pragvåren som vänsterterrorismen. Och så förstås FNL-rörelsen, Palestinarörelsen, 68-vänsterns olika schatteringar och mycket mer.

Finalen är förstås IB-affären, alltså den militära underrättelsetjänstens åsiktsregistrering, infiltrationer och våldsprovokationer som avslöjas av Erik Ponti. Om det är något nytt som kommer fram jämfört med Guillous memoarer (”Ordets makt och vanmakt”, 2009) kan jag inte bedöma. Men det är tydligt att Guillou försöker få nån sorts sista ord om IB-affären. Gott så, för det som hände då har bäring även på vår tid. Dessutom är det spännande.

© 2019 Fotograf Anna-Lena AhlströmDärmed är vi framme vid 80-talets spekulationsekonomi (släkten bildar fastighetsbolag) och jakten på kurdiska påstådda terrorister mot vilka speciallagar med hemliga rättegångar tillämpas helt enkelt för att det inte finns några bevis.

Jan Guillou. Foto: Anna-Lena Ahlström.

Men som advokat Eric Letang snart får erfara är det där med avsaknad på bevis inte alls en så självklar fördel för försvaret som man kan tro. Om det inte finns några bevis finns det ju heller inga bevis som försvaret kan ifrågasätta. De kurder som frias i den vanliga rätten döms sedan i hemliga rättegångar.

Det hela är ypperligt skildrat i nionde delen av romansviten – ”Den andra dödssynden”. Romanen kulminerar med mordet på Palme, och den bisarra polisutredningen under Hans Holmér som också han ser kurder i varenda buske.

Det här lär väl bli Guillous sista stora projekt – han är 76 år – och det är uppenbart att ingen annan skulle ha klarat att skriva 1900-talets historia så här skickligt och ögonöppnande. Jag hoppas att vi snart får se nästa generation Lauritzen/Letang under Östblockets upplösning och välfärdsstatens fall på 90-talet, och förhoppningsvis också vidare in i det nya millenniets krig mot terrorn och vår högerpopulistiska samtid. Det ska bli intressant att se hur Guillou tar sig an detta.

Om jag summerar betygen blir det så här:

Brobyggarna 4+
Dandy 3,5
Mellan rött och svart 4 +
Att inte vilja se 4
Blå stjärnan 5
Äkta amerikanska jeans 3,5
1968 4
De som dödar drömmar sover aldrig 4+
Den andra dödssynden 4

Tony Johansson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är även deckarförfattare. Han har gett ut ”Den tredje passageraren” (2016) och ”Smugglaren” (2018), bägge i miljöerna Landskrona med omnejd. På försommaren 2020 kommer Tony Johanssons tredje deckare, ”Källa X”.

LÄNK till recension av ”Smugglaren”.

Fler finska deckarförfattare och en norrman

Det tog sin tid. Först halvvägs in i ”Den vackre trumslagaren” (Bonniers), som kommit i år och är den tredje av Kjell Ola Dahls polisromaner som översatts till svenska, började jag uppskatta det jag läste: fångades av handlingen, miljöerna och människorna.

Felet var inte hans utan mitt. Ja, jag erkänner att jag fördomsfullt förväntade mej och krävde något som inte finns i hans romaner: action och omedelbar spänning.

Men så skriver inte den norske deckarförfattaren Kjell Ola Dahl. Istället för att rycka med läsarna så vaggar han in oss i stämningen och spänningen. Kanske kräver det också ett annat lästempo än det snabba deckartempot. (Vem är mördaren? Hur ska det sluta? Fort framåt sista sidan…!)

Dahl En liten gyllene ringDahl gör det inte heller lätt för sej – och oss. I polisromanen ”En liten gyllene ring” (Bonniers, 2002) – med vilken han introducerades i Sverige – dröjer, dröjer och dröjer det cirka 40 sidor in i boken tills Oslo-poliserna Gunnarstranda och Frølich gör entré. Kommissarie Gunnarstranda visar sej dessutom vara en sällsynt trist figur, en tråkig polis och människa.

Alldeles för vanlig, kan man säga. Som Bo Lundin beskriver honom i sitt ”Dexikon” (Bibliotekstjänst) över deckarhjältar och andra kriminella personer: ”En mager, tunnhårig och småväxt medelåldring med bländvit lösgom” och ”Distanserad, tålmodig och avvaktande”.

Dahl Mannen i fönstretFast som det kan vara med så kallat vanliga människor ska det visa sej att kommissarie Gunnarstranda är sympatisk och hederlig. En riktigt trevlig person, när man lär känna honom. Vilket jag så smått började göra i den följande romanen, ”Mannen i fönstret” (Bonniers, 2003).

Och nu, efter ”Den vackre trumslagaren”, har norrmannen Kjell Ola Dahl blivit min nya deckarfavorit i Norden. Lite hjälp på traven fick jag av att både den underlydande poliskollegan Frank Frølich och kommissarie Gunnarstranda fått lika stort utrymme i den nya boken. Frølich är, likaså med Lundins ord, ”stor och frodig”, snabbare till handling och med ett mer innehålls- och problemrikt privatliv.

I den första romanen försvinner en ung kvinna från en fest på ett behandlingskollektiv för missbrukare, där hon tidigare var patient. Telefonen ringer hemma hos kommissarie Gunnarstranda: ett kvinnolik har hittats… I den andra romanen hittas en gammal antikvitetshandlare död och naken i skyltfönstret till sin butik i Oslo. Vad betyder siffrorna på hans bröst?

Dahl Den vackre trumslagarenI den nya romanen blir en försvunnen afrikansk stipendiat i Oslo misstänkt för mord. Spåren leder till Afrika och Frølich reser till Kenya, där han får reda på saker om den västerländska fiskeindustrin som jag tror att inte heller du – liksom jag – hade en aning om.

Cyniskt nog kan man säga att mordet på en kvinna i Oslo är ett litet brott i jämförelse med västvärldens utnyttjande av människorna i tredje världen.

Nyligen råkade jag befinna mej i Karlstad när Kjell Ola Dahl berättade om sitt författarskap för svenska och norska bibliotekarier. Han presenterade sej som en genreförfattare. Han skriver deckare. Punkt slut.

Han håller sej till genrens regler och försöker pressa genren inifrån: berättarmässigt, innehållsligt, språkligt. Vilket verkligen är att hedra genren och visa att deckare är seriös litteratur. Så läs norrmannen Dahls polisromaner! Ge dem både chansen – eller chanserna – och tiden…

Från Norge till ett annat kriminellt nordiskt grannland, nämligen Finland.

Lehtolainen vandpunktenFlera av Leena Lehtolainens romaner om Maria Kallio, nybliven kriminalkommissarie i Esbo, har översatts till svenska. ”Vändpunkten” (Bonniers) heter den senaste.

Inga märkvärdiga polisromaner – men Lehtolainens skildring av finska män är intressant. Är finnarna verkligen så där buffliga och mansgrisiga? Tror det var Jan Guillou som sa att i Finland räcker det att hålla upp dörren för att en kvinna ska tycka att man är en chevaleresk gentleman…

Lehtolainens karlsloksskildringar kan vara hämtade rätt ur den finska verkligheten. Huvudpersonen i Staffan Bruuns finlandssvenska deckare – frilansjournalisten och amatördetektiven Burt Kobbat – är nämligen likadan gånger 100!

Bruun piazzaBruun skriver en sporadisk serie framtidsdeckare där han tar sådana skamgrepp på finsk (och även svensk) politik och verklighet att man får bestämma sej om man ska skratta eller protestera. Den nya Kobbat-deckaren, ”Pizza al-Qaida” (Schildts), är lite mer allvarlig. Rallarsvängarna har ersatts av ironi och mildare humor. Också Burt Kobbat verkar ha lugnat ner sej.

Året är 2005. En arabisk pizzabagare kidnappas i Helsingfors, en finsk rockmusiker mördas i Helsingborg, en terroristgrupp grips i Berlin och Natoplan ”nödlandar” i Höganäs. Allt hänger ihop.

Nykänen raid-och-tjallarna_150Harri Nykänen heter en ny finsk deckarförfattare som presenteras för svenska läsare med ”Raid och tjallarna” (Forum). Närmast en hårdkokt gangsterroman i en stil som är amerikansk till en tredjedel och resten finsk, tror jag. En lika realistisk som brutal och bra fängelseskildring.

Miljö: Skatuddens fängelse i Helsingfors. Dit anländer den ökände Raid, ett fruktat namn också i gangsterkretsar. Vad gör han där? Raid har valt fängelsestraff istället för böter. Det måste finnas en anledning. Ska han beskydda någon annan fånge? Eller hämnas på någon?

Finlandssvensken Paul von Martens skriver en helt annan sorts deckare. Om han ens skriver deckare? Men spännande blir det!

von Martens nemesis-eller-lika-for-lika”Nemesis eller Lika för lika” (Fontana) beskrivs på bokomslaget som en metafysisk thriller. Varför inte en kristen deckare?

Redaktör Stenbrott är – eller var – ledarskribent. Han är också religiös, i tanken och sökandet. Stig-Olof Stenbrott – kallad S.O.S. – skrev ledare om USA: invasionen av Irak såväl som atombomberna över Japan. Han får sparken, avgår eller flyr, efter att amerikanska ambassaden hört av sej till tidningens chefredaktör.

Vad är tillåtet att skriva och tycka nu när USA inlett kriget mot terrorismen? Vad innebär begreppet anti-amerikanism? Vem utnämns till terrorist? Hur nära samarbetar EU-landet Finland med USA?

Detta funderar redaktören Stenbrott och författaren von Martens över med – märk väl – religionen, sin kristna tro, som utgångspunkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Deckarkrönika i Ystads Allehanda 2004