Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

Kriminell amerikansk nutidssociologi

In i Badlands

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

Tillbaka till badlands

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.