Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Kriminell amerikansk nutidssociologi

Ena foten i rännstenen, den andra på trottoaren.

John Williams går före och jag följer efter. Vi reser runt i USA och har kommit till Chicago. Det är på ett ”lopphotell” i en av Chicagos förorter – nattsömnen har störts av ”ljudet av fönster som slogs sönder, ungdomar som skrek, röster från försäljare som dealade knark” – jag kommer att tänka på Dan  Turèll.

Hur var det han skrev? Lägger ifrån mig ”Into The Badlands” och reser mig från läsfåtöljen, går till bokhyllan och plockar ut en annan bok, ”Sort film – en privat dagbog omkring kriminalgenren”…

Där skriver (för enkelhetens skull översätter jag till svenska) den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren med mera Dan Turèll: ”…kriminalromanen är den genre som snabbast och tydligast för den moderna människan berättar – utan spilltidssentimentalitet och överflödigt svammel – hur vi allesammans har det, ensamma och särskilt med/mot varandra.”

Turèll menar alltså att ”krimi”, som deckare heter på danska, är mer än underhållningslitteratur; både underhållande och viktig litteratur, kanske till och med den viktigaste litterära genren. John Williams, min res- och läsguide genom deckarromanernas USA, instämmer.

Undertiteln till ”Into The Badlands” (Paladin) är ”A Journey Through The American Dream”. Och i förordet, så att säga reklamprospektet för resan, skriver Williams: ”Jag tänkte att om James Ellroy (en amerikansk deckarförfattare) förmedlar den atmosfär och stämning som finns i Los Angeles och Tony Hillerman (en annan) atmosfären i Navajoindianernas

land, så kanske en rad amerikanska deckarförfattare tillsammans kan förmedla den atmosfär, stämning, känsla som är hela USA:s…”

John Williams – en engelsk musikskribent (rock, jazz, världsmusik), som på 80-talet började läsa amerikanska deckare; han läste en, två, tre, fyra, fem, sex, kunde inte sluta – och jag landar på Miami/Fort Lauderdale Airport.

Vi tar en taxi in till South Beach, där det ska finnas billiga hotell. (Fast chauffören muttrar: ”Min taxi snackar inte spanska.”) Williams stiger ur bilen för att gå in på ett hotell och höra om det finns några lediga rum. Då kör taxin iväg med bagaget.

Rubrikerna i Miami Herald berättar att 1) en svart grönsakshandlare har skjutits ihjäl för att han protesterat mot knarkförsäljningen i kvarteret, 2) direktören för ett byggnadsföretag med kontrakt på att bygga motorvägar i Florida har hittats död i badkaret i ett motellrum, fullpumpad med flera gånger en dödlig dos kokain. Och så vidare.

Befinner vi oss i en deckare av till exempel Charles Willeford eller Carl Hiaasen eller är detta, för att citera kapitelrubriken, ”Miami – the City that Coke Built”?

Från Miami fortsätter resan till södra Louisiana, New Mexico, Los Angeles, San Francisco, Montana, Chicago, Detroit, Boston och New York. Williams presenterar mig för några av hans amerikanska favoritförfattare: James Lee Burke, James Crumley, James Ellroy, Joe Gores, James Hall, Gar  Anthony Haywood, Carl Hiaasen, George V. Higgins, Tony Hillerman, Eugene Izzi, Joseph Koenig, Elmore Leonard, Sara Paretsky, Nick Tosches och Andrew Vachss.

Men också för en discjockey på en bar; ett par engelska killar Williams känner igen från London och som åkt till Chicago för att köpa gamla soul- och jazzplattor; Mike Davis, en socialarbetare, tror jag att han är, som arbetar med svarta gatugäng och för Williams, och mig, pekar ut i vilken  del av Los Angeles som Raymond Chandler inledde ”Farewell My Lovely” (på svenska ”Mord, min älskling)…

I en mening guidar Williams mig till en fiktiv deckarmiljö. I nästa mening beskriver han en autentisk, fast lika kriminell miljö. Också personerna/människorna är än fiktiva, än verkliga. Myten blir verklighet; verkligheten blir myt. Vad som är vad – omöjligt att veta.

Dags att resa hem igen. Dagen före avresan promenerar John Williams omkring på Manhattan, New York. Han ska köpa presenter – bland annat en baseballkeps har han tänkt sig – och kommer till kvarteren kring Times Square, till 42nd Street. Prostituerade unga flickor på trottoarerna, hallickar i bilar och portar; sexshop efter sexshop efter sexshop, alla sorters sex till salu.

Williams har stigit rätt in i en Andrew Vachss-deckare. Bland annat i denna miljö går Burke, en privatdeckare utan licens, på jakt efter vuxna som utnyttjar och misshandlar barn sexuellt. Vachss deckare är alltid våldsamma, ibland riktigt vidriga, snarare skräckthrillers än detektivromaner.

Både amerikanska och svenska kritiker har stämplat dem ”icke trovärdiga”.

Då blir Vachss rasande. När Andrew Vachss inte författar deckare är han advokat. Inriktning: sexuell misshandel av barn. Vachss menar att hans våldsamma deckare nära nog är dokumentära. Han bor själv i ett hus som är en borg: runt huset går en mur, innanför muren finns hans hundar; en Rottweiler, en neapolitansk mastiff. Han kör aldrig bil utan att ha bildörrarna låsta.

John Williams står i sexshoppen på 42nd Street – i videobåsen visas porrfilm med kvinnor och män i naziuniformer – och blir ”inte direkt rädd”, skriver han, men han ”börjar må illa”. Alla sexshoppar, alla affärer som säljer vapen, alla städer med ”badlands” där aldrig en polisbil visar lamporna…

Det han anade och ville bevisa med resan genom deckarromanens USA har John Williams fått bevisat till illamåendets gräns. De moderna amerikanska deckarförfattarna är journalister lika väl som författare, deras böcker är dokumentärskildringar lika väl som skönlitterär fiktion. Böckerna är, kan man säga, nutidssociologi. Och, det borde de i   alla fall vara, väckarklockor som ringer varje timme, minut, sekund.

Javisst, en fråga hänger i luften: Sverige då? Är svenska deckare = fiktion och underhållning eller nutidssociologi och väckarklockor? Handlar också svenska deckarromaner om ”hur vi allesammans har det med/mot varandra”? Vad skulle resultatet bli om jag eller någon annan deckarläsande journalist á la John Williams reste runt i deckarromanens Sverige? 

 Bengt Eriksson

Publicerat i Göteborgs-Posten 1991                                      

PS. John Williams har nu också skrivit ”Back To The Badlands” (Serpent´s Tail), där han återbesökt den amerikanska kriminalromanen i fiktion och verklighet och kompletterat sin förra bok med fler besök hos och intervjuer med deckarförfattare i USA.

John Williams har dessutom gjort en kompletterande HEMSIDA för böckerna där man bl a kan läsa intervjuer med de amerikanska deckarförfattarna James Crumley, Tony Hillerman, Sara Paretsky, James Sallis och Joe Lansdale.

Kolla också upp deckarförfattaren John Williams, för – jo – han skriver även deckare själv. Williams, bosatt i Cardiff, har bl a skrivit ”The Cardiff Trilogy”.

Detta tillagt 2009.

Hur ska en man hantera sin cowboy? / James Crumley (1939-2008)

Noir-författaren David Ärlemalm citerade på Facebook några av sina ”stilister”, bland andra amerikanen James Crumley. Vilket genast fick mig att leta upp den presentationsessä av och om Crumley som jag skrev till boken ”Ny Noir” (utgiven av BTJ Förlag).

James Crumley är och förblir en av de främsta noir-författare från USA och inte enbart därifrån. Tyvärr är han alldeles för okänd bland svenska deckarläsare. Här följer en första del av min text om James Crumley.

***

James Crumleys romaner är inte hans liv och personerna är inte han själv, men de har sammanfogats av Crumleys egna upplevelser och erfarenheter. Som han sagt om sin ena privatdetektiv: ”Milo är min godare, mjuka sida.” Som han sagt om sin andra privatdetektiv: ”C.W. är min sämre sida.” Om bägge, med andra ord: ”Milos första tanke är att hjälpa dig. Sughrues är att skjuta dig i foten.”

James Crumley. Foto från Modernista.

James Crumley föddes 1939 i Three Rivers, Texas och växte upp i södra Texas. Pappan arbetade på oljefält och mamma var servitris. James spelade (amerikansk) fotboll när han gick på high school, började studera på Georgia Institute of Techonology i Atlanta men tog värvning innan han fyllt 18 år och tjänstgjorde under tre år i amerikanska armén i Filippinerna. Återvände till USA, där han först blev Bachelor of Art i historia vid A&I-universitet i Kingsville, och sen studerade ”creative writing” vid universitetet i Iowa, där han tog en högre universitetsexamen, Master of Fine Art. Efter slutexamen anställdes Crumley på den engelska fakulteten vid University of Montana i Missoula.

Som författare debuterade James Crumley med en krigsroman om Vietnam, One to Count Cadence (1969). Poeten Richard Hugo, också bosatt i Missoula, rekommenderade Raymond Chandler – som enligt Hugo skulle vara en jäkel på att formulera meningar. Crumley läste och inspirerades så mycket att hans egen deckardebut, The Wrong Case (1975), blev en variant på Chandler-deckaren The Little Sister/Den lilla systern (1949/1959). Eller låt säga en hyllning till Raymond Chandler.

(Crumley tackade Hugo genom att hämta titeln till sin följande deckare, The Last Good Kiss, från några ord i en av Hugos dikter och döpa en annan, The Right Madness, efter titeln på en av hans diktsamlingar.)

Vad bör också vara med i en kortbiografi? Att Crumley under många år arbetade som manusförfattare i Hollywood (han fick betalt men hans manus blev sällan film). Att han 1968 undertecknade ”Writers and Editors War Tax Protest” (en protest mot att skattepengar gick till Vietnamkriget), var ”much-married” – fem gånger – och en av stamgästerna på Charlie´s Bar i Missoula. ”Alkohol”, sa Crumley, ”uppfanns inte av en tillfällighet. Det uppfanns av folk som behövde nåt att dricka.”

James Crumley bodde 40 år i Missoula, sommar- eller heltid, och dog 2008 på stadens St. Patrick Hospital. Dödsorsak: flera olika hälsoproblem. Förordet till hans sista deckare, The Right Madness (2005), mer än antyder att det hade varit nära också en gång tidigare.

Crumley om sig själv som deckarförfattare: ”Jag är en oäkta son till Raymond Chandler – utan hans böcker hade mina böcker blivit helt annorlunda. Vi täcker ungefär samma område – han skildrade mörka gator i LA och jag skriver om ringlande highways i västra USA:s bergstrakter. Men på grund av omständigheterna kring Vietnamkriget är den traditionella uppfattningen om moral inte lika självklar för mina detektiver som den verkar ha varit för Philip Marlowe.”

På försättsbladet till debutdeckaren The Wrong Case finns ett citat från Lew Archer, privatdetektiv hos en annan hårdkokt amerikansk deckarförfattare, Ross Macdonald, ur romanen Black Money (på svenska Svarta pengar, 1966/1967): ”Never go to bed with a woman who has more trouble than you do.” I The Mexican Tree Duck (1993) citeras Raymond Chandlers privatsnok, alltså Philip Marlowe, ur The High Window/ Fönstret (1942/1948): ”Nobody called, nobody came in, nothing happened, nobody cared if I died or went to El Paso.”

Av James Crumleys sju detektivromaner skulle The Last Good Kiss/En sista riktig kyss (1978/2008) – alltså hans andra deckare och första med privatdetektiven C.W. Sughrue – bli mest känd. Ja, legendarisk. En sista riktig kyss har placerat sig på kriminalgenrens klassikerhylla, där den ena (blivande) deckarförfattaren i USA efter den andra fått syn på boken, tagit ut och läst den – och i sin tur inspirerats att börja skriva deckare.

George P. Pelecanos, en av författarna i den hårdkokta generationen efter Crumley, har ofta sagt: ”Om någon bad oss nämna en enda bok som fick igång oss att skriva kriminalromaner, så skulle det vara The Last Good Kiss.” Ordet ”oss” inkluderar Dennis Lehane och Michael Connelly.

I nekrologerna efter hans död hyllades James Crumley som en av USA:s främsta deckarförfattare eller t o m den allra främsta: ”Han lyckades inte få ihop mer än åtta romaner på strax under 40 år”, skrev Maxim Jakubowski, författare och tidigare ägare till bokhandeln Murder One i London, ”men många av oss skulle mörda för att ha skrivit en enda bok som var bara hälften så bra.”

Inledningsmeningen i En sista riktig kyss framhölls som den bästa formulering som någonsin inlett en deckare, i alla fall inom hardboiled och noir. ”Om den där meningen inte lockar dig att läsa vidare”, bloggade Robert Ferrigno, ännu en amerikansk deckarförfattare, ”så stick iväg från min blogg!”

Det tog, enligt egen uppgift, åtta år för Crumley att hitta rätt ord och placera dem i exakt ordning:

When I finally caught up with Abraham Trahearne, he was drinking beer with an alcoholic bulldog named Fireball Roberts in a ramshackle joint just outside of Sonoma, California, drinking the heart right out of a fine spring afternoon.
(The Last Good Kiss, 1978)

När jag till slut kom ifatt Abraham Trahearne satt han på en fallfärdig sylta strax utanför Sonoma i Kalifornien och drack öl med en alkoholiserad bulldogg som hette Fireball Roberts, satt och drack själva hjärtat ur en vacker våreftermiddag.
(En sista riktig kyss, 2008; övers: Niclas Nilsson)

***

Resten av essän kan alltså läsas i boken ”Ny Noir – 13 hårdkokta deckarförfattare”, som jag även var redaktör för, tillsammans med en rad andra presentationer/essäer, skrivna av andra skribenter. ”Ny noir” är, ser jag till viss häpnad, fortfarande tillgänglig och går numera dessutom att köpa till en högst rimlig kostnad.

Klicka HÄR om du vill se vilka andra deckarförfattare som omskrivs i boken – och köp boken, om du vill.

***

Böcker av James Crumley (urval)
One to Count Cadence. 1969. Roman med motiv från Vietnam.
The Wrong Case. 1975. Detektivroman, den första i Milo Milodrogavitch-serien.
En sista riktig kyss. 2008. Övers. Niclas Nilsson. (The Last Good Kiss. 1978). Detektivroman, den första i C.W. Sughrue-serien.
Dancing Bear. 1983. Den andra deckaren i Milo-serien.
Whores. 1988. Novellsamling.
Muddy Fork and Others Things. 1991. Samling med essäer och noveller.
The Mexican Tree Duck. 1993. Den andra deckaren i Sughrue-serien, tilldelades 1993 års Dashiell Hammett Award.
Bordersnakes. 1996. Deckare med både Milo och Sughrue.
The Final Country. 2001. Den sista i Milo-serien.
The Right Madness. 2005. Den sista i Sughrue-serien.

Den svåra konsten att skriva en deckare

Såg att någon precis intervjuat Sveriges meste deckarförfattarlärare, alltså Sören Bondeson. Still going, så att säga.

Följande skrevs när jag för några år sen läste ett par läroböcker i konsten att skriva deckare och i samband med det ringde och pratade med Bondeson.

***

Det verkar ju inte riktigt klokt men från början av 70-talet har jag läst 30 till 50 (ibland ännu fler) deckare om året. Sammanlagt uppåt 2000 deckare!

Vid det här laget borde jag alltså veta hur en bra kriminalroman ska vara. Ja, till och med hur en bra deckare ska skrivas. Kanske ska ta och skriva en egen deckare?

Olov Svedelid: ”Lär dig skriva spännande” (MBF). 

”Lär dig skriva spännande ” och ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman” av deckarförfattarna Olov Svedelid respektive Sören Bondeson är ett par läroböcker för oss som också vill bli deckarförfattare.

Olov Svedelid slår pekpinnen i katedern och talar om vad och hur en deckarförfattare inte får skriva och göra! Medan Bondeson ritar upp tabeller och scheman över hur en deckarförfattare måste skriva.

Kapitelplanering (två prologer), tids- och handlingsplaner (den senare liknar ett EKG-diagram), presentations-, osäkerhets- och nyckelfasen samt sjustegsmodellen.

Sören Bondeson: ”Konsten att döda – Så skriver du en kriminalroman”  (Ordfront).

Oj, så mycket att lära sig! Fast studerar man flitigt så verkar man bli lyckosam som deckarförfattare. Sören Bondeson håller även deckarkurser och i boken medverkar tre duktiga elever: Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg.

Ändå undrar jag om mina deckarfavoriter – till exempel Raymond Chandler, James Crumley, Dan Turèll, Jon Michelet, Ian Rankin, Dennis Lehane, Vicki Hendricks, Mark Billingham och Kristian Lundberg – har en susning vad Bondeson snackar om.

Som Rankin sagt till mig: ”Planera? Gör jag aldrig. Blir så tråkigt att skriva då.”

En myt att man bara sätter sig och skriver. Så kan man göra om man inte vill bli publicerad. Det gäller att kunna grunderna, veta hur viktig intrigen är för en deckare.

Svarar Sören Bondeson när jag ringer honom. Min kommentar: Rankin och Billingham försökte alltså lura mig?

Om man följer kriminalmallen alltför noga är inte risken då att deckaren liknar alla andra? undrar jag och nämner en av fjolårets, enligt mitt tyckte, sämsta svenska deckardebutanter.

Det visar att sig att också den författaren varit Bondesons elev. Han skrattar. Några elever vill han ”inte riktigt kännas vid”.

Följer du själv dina råd? ”Till natten lokalt snöfall” – din senaste noir-roman – har ju skrivits av en deckarförfattare som är lika sökande och friformig som Rankin och Billingham.

Njaaa, svarar Sören Bondeson. Han är nämligen också ”en såndär som tycker det kan bli tråkigt att skriva om man vet precis vad som ska hända i boken”.

Summering: Att skriva deckare är en sak. Att skriva gourmetdeckare – alltså en egen och personlig deckare som skiljer ut sig – det är en annan sak.

I boken ”221 bra deckare du bör läsa innan du mördas” ger Deckarakademins ledamöter korta men läslockande tips på favoritdeckare, från 1800-talet (pusseldeckarförfattaren E.T.A. Hoffman) och framåt.

När förlagen till hösten börjar skära i deckarutgivningen verkar det som om de mest mallade och strömlinjeformade deckarförfattarna blivit kvar. Det var ju inte så kul.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2011

”Urban reportage” från Washington DC

Att deckare/kriminalromaner/krimi ofta kan vara – ja, ofta är – arbetarlitteratur brukar glömmas bort av litteraturkritiker och debattörer. Tog fram en intervju jag gjorde för rätt många år sen nu med den amerikanske kriminal- och arbetarförfattaren George Pelecanos.

***

 

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.

Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

Bengt Eriksson
Publicerat i Allt om böcker och Ny Tid 2003

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.