Det historiska Roms hårdkokta privatsnok

Lindsey Davis
Land: Storbritannien
Genre: historisk noir,
hårdkokt i det antika Rom

Lindsey Davis placerar Philip Marlowe och James Bond i en tidsmaskin och låter dem resa bakåt i tiden. När de stiger ur tidsmaskinen har de blivit en person, M. Didius Falco (hans vänner, men inga andra, får kalla honom Marcus), och befinner sej i Rom år 70 efter Kristus.

Så kan man beskriva Falco, f d soldat i andra augusteiska legionen (efter krigsfiaskot i Britannien blev han plötsligt invalid och fick avsked ur armén, för att sedan snabbt tillfriskna igen), hårdkokt privatsnok i det antika Rom (uppdragen handlar mest om att spana på otrogna senatorer och senatsfruar eller hitta försvunna tonåringar) och blivande hemlig agent för kejsar Vespasianus.

Auktoriteter – poliser, ämbetsmän, senatorer och t o m kejsaren – har han svårt för. Han betraktar omvärlden med cyniska ögon och har alltid en sarkastisk kommentar på läpparna. Fast under den hårdkokta ytan är Falco också en känslig man som sitter på sin balkong och skriver poesi.

M. Didius Falcos litterära produktion omfattar bl a en komedi, som enligt forskningen ska ha varit en prototyp för Hamlet, och tyvärr förkomna kärleksdikter. På försättsbladet till ”Venus i koppar” (1999) citeras Horatius och Persius såväl som den författande detektiven:

”Tiden ej räcker till lyxiga drömmar om piggvar: / en arg papegoja knaprar på huset…” (Falco, Satirer I, 1).

Å ena sidan huvudpersonen: en tuff, modern privatdetektiv, som också snackar som vilken privatsnok som helst i vilken nutida hårdkokt deckare som helst. Å andra sidan den kriminella miljön: ett forntida Rom.

Kontrasten blir, minst sagt, stor. Men det går fort att vänja sej och dessutom bidrar kontrasten till att synliggöra Rom på 70-talet e Kr. Mer än så: levandegöra.

Falco-deckarna blir pop up-böcker. Stadens gator, hus och människor syns, hörs och, inte minst, luktar. Det är nästan så att läsaren måste hålla för näsan för att inte känna stanken från urinkaret, i vilket Tvätteriet Örnen bleker tunikor.

Falco bor ovanpå tvätteriet, sex trappor upp i ett fallfärdigt hus i Trettonde sektorn. (Innan han klättrar upp till sej brukar tvätterskan be Falco att ge ett bidrag i urinkaret.)

Lika gatupoetiskt som aromatiskt beskriver Davis husets skick (lukt av urin och gamla kålstjälkar i uppgången, duvskit på trappstegen, graffiti på väggarna), tillgången eller snarare bristen på vatten och avlopp samt värden Smaractus och hans metoder att påminna om hyran med hjälp av fem, sex gladiatorer.

I ”Silvergrisarna” (1996) befinner Falco sej på Forum Romanum när en ung vacker kvinna, ”en fräsch sextonåring”, rusar rätt i hans armar. Falco räddar henne undan två fula banditer. Det blir inledningen till en kriminalhistoria med ingredienserna mord, smuggling, sammansvärjning och eventuell statskupp.

Som hemlig agent tvingas Falco också resa till provinsen Britannien, alltså England, ”bortom civilisationen i Nordanvindens rike”. Officiellt gäller uppdraget att eskotera senatsdottern Helena Justina, som vilat upp sej efter en uppslitande skilsmässa, hem till Rom. Inoffociellt ska Falco placeras som slav i silvergruvorna för avslöja illegal handel med blyhaltigt silver.

Så händer också det som inte ska hända: kvinnan av hög rang, Helena Justina, och mannen av lägre rang, M. Didius Falco, förälskar sej. Gifta sej över klassgränserna går inte, men föräldrarna kan inte stå emot sin viljestarka dotter och i fortsättningen av serien lever Didius Falco och Helena Justina som (o)äkta par.

Falco fortsätter också som privatdektiv i Rom och agent i omvärlden. I ”Skuggor i brons” (1997) reser han på mulåsna till södra Italien för att utreda en ny konspiration mot kejsaren. ”Venus i koppar” (1999) handlar om giftmord och fastighetsspekulationer i Rom. De följande böckerna – t ex ”The Iron Hand Of Mars” (1992), ”Last Act In Palmyra” (1994) och ”A Dying Light in Cordoba” (1996, alla oöversatta) – för honom till bl a Germanien, Syrien och Spanien.

I England har Lindsey Davis publicerat sin fjortonde Falco-deckare, ”The Jupither Myth” (2002). Det svenska förlaget gav upp efter tre titlar.

Titlar:

Silvergrisarna. 1996. The Silver Pigs. Övers: Britt Arenander.
Skuggor i brons. 1997. Shadows in Bronze. Övers: Boel Unnerstad.
Venus i koppar. 1999. Venus in Copper. Övers: Boel Unnerstad.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Den här texten/lillessän skrevs alltså till boken ”Deckarhyllan”. Sen dess har åren fortsatt att gå och Lindsey Davies fortsatt att skriva deckare med privatdetektiven Faco i Rom typ år 70 e K. Falco-serien har kommit upp i 20 titlar.

År 2013 inledde hon dessutom en ny serie deckare i det historiska Rom med Falcos adopterade dotter,  Flavia Albia, som huvudperson och detektiv. En titel per år har kommit sen dess.

Tyvärr gav hennes svenska förlag upp efter ynka tre böcker – som dock tillgängligjorts nu igen som ljudböcker av Polaris förlag. (Finns på strömningstjänsterna.) Alltid något.

Vilket svenskt förlag skulle kunna vara dumdistigt nog att också fortsätta att ge se ut Falco-serien som pappersböcker eller börja översätta serien med Flavia Alba? Polaris? Eller kanske Modernista?

Tills och om dess blir det att läsa Lindsey Davis deckare på engelska. Vilka som finns, böckernas innehåll och mer info om hennes författarskap finns på Lindsey Davis hemsida.

BE

Den svenska spionen: ”En rultig gubbe i sextioårsåldern”

Kjell-Olof Bornemark (1924-2006)

Land: Sverige

Genre: filosofiska spionromaner/thrillers

”De malätna” (1991) är titeln på en av Kjell-Olof Bornemarks romaner. Så är människorna i alla hans romaner: malätna.

De lever inte i samhället utan vid sidan om. De arbetar inte 9 till 5 utan fixar och trixar med pengarna och livet. Det är knappt att de finns. Dvs de välanpassade samhällsmedborgarna – du och jag – vi som lever enligt samhällets skrivna och oskrivna lagar och regler – känner knappast till att den här sortens människor existerar. Just så är de: av en annan sort.

De kan vara spioner (för att citera omslagstexten till debutromanen, ”Legat till en trolös”, 1982: ”… minst en miljon människor är engagerade i underrättelsetjänsten världen över. Några hundra eller tusen av dem finns i Sverige.”) eller spelare (det spelas på hästar, på Solvalla och Åby) eller missanpassade i största allmänhet. De är ”outsiders”; enslingar. De har ”lärt sig konsten att vara ensamma”.

Oftast skriver Bornemark om spioner – öststatspioner. I romanerna förekommer en oroväckande mängd svenska spioner, infödda eller invandrade, som samlar uppgifter och skickar österut via Östtyskland. Romantiteln ”De malätna” syftar egentligen på dem som blev över, när kommunismen och Berlinmuren föll och deras världsbild upplöstes: Stasiagenterna från det forna DDR.

Kjell-Olof Bornemarks samtliga filosofiska spionromaner och thrillers finns återutgivna på strömningstjänster, t ex Storytel, som ljud- och vissa även som e-böcker.

De har blivit spioner av övertygelse eller nödtvång. Philip Tragg, huvudpersonen i Legat till en trolös, genomskådade ”den kapitalistiska världens tjyvaktighet” och lät sej ”värvas till en fredens kunskapare av ideologiska skäl”. Verner Braun, huvudperson i den följande romanen, ”Skiljelinjen” (1983), var en tysk socialdemokrat som flydde till Sverige undan nazisterna – med hjälp av ryssarna. I många år har han nu tvingats spionera åt öst och förråda sitt nya hemland.

Förresten är det fel att säga att de lever vid sidan om det vanliga samhället. Snarare lever de i en halvvärld – en värld i världen. Vi kan se dem på stan, men vad de ägnar sej åt anar vi inte.

Spionerna och deras kontaktmän, s k ”kontrollörer”, brukar träffas på ölsjapp och restauranger – t ex Grimman, en ölkrog i norra Stockholm, eller Knekten, en ölstuga på Kungsholmen. I Skiljelinjen ringer Verner Braun spionsamtal från telefonautomaten på Sundbybergs stadsbibliotek.

Kanske har du ätit lunch och tagit en öl på samma krog? Kanske har du lånat den här boken på Sumpans bibliotek? Bornemarks spion är inte någon James Bond (Ian Fleming) eller ens någon Bernard Samson (Len Deighton). Han skriver om ”de små agenterna”. Hans spion kan vara en ”rultig gubbe i sextioårsåldern” (Verner Braun). Spionlivet är långt ifrån glamoröst. Spionen är sliten, ”maläten”, både som spion och människa.

Kjell-Olof Bornemarks romaner är knappast actionthrillers. Så kanske ska de inte kallas spion- eller agentromaner utan filosofiska romaner om människor som råkat bli spioner.

”Förgiftat område” (1984) handlar också om en svensk spion eller agent – men på Irland. ”Skyldig utan skuld” (1989) kan läsas som ett möjligt facit till mordet på Olof Palme. Huvudpersonen, som skulle kunna vara Palmes mördare, är en utanförmänniska; förtidspensionerad, utstött, egen. I en skokartong i garderoben förvarar han en revolver, som han bär med sej på stan – som en kraftkälla, en talisman. I ”Spelaren” (1994) porträtteras en självutnämnd yrkesspelare och miljön kring Åby travbana i Mölndal, Göteborg.

På omslaget till sina romaner har författaren Kjell-Olof Bornemark presenterats som en mångsysslare. Han har bl a ”sålt biblar, varit sjöman, husmäklare, direktör för en teknisk firma, varit med om att starta en kommunistisk veckotidning… – samt inte minst spelare med trav som specialitet”. Ursäkta, men på fotot ser han ut som ”en rultig gubbe i sextioårsåldern”.

Bornemark skulle, nästan, kunnat vara huvudperson i en av sina egna romaner…? Nog är det förståeligt att åtskilliga journalister frågat honom:

– Har du också varit spion?

Kjell-Olof Bornemark publicerade sin sista spionroman 1994. Det verkar också att – ordagrant – bli hans sista bok.  Bornemark har nämligen offentligt förklarat att han pensionerat sej och slutat skriva. 

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Böcker av Kjell-Olof Bornemark:

Legat till en trolös. 1982.

Skiljelinjen. 1983.

Förgiftat område. 1984.

Handgången man. 1986.

Skyldig utan skuld. 1989.

De malätna. 1991.

Kontrollören. 1992.

Spelaren. 1994.