Hårdkokt så det osar bränt!

S.A. Cosby
Asfaltsland
Övers: Ylva Spångberg  
Uppl: Magnus Roosmann
(Modernista)

Man vet vad man får när man väljer att lyssna på en hårdkokt amerikansk thriller med titeln ”Asfaltsland”.

Det är smarta oneliners, race and chase, pumpade muskler, karaktärer höga på meth som väljer våld som första och enda alternativet för att lösa en konflikt. Funkar inte det så blir det mera våld.

Författaren S.A. Cosbys  briljerar i den här speciella subgenren av spänningslitteraturen. Det är spännande, smart och ironiskt. Du får vad du förväntar dig snyggt serverat på ett blodigt silverfat. Men ändå är det något som skaver.

Vi får följa Beauregard ”Bug” Montage, som kanske borde fått ett annat namn efter översättningen. Han är numera en hederlig mekaniker, make och hårt arbetande far. Och han vet att det inte finns någon framtid för den han brukade vara: den amerikanska östkustens bästa flyktchaufför.

Men när skitstormen träffar fläkten och räkningarna hotar hans livsverk och dessutom hans elaka morsas sjukförsäkring slutar gälla, då börjar det suga i rånartarmen.

Han får tips av traktens kung av whitetrash om en enkel stöt mot en juvelbutik. Och övertalas att agera chaufför. Bara en gång till.

Den som inte kan förutse vad som händer sedan får sälla sig till begåvningsreserven.  Först blir det värre och sedan blir det ännu värre för att slutligen spåra ur fullständigt . Det är spännande och smart men förutsägbart. 

En av dramaturgins gyllene nycklar handlar om att ladda storyn med konflikt och konfrontation. Men det kan bli för mycket av det goda. I ”Asfaltland” har författaren fullkomligt gödslat med både konflikter och konfrontationer.

Det är ”taxi-driver- you-talking-to-me-scener” staplade på varandra. Och alla konflikter har bara två lösningar.

Antingen med knytnävar eller puffror. Det blir lite tröttsamt. Framför allt när författaren vill att huvudkaraktären ska framstå som en hyvens snubbe som minsann älskar sin fru och sina barn.

Det blir lite sunkigt med allt amerikanskt ”a man has to do wath a man has to do” med det ädla syftet att värna om sin familj. Jag blir i alla fall lite trött på machotugget. Även om det är precis vad man kan förvänta sig av boken.

Så, nu har jag gnällt lite. Men om man frikopplar hjärnan och bara vill ha några timmars kul och spännande underhållning så är det precis vad man får.

Det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med på en jäkla resa.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Mord i Stockholms vinterskärgård

Louise Björnlund
Jazzkatten
(Björnlunds förlag)

Louise Björnlunds förra och första deckare, ”Marionetten”, har jag inte läst. Ännu.

I början av hennes andra och nya, ”Jazzkatten”, hittas en kropp nergrävd i ett sandtag vid Sandemars slott på Södertörn utanför Stockholm (och i närheten av Dalarö). Härmed har jag placerat den deckarserie som Björnlund döpt till ”Skärgårdsmorden”.

Genre: polisroman(er). På den utredande polisstationen, ”Södertörnspolisen”, finns bland andra kriminalpoliserna Ewald Wermelin, även stationsbefäl, Ulrika ”Biggan” Bigård och Lars ”Labe” Bengtsson.

Fast mest polis verkar Kina Bergsmed vara. Kina, annars skärgårdsguide och författare av skärgårdsböcker, tas med i utredningsgruppen trots att hon ju endast är volontär hos polisen. Men inte får väl polisernas volontärer jobba på det här sättet? Nej, strunt i det.

JazzkattenSenare ska ännu en nedgrävd kropp hittas, denna gång i sanden vid Schweizerbadet.

Några led- och avledande trådar: bökande vildsvin, jakträttigheter, ett gevär (eller flera), en pistol, spelkort, ett testamente, kärlek, svartsjuka och sexualitet.

Allt utspelar sig i nutid, mellan den 3 november och 23 december. Fast egentligen inte, för i själva verket började allt drygt nära tjugotre år tidigare.

Vilket antyds i en parallell berättelse om den familj som står i centrum för kriminalhistorien och (snart) mordutredningen. Till detta kommer kärlekstrubbel, på ont men också gott, för Kina, Ewald, Biggan och Labe. Samt ovannämnda familj.

Allt detta får Louise Björnlund ihop bättre än de flesta deckarförfattare. Skriva kan hon. Berätta kan hon också. Björnlund har tajtat intrigen så att många kolleger bör läsa, bli smått avundsjuka och lära sig.

Kanske kunde polisernas och andras privatliv ha flätits in mer i mordutredningen? Kanske skulle miljöskildringen ändå ha betonats mer? Nej, strunt i det också. Det är bra så det räcker.

Louise Björnlund är en av de där nya svenska deckarförfattarna som kan få en att undra om inte kvalitén för egenutgivna deckare höjts på senare tid. Kanske inte generellt men allt fler lovande, ja, riktigt bra deckarförfattare ger själva ut sina romaner.

”Jazzkatten” hade inte skämt för sig i utgivningen hos vilket svenskt förlag som helst, litet som stort.

Dock, en sak efterlyser jag. Efter att googlat på platser, krog och handelsbod med mera så verkar det som om deckarmiljön är autentisk (med undantag väl för Södertörnspolisen). Men inte ska läsaren behöva googla? Karta efterlyses härmed, tack på förhand.

Nu ska jag läsa Louise Björnlunds första och föregående kriminal- och polisroman, ”Marionetten”.

Bengt Eriksson