Rödsvart noir och fransk pulp

Jean-Patrick Manchette
Land: Frankrike
Genre: rödsvart noir, fransk pulp, våldsamma, blodiga och politiska samhällsromaner

Polar brukar hårdkokta deckare kallas i Frankrike. Ett slangord för ”roman policier”. Polargenrens barn kallas néo-polar, nydeckare. Som pappa till den franska nydeckaren, född i början av 70-talet, har Jean-Patrick Manchette utnämnts.  

Till dej som är intresserad av den franska deckarromanens historia rekommenderas Kristoffer Leandoers essä ”Inte bara Maigret” (antologin I neonljusets skugga – Den moderna kriminalhistorien, 1999). Bl a påpekar Leandoer att Georges Simenon, som ju räknas som en fransk författare trots att han var belgare, hade mer gemensamt med ”huvudfåran av modern fransk litteratur än dess biflöde av deckare”.

Men en kort fransk deckarhistorik och karaktäristik av den franska deckarromanen är ändå nödvändig innan jag kommer fram till uppslagsnamnet Jean-Patrick Manchette. För även om polar uppstod ur den hårdkokta amerikanska detektivromanen så är den typiskt fransk. Polar och néo-polar finns endast i Frankrike.

Jean-Patrick Manchette (1942 – 1995).

Det började under andra världskriget med att Léo Malet, anarkist och surrealistpoet m m, publicerade deckare under pseudonymerna Frank Harding och Léo Martimer. Han låtsades att böckerna var skrivna av hårdkokta amerikaner och översatta från engelska. 

1943 gav Malet ut sin första deckare under eget namn, 120, rue de la Gare. Här introducerades en huvudperson som skulle återkomma i många romaner: privatdetektiven Nestor Burma i Paris.

120, rue de la Gare var Frankrikes förstfödda noir och polar. ”Med en bok”, skriver Kristoffer Leandoer, ”fick den franska deckaren en egen ton, en egen miljö och en egen moral.”

Léo Malet översatte ”hardboiled-idiomets legering av fräck cynism och gråtmild sentimentalitet till de parisiska arbetarkvarterens dialekt”.

Tyvärr har ingen Nestor Burma-deckare publicerats i Sverige. Det enda med Burma som finns på svenska är det tecknade seriealbum, Dödens adress (1997), som Jacques Tardi gjort efter romanen 120, rue de la Gare.

Också förlaget Gallimards deckarutgivning under namnet Série Noire har haft stor betydelse. Bland de franska författare som publicerats i Série Noire kan nämnas samskrivarna Boileau-Narcejac, som på 50- och 60-talen fick Mord makar emellan, Döden säger kanske m fl utgivna i Sverige, och Sébastian Japrisot, bl a Dödens kupé (1962), Vedergällningen (1978) och Den ödesdigra dagen (1991).

Jean-Patrick Manchette deckardebuterade 1971 med L´Affaire N´Gustro. Han skrev tio deckare på lika många år – sen slutade han. En elfte, inte färdigskriven roman, La Princesse du sang, gavs ut efter hans död 1995. 

Manchette är en vanartig son. Han både anknyter till och protesterar mot Léo Malet. Om Malet importerade den  hårdkokta deckaren från USA till Frankrike och placerade den på gatan i Paris, så slänger Manchette deckaren i rännstenen och smutsar ner den ännu mer. 

Pappa Malet skrev hårdkokt; sonen Manchette skrev pulp.

Jean-Patrick Manchette kokade romanerna så hårda att de blev blodröda. Han förvandlade deckarromanen till gangsterroman. Förbrytarna tilldelades huvudroller. Ja,  mördarna fick t o m spela hjälterollerna.   

I efterhand och med drygt tio års mellanrum har ett par – inte fler – av Manchettes franska nydeckare kommit på svenska.

Dödsdömt byte (1991) är en av Manchettes första, medan Fatale (2002) hör till den senare delen av produktionen. Romanerna påminner om varann. Bägge är våldsamma och blodiga. I bägge står en kvinna i centrum. Men det finns också skillnader mellan romanerna.

I Dödsdömt byte råkar en ung kvinna, Julie, hamna i en situation där hon måste tillgripa våld. (En pojke, som hon är barnvakt åt, blir kidnappad.) Strax får hon smak på våldet och dödar med glädje. 

I Fatale har kvinnan, Aimée Joubert, kommit långt förbi Julies utvecklingsstadium.

Aimée, ”den älskansvärda”, är sin egen yrkesmörderska; inte anställd av någon, arbetar inte på någon annans uppdrag än sitt eget. Hon har blivit så förnedrad av livet att det enda hon kan göra är att ge tillbaks med samma vapen: våld och död.

Aimée Joubert sörplar champagne och frossar surkål på tåget till Bléville (Kosinge eller Penningby), där hon tar in på hotell och kartlägger stadens mäktiga, politikerna och affärsmännen. Hon ska minsann ta livet av varenda en!

Våld föder våld. Ont ska med ont förgås. De förtryckta har rätt att ta till vapen mot förtryckarna!

Det är budskapet – ett revolutionsbudskap långt från vänster. Fatale är en deckare som, med Leandoers ord, ”markis de Sade och Ulrike Meinhof kunde ha skrivit ihop”.  Aimées dödande blir ett reningsbad.

I Manchettes romaner är samhällets våld mycket större och mer övergripande än den enskilda människans, den lilla mördarens. Vad är ett mord eller två? Eller tre? Eller fyra? Petitesser.

Ett obehagligt budskap, men det ska påpekas att Manchette formulerade sina tankar som litteratur; som néo-polar, nydeckare. Han omsatte inte tankarna i handling. Och när han insåg att den enda möjligheten att förändra samhället inte heller den var möjlig, då tystnade han.

Så läser jag den franske nydeckarförfattaren Jean-Patrick Manchette: som en sista, desperat suck.

I Frankrike finns de flesta av Manchettes nydeckare återutgivna i pocket. Ett par av dem, The Prone Gunman och Three To Kill (bägge 2002), har översatts till engelska.  Också några böcker av arvtagaren Didier Daeninckx, Murder in Memoriam (1992), Goldfish (1993) och A Very Profitable War (1994) kan läsas i engelsk översättning.

Den enda romanen av Léo Malet som översatts till svenska, Barnablod (1996, i Frankrike publicerad 1954), hör alltså inte till serien om privatsnoken Burma utan är en blodig deckare i snarlik stil med Manchettes.

De hårdkokta och våldsamma romaner som Boris Vian – i Sverige mest känd för sången ”Desertören”, översatt av Lars Forssell – på 40-talet skrev under pseudonymen Vernon Sullivan, bl a Jag ska spotta på era gravar (1988) förebådade också Manchettes nydeckare.    

Titlar:
Dödsdömt byte. 1991. Övers: Jenny Berthelius.
Fatale. 2002. Övers: Kennet Klemets.

Bengt Eriksson Ur boken ”Deckarhyllan 2”.

PS om Léo Malet.
Efter att ovanstående skrevs och publicerades 2002 har Malets franska noir-deckare ”120, rue de la Gare” långt om länge getts ut på svenska. En längre text om Léo Malet finns också på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.

Noir som tecknad serie och spelad film

Jag som är grundskolad med Carl Barks och vidareutbildad av bland andra Hergé, André Franquin, Moebius, Jacques Tardi, Enki Bilal och Serge Clerc måste erkänna att jag inte varit så förtjust i de senare årens svenska serieutveckling.

För mig är serietecknande lika mycket en enskild serieruta – den är ett verk i sig, ett konstverk och en tavla – som en serieberättelse. Mer konst än roman alltså – fast när de förenas, då blir tecknade serier som allra bäst.

Det innebär att serier måste vara väl- och/eller personligt tecknade för att jag ska uppskatta dem. Och ditåt – det vältecknade – har tyvärr inte svenska serier vare sig gått eller strävat på senare år. Men strunt i det – dagens svenska serieskapare har sin publik.

Vad jag tänkte påpeka är att nya numret av serietidningen – ja, nu har den serietidningsformat och storlek igen – Galago, nr 139 eller 2/20, innehåller en riktigt bra tecknad serie. Gånger två: både bra tecknad och bra berättad.

En av mina om inte gamla så äldre favoriter, Lars Krantz, har tecknat och berättat serien – som en tecknad novell eller kortroman – ”Martins död” i svartvitt med stark kontrast mellan det vita och det svarta; svarta skuggor och annan svärta som ger genren noir.

Tecknad noir i Malmömiljö (vilket framgår om inte förr av den avslutande rutan – den skulle jag gärna hänga på min vägg – som visar en gata på Kirseberg). Malmönoir eller existentiell noir.

En enkel berättelse i Lars mun (hur självbiografiskt det är vet jag inte, kan blott ana) om kompisen Martin, som inte svarar i telefon. Han kan väl inte…? Berättelsen börjar med att Martins far ringer till Lars och frågar om han vet var sonen är och avslutas då en spänd Lars ringer på dörren till Martins lägenhet.

Och handlar om vad Lars tänker, där emellan. Som detta: ”Fördelen med att svartmåla hela världen är att man ibland faktiskt kan glädjas över hur fruktansvärt fel man kan ha.”

Olika former och storlekar på rutorna, olika många rutor på en sida, den återkommande svärtan som används så olika, vissa rutor är fintecknade ner i detaljerna och andra blott som svarta skuggfigurer, närbild på ett ansikte eller en panoramateckning över en gata.

Mycket bra.

Nya Galago innehåller dessutom en essä, alltså en skriven text, av Emma Gray Munthe om ”Film noir – Filmens smärta och svärta”. Kunnigt och bra skrivet, på samma gång spännande och underhållande, ingående och analytiskt, från noirfilmens start över fortsättningen och utvecklingen och med hennes ögon in i framtidens noirfilm.

Sist: en lista med de tio kanske främsta noirfilmerna.

Bengt Eriksson

 

Léo Malet-vecka 4) Från USA via Frankrike till Sverige

Léo Malet
12, rue de la Gare
Övers: Ola Wallin
(Ersatz)

Handlingen känner ni vid det här laget, annars är det bara att scrolla bakåt genom de texter jag lagt ut under Léo Malet-veckan på Deckarlogg och repetera vad ”120, rue de la Gare” har för story, och att jag väntat i tio år – ja, egentligen ännu fler år – på att denna grundsten för såväl Frankrikes som hela Europas noir-deckargenre skulle översättas till svenska, det ska jag inte dra en gång till.

Utan när jag nu läst den efterlängtade svenska översättningen tänkte jag koncentrera mig på just detta: översättningen. Det vill säga språket: orden, stämningen, tiden eller tiderna.

Att översätta Léo Malets franska noir-deckare om privatsnoken Nestor Burma i 40-talets Paris kan kort sagt inte ha varit lätt. Som Malet-fan har jag redan tidigare läst romanen på tre språk: franska, engelska och danska. (Plus att jag läst den i en variant på svenska, som tecknad serieroman av Jacques Tardi.)

Den engelska översättningen lyckades sämst, som oftast. Engelskt skriftspråk skiljer sig så mycket från franskan – eller för den delen från de flesta språk, typ nordiska – att jag oftast brukar ha problem med engelska översättningar av europeiska böcker. Resultaten blir mer engelska än original. På engelska kunde Léo Malet varit född i typ sydöstra London.

Också danska är ett eget språk, i flera betydelser. Där finns, tycker jag ofta, någon slags inbyggd ironi och pastisch i själva språket. Så på danska blev den franske noir-författaren Malet nära nog en en bror eller i alla fall kusin till Dan Turèll. Inte det värsta men inte riktigt Malet.

På svenska då, i Ola Wallins översättning?

Som sagt: svårt. Men förutsättningarna är kanske ändå något bättre vad gäller själva språket. Svenskt skriftspråk flyter sällan lika lätt som engelskan och har inte heller skämtlynne inbyggt som danskan – utan svenska är, låt säga, ett mer neutralt skiftspråk. Vilket nog kan vara en lämplig utgångspunkt för att översätta Léo Malet och Nestor Burma.

Åtminstone tre saker gäller det att ha koll på och klara av för en svensk översättare, om resultatet ska bli läsvärt och bra. Det första är den lätta grad av pastisch som finns i Maléts original – när den hårdkokta amerikanska deckargenren från till exempel Los Angeles importerades och omplanterades på gatorna i till exempel Paris och upp växte fransk noir.

Just pastisch men ändå på allvar. Inte för mycket; inte för lite.

Det andra är tiden: alltså andra världskrigets 40-tal. Det tiden måste ju kännas, detta måste finnas kvar: känslan av historisk detektivroman. Och ändå ska det vara läsbärt, spännande och underhållande för läsning idag. Som om Malets roman – nästan – kunde ha skrivits av någon svensk deckarförfattare.

Det tredje är förhållandet mellan fransk och svensk litterartur, särskilt mellan fransk och svensk litterär noir. Tidigare skrevs knappt några noir-deckare i Sverige, först på senare år som svenska deckarförfattare blivit intresserade av hårdkokt och noir.

”120, rue de la Gare” måste förbli en fransk noir-deckare också på svenska. Samtidigt som romanen måste ”försvenskas” och ”nutidsanpassas” – jo, vet att det är fel ordval men hittar inga bättre ord och ni förstår nog – sådär lagom att den blir tillgänglig och lockande att läsa.

Och det är den. Jag är nöjd. Tror inte ”120, rue de Gare” går att översätta bättre. Att läsa är som att åka över Atlanten i sällskap med en amerikansk privatsnoks hårdkokta jargong: resa från USA via Frankrike till Sverige, från den hårdkokta deckarens amerikanska födelse på 20-talet via 40-talets europeiska noir-introduktion till Sverige år 2019.

Att läsa och resa: hisnande.

Bengt Eriksson

Léo Malet-vecka 2) Serietecknad noir

Noire eller noir kallades den hårdkokta deckarromanen made in USA när den importerades till Frankrike, först översattes och sen också fick inhemska efterföljare.

Pappan till den franske noire-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabaretsångare, kontorist, spökskrivare, tidningsförsäljare med mera som under andra världskriget råkade läsa några hårdkokta deckare av Chandler och Hammett.

Strax satte sig Malet vid Remingtonmaskinen och började kriva franskamerikanska deckare om Nestor Burma, privatdetektiv vid byrån Fiat Lux. Debuten, ”120 rue de la Gare” (utgiven 1943), utspelar sig under tyskarnas ockupation av Frankrike.

I 40 år fortsatte Malet att skriva deckare om Nestor Burma – oftast med Paris som miljö. Där, på Paris gator och nattklubbar, snokar Burma som bäst. (Detektivbyrån finns på adressen Rue de Petits-Champs). I deckare efter deckare – en för varje arrondissement samt några extra – guidar Burma läsaren genom dagens och nattens Paris. (Böckerna innehåller kartor!)

Orden är pastisch och ironi men också allvar.

Interiören till ett ”mordrum” kan Malet låna från Agatha Christie medan Nestor Burma är en Philip Marlowe med fransmannens intresse för kvinnor. Sexigare fransyska än sekreteraren Helene Chatelain finns inte! Florimond Faoroux, den polisiäre trätobrodern, kunde vara
polisinspektör i tusen deckarromaner.

Nestor Burma åldras knappt en minut. Han förblir densamme från 40- till 80-talet. Men tiden går: Paris och världen, samhället och politiken förändras omkring honom.

Under så många att man nog kan tvivla på om det någonsin kommer att ske har ”120 rue de la Gare” varit på väg att översättas till svenska. Jag kollar fortfarande varje år i tidskriften Svensk Bokhandels vår-, sommar- och höstboknummer… Men nej, inte i år heller.

Fast romanen finns ändå på svenska – i form av seriealbumet ”Dödens adress” (Medusa), som Leo Malets landsman Jacques Tardi tecknade efter den första deckarromanen om Nestor Burma. Också seriealbumet är noir: Tardi har gjort svart-gråa snarare än svart-vita serierutor.

Rutor ur Malets och Tardis seriealbum ”Dödens adress”.

Tiden: 1940-41. Tyskarna har intagit Paris och ockuperat tre femtedelar av Frankrike. Miljöerna: först ett fångläger i Tyskland (för tillfångatagna franska soldater), sedan staden Lyon (i den icke-ockuperade franska frizonen) och till sist Paris.

Intrigen är sedvanligt rörig och upplösningen likaså sedvanligt pratig – men vadå? De bästa deckarförfattarna använder ju intrigen mest som en förevändning för att kunna skildra människor och miljöer. I detta fall människorna i ett land som ockuperats av en främmande makt: Vilka skor sig på situationen, vilka kämpar emot så gott de kan, vilka bryr sig inte?

Jacques Tardi är en till petitesserna noggrann tecknare. Genom att teckna av autentiska affischer – som reklamen för utställningen ”Juden och Frankrike” – och husväggarnas slagord – Pétain fnaskar” – pekar han på den franska regeringen Pétains undfallenhet inför Nazityskland.

Tardi har arbetat med gråskalor och olika sorters raster så att att serierutorna blivit svart-gråa istället för svart-vita. Det enda vita i en serieruta kan vara ett ansikte eller lyktorna från en bil. Med sin tecknarstil hyllar Tardi den svarta franska deckartraditionens skapare, men sättet att teckna är också en effektfull och effektiv metod för att skildra både den psykiska och fysiska stämningen i krigsårens Frankrike.

Han lyckas förmedla en bild som är mer än fotografisk. För att använda en floskel: om somliga serierutor från Lyon och Paris l u k t a r det gengas.

Bengt Eriksson
Publicerat i Expressen 1989

PS. Jacques Tardis seriealbum ”Dödens adress” har blivit en tecknad klassiker också i Sverige. Jo, det får man säga när det än idag är tillgängligt i handeln.

Och Léo Malets franska noir-deckare ”120, rue de de la Gare” har nu äntligen översatts till svenska (Ersatz). Till detta ska jag återkomma.

Léo Malet-vecka 1) Nu äntligen på svenska!

I förra veckan, efter att ”120, Rue de la Gare” av Léo Malet helt oväntat och plötsligt anlänt med PostNord (?!),  instagrammade Deckarlogg om att typ 100 år efter att förläggaren och tillika översättaren Ola Wallin första gången annonserade en svensk utgåva av den här franska noir-deckaren så har den alltså faktiskt tjoho också getts ut av förlaget Ersatz.

”120, Rue de la Gare” finns nu i verkligheten! På svenska! Fysiskt, i handen och handeln!

Sen tog jag tillbaka några år, skrev att i alla fall tio år sen var det väl. Och det var det exakt, ser jag när jag tittar efter. I tio år har i alla fall jag väntat och längtat. (Med ojämna mellanrum har jag hört av mig till förlaget och undrat: När? När? När?)

Åsså nu!!! Äntligen. För att fira detta tänkte Deckarlogg göra den här veckan till en Léo Malet-vecka.

Några av de texter jag under året skrivit om den franske noir-författaren Léo Malet och hans hårdkokte deckarsnok Nestor Burma har hämtats upp ur datorn och kommer att läggas ut på Deckarlogg. Med start här och nu…

***

Ända sen i höstas har jag väntat på att noir-deckaren ”120, rue de la Gare” av fransmannen Leo Malet ska – eller skulle? – komma på svenska. Äntligen! utbrast jag i min deckarkrönika (Kristianstadsbladet augusti 2009).

Senaste löftet var nu i april. Men förlaget, som härmed namnges, Ersatz heter det, för att förlagsredaktörerna ska känna sig påpassade, har flyttat fram utgivningen, ännu en gång.

”120, rue de la Gare” är en fransk noir-klassiker från 1943. Kanske vågar man också hävda att just den här romanen grundlade den franska noir-genren.

Malet / Burma som tecknad serie på svenska.

Noir används idag som benämning på mörka, hårdkokta deckare från främst USA. Men det är ju ett franskt ord, det var i Frankrike som ordet noire (med ”e”) introducerades i slutet av andra världskriget som en beskrivning av både film och litteratur.

Sen dess har Frankrike blivit – och förblir – det främsta noir-landet i Europa. Och Leo Malet (1909-1996), anarkist, surrealist, poet och sångare, var den franska noir-deckarens pappa.

I min tröstlösa väntan på den svenska utgivningen av ”120, rue de la Gare” plockade jag ner Malets romaner från deckarhyllan. Jag måste läsa dem igen!

Tyvärr kan jag bara med möda knaggla mig igenom fransk litteratur – men som tur är har Leo Malets deckare om privatsnoken Nestor Burma i Paris kommit i pocket på engelska och danska. Fast ska man vara noga så finns Malet också översatt till svenska, två gånger.

Malet / Burma i original på franska.

Jacques Tardis tecknade serieversion av ”120, rue de la Gare” – seriealbumet fick titeln ”Dödens adress” (Medusa) – kom på svenska 1989. En enstaka roman, ”Barnablod” (Vertigo), har också översatts.

Definitivt noir, en obehaglig, kolsvart julhistoria i Parismiljö. Men ingen Nestor Burma-deckare utan en fristående roman.

Malet / Burma på engelska.

”120, rue de la Gare” inledde vad som blev 33 romaner samt några noveller med Nestor Burma som en mycket fransk Philip Marlowe. Detektivbyrån finns på rue de Petis-Champs i Paris, sekreteraren Hélène Chatelain är den sötaste fransyskan och polisinspektören Florimond Faroux är en typisk polisiär trätobroder.

Amerikanskt och franskt slår knockout på mysterierna och varann. Både allvar och pastisch, hårdkokt med mycket humor. Burma har – inte minst – fransmannens intresse för kvinnor.

Malet / Burma på danska.

De bästa Nestor Burma-deckarna är de 15 titlarna i serien ”Paris nya mysterier”. Varje bok ägnas ett arrondissement och innehåller en karta, som läsaren kan titta på och följa efter Burma till Louvren, Marais, Boul´ Mich´, Passage du Désir, Saint-Germain-des-Pres…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2010

 

Malet / Burma på svenska?

Ja, om jag inte minns fel så såg Malet-deckarens omslag ut enligt ovan när boken första gången annonserades av förlaget Ersatz. När den nu faktiskt getts ut har omslaget bytt utseende.