Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)

Det händer på nätet

Yrsa Sigurdardóttir

Upprättelsen

Freyja & Huldar (del 3)

Övers: Susanne Andersson

(Harper Collins)

Islands deckardrottning gör ingen besviken.

Yrsa Sigurdardóttir har länge varit en av mina favoriter. Med sin serie om polisen Huldar och barnpsykologen Freyja har hon mycket välförtjänt vunnit internationell ryktbarhet.

”Upprättelsen” är den tredje delen i serien om det udda paret. Den kanske inte är den bästa i serien men helt klart den mest angelägna och den som berört mig mest.

Bilderna på ett brutalt mord på en ung tjej sprids via Snapchat. Förövaren verkar vara ute efter flera offer och när en tonårskille försvinner inser polisen att de jagar en seriemördare.

En gemensam nämnare för offren är att de varit aktiva som nätmobbare. Med synnerligen sadistiska metoder har de förföljt sina offer. Det är omskakande läsning. Men angeläget.

Med ”Upprättelsen” gläntar författaren till en dörr som många av oss i vuxenvärlden inte känner till. Det är ungdomarnas liv på de sociala medierna där mobbingen aldrig tar rast. Det här är ett samhällsproblem som även förekommer i vuxenvärlden men det blir så mycket brutalare när mobbingen riktas mot försvarslösa tjejer och killar.

Intrigen är kanske inte jätteavancerad och jag är inte så förtjust i tjafset mellan kollegorna på polisstationen. Men det är en riktigt bra deckare. Inte minst för att ämnet skildras så brutalt och initierat men samtidigt med empati för mobbingoffren.

Samuel Karlssonrecensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö med ”Höstmorden” som tredje titel i serien. Han läser men lyssnar också gärna på böcker och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Deckarloggfredag: Vad önskade jag mig för nånting i julklapp?

Dags att skriva önskelista, om inte riktad till jultomten så till tiden och framtiden. Så kanske mer av en nyårsönskan när Sofia Helin inför tolvslaget mellan 2020-21 läser dikten ”Nyårsklockan” av Lord Tennyson på SVT: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…”

Detta, som kan tyckas och kännas så stort och ogreppbart, så opåverkbart. Världen. Livet. Samhället. Politiken. Utvecklingen. Framtiden. Men där varje människa utgör en länk i mänsklighetens cykelkedja. Om en länk och sen en till och sen ännu en brister så slutar samhällskedjan att gå runt och fungera.

Det tål att ha i tankarna, att samhället och världen består av människor. Därför bör dessa svindlande stora frågor ställas till oss själva och andra: Vilket samhälle vill vi leva i? Vilken värld vill vi ha? Några punkter på min önske- eller ja, kravlista inför år 2021:

Må riksdag och regering besluta att kultur ska vara en kärnverksamhet för Sveriges kommuner! Ett måste, tror jag, och det borde vara självklart. Kultur, denna  nödvändiga vitamininjektion för allt mänskligt liv, skapas inte uppifrån och ner utan nerifrån och upp. Om kultur ska uppstå och finnas, oavsett om det handlar om eget, aktivt kulturskapande eller allmänt, nog så aktivt kulturintresse, så är det här – lokalt – det föds.

Foto: Birgitta Olsson

Med ungt musicerande och annat på kommunala kulturskolor, tillgång till litteratur på barn- och vuxenbibliotek, kommunala konsthallar, stöd till teaterföreningar, författarmedverkan, studiecirklar, filmvisningar, föreläsningar och kulturverksamma i kommunen, ja, byalag och julfester.

Vad händer efter coronan, när tillräckligt många vaccinerat sig och kulturverksamheterna borde komma igång igen? Gör de det? Jo, i de bästa av kommuner. Men i övriga kommuner, med försämrad ekonomi? Ska deras politiker tycka att det gick ju med nedstängd kultur, det behöver inte öppnas så mycket, på kulturen kan vi spara…

Det finns två kulturpolitiska motpoler. Å ena sidan har det i riksdagen motionerats om att säkra och garantera kulturskolorna för barnen i alla kommuner. Å den andra läggs bibliotek ner i Kristianstad och i Trelleborg anser de styrande att skolbibliotek inte behöver bibliotekarier, deras ”jobb” kan skötas av vemsomhelst.  

Riksdagsbeslutet om kultur som kärnverksamhet i kommunerna kunde ha som grund att kommunal kulturverksamhet ska vara till för och utgå ifrån kommunens samtliga invånare. Även konkreta beslut kan behövas, till exempel vad gäller bibliotekens verksamhet.

Biblioteken har idag ingen skyldighet att spara böcker utan kan rensa och göra sig av med de inköpta låneböckerna. Bibliotek ska inte vara en ”boksamling”.  Jo, det ska de! Det krävs ett politiskt beslut om att kommunernas bibliotek måste ha lokala samlingar av litteratur, böcker och annat. Lokala bibliotek bör ha funktion av Kungliga bibliotek i miniformat. Vem bevarar annars det lokala? Syftet med bibliotek är väl inte att göra kommunivånarna litteraturarva?

Det verkar dessutom – att döma av lokala händelser, i Sjöbo kommun och Region Skåne, men även i andra delar av Sverige – behövas ett riksdagsbeslut om så kallade fjärrlån. Inte minst för studerande ska alla böcker som ges ut i Sverige vara tillgängliga – genom fjärrlån – på varje bibliotek.

PostNord och Skånetrafiken (eller annat regionalt trafikföretag) har jag också antecknat på önske/kravlistan inför år 2021. Ska de vara vinstdrivande företag eller ingå i Sveriges samhällsservice och landsbygdspolitik?

Genom portohöjning såg PostNord till att allt fler övergick till e-post. Därefter beslöt PostNord att man, eftersom så få skickar fysiska brev, ska ha postutdelning (egen matematik) varannan dag (egentligen fem dagar av fjorton). PostNord har använt samma taktik för postboxar: höjt avgiften över smärtgränsen för att sen meddela att postboxavdelningen i typ Vollsjö läggs ner.

PostNord gör det svårt att leva och än svårare att vara företagare på landsbygd. När PostNords styrelse är ignorant måste riksdag och regering besluta att det ingår i uppdaget att värna – inte stjälpa – landsbygden. 

Ungefär likadant med Skånetrafiken (och andra). Sverige har som rikspolitik att vi ska köra mindre bil och resa mer kollektivt. Den regionala kollektivtrafiken motverkar – saboterar – rikspolitiken genom att lägga ner busslinjer istället för att utöka dem. Vi som bor på landsbygd tvingas att ha både en och två bilar.

Bör inte kollektivtrafik ingå i samhällsservicen och bidra till landsbygds- och miljöpolitiken? Vilken instans (region, regering, riksdag) kan förändra detta?  

Jag har mycket mer på min önskelista men sist och mest personligt önskar jag att mitt liv ska bli så pass långt att coronapandemin sjunker undan och jag kan återse den grekiska urkärlekspoeten Sapfo i Mytilene på Lesbos och besöka min pappas födelsegård strax utanför Cokato i Minnesota, USA.     

Kort ggr 3

1. Mer julmusik. Hann knappt skriva krönikan om årets nya julmusik innan Timo Räisänen började öppna luckor i sin klingande adventskalender ”Pax Noël” på Spotify. Varje dag lägger han ut en ny julinspelning. Några favoriter: rockpopiga ”Ding Dong Merrily On High”, Jean Sibelius melodi ”Sing Me Some Hope” med text av Räisänen och ”Julen är här”, duett med Amanda Ginsburg.

2. Monster till jul. Boken ”Julens monster” (Alfabeta) från härom året av Andreas Palmaer (text) och Peter Bergting (illustrationer) har blivit en klassiker och kommit i utökad återutgåva. Här finns skräckfyllda berättelser om julens monster med porträttlika teckningar. Som den hemska isländska Julkatten och svenska vildsvinssuggan Gloson med rakbladsvass borst, i juletid synlig vid Frenninge kyrka.  

3. Kulturpris. Det har delats ut så många kulturpris och stipendier i år att krönikör Eriksson minsann inte vill vara sämre. Mitt eget kulturpris för 2020 går till Thomas Lantz, snart före detta teaterdirektör, för att han så lyckosamt fyllt Ystads teater med främst alla sorters musik och fått ett litet teater- och konserthus att bli så mycket större och mer. Priset kommer på posten.

Bengt Eriksson

Publicerat i YA inför jul/nyår 2020-21

Livet i Reykjavík mellan börskrasch och turistboom

Arnaldur Indriðason
Mörkret vet
Övers: Ingela Jansson
(Norstedts)

Islänningen Arnaldur Indriðason har börjat skriva en ny deckarserie som jag tycker mycket om. Det vill säga, jag tycker om seriens första titel ”Mörkret vet”. Ändå blir min fråga: Ska jag rekommendera den här boken? Och i så fall, till vem?

Huvudpersonen heter Konrað och är pensionerad polis. Det undrade jag över direkt, alltså en före detta polis som heter Konrað? Likadant hette en av poliserna i Arnaldurs föregående deckarserie, hans trilogi om Reykjavík (i synnerhet) och Island under andra världskriget. Samma förnamn… Varför?

Arnaldur morkret-vetDet andra är tempot – eller jag väntar med det. Allra först intrigen: För 30 år sen försvann en man, affärsmännen Sigurvin. Mord eller vad? Hans kompanjon Hjaltalín misstänktes och häktades men släpptes i brist på bevis. Nu har Sigurvin återfunnits, alltså 30 år senare, i en spricka i Langjökullsglaciären. Död – det betyder mördad – men bevarad i isen, det är han, det går att känna igen honom, nu blottlagd av klimatets uppvärmning.

Konrað hade som kriminalkommissarie hand om utredningen då för 30 år sen. Den utredningen har han kunnat släppa. Nu kommer hans utredning upp till ytan igen. Gjorde han rätt eller vilka fel kan Konrað ha begått under utredningen? Hjaltalín, nu döende, blir misstänkt, igen. Och nekar, igen. Och Konrað återupptar utredningen, igen, vid sidan om polisen, som ett slags privatpolis, hjälpt av sina kontakter inom Reykjavíks poliskår.

Det är allt. Ja, det är faktiskt. Nästan allt. Det finns fler kriminella ingredienser, som en misstänkt bilolycka, om det var en olycka. En man blev påkörd av en bil som stack från platsen. Samt Konraðs döde far, också hans är inblandad som en tråd. Och Konraðs döda hustru, ofta närvarande i Konraðs tankar. Trådar, trådar. Några ska nystas upp, flera blir hängande.

Det går långsamt, det går så långsamt. Allts, inte bara noll action utan minus. Romanen ”Mörkret vet” är den mest extrema motsatsen till action. Frågan är, kan detta kallas deckare? Eller ens krimi, trots att det nog begicks ett eller flera mord då för 30 år sen. Jag undrar, vad har Arnaldurs syfte varit med den här romanen? Till vem/vilka riktar han sig?

En mansroman, utan tvekan. Här läggs grunden till berättelsen om Konrað. För det är säkert, det kan inte vara på något annat sätt, att Arnaldur kommer att skriva vidare, det blir en fortsättning, en ny serie. Så många planteringar placeras ut, så många ovidkommande trådar läggs, trådar som egentligen inte har nåt med den här romanen att göra, så det bara måste vara tänkt att de ska tas upp framöver.

indridason-signerar-liten

Arnaldur Indriðason signerar på bokmässan i Göteborg. Foto: Bengt Eriksson

Jag tror så här, att Arnaldur numera har en så stor läsekrets inte bara på Island utan runt om i världen. Han vet att hans roman kommer att översättas, han vet att han kommer at få in pengar så han reder sig ekonomiskt. Därför passar han på. Han fortsätter med sitt eviga tema: att skildra Reykjavík och övriga Island i och genom alla tider. Som om varje passerat och levt år i Reykjavík ska få sin egen roman.

Han har passat på att skriva en roman som, egentligen, inte riktar sig till några andra än islänningar; dessutom främst i samma ålder som Arnaldur själv, och helst bosatta i Reykjavík. Vi andra får göra som vi vill, läsa eller strunta i det. Men för att kunna ta till sig ”Mörkret vet”, tror jag, bör man åtminstone ha besökt Island och varit i Reykjavík. Gärna bör man också vara en så nyfiken turist – eller av vilken anledning man reste till Island – att man höll ögonen öppna och såg man något man undrade över så googlade man och tog reda på varför det såg ut och var som det såg ut och var.

I sin långsamma mans- och detektivroman, åkej då, skildrar Arnaldur hur människorna i Reykjavík hade det, hur de levde, hur deras liv gestaltade sig, några år efter bankkraschen i början på 2000-talet. Han går inte in på själva bankkraschen utan det är människors liv som Arnaldur är intresserad av att skildra. Hur de har det. Hur de hade det. Hur Reykjavík med omnejd var på den tiden, mellan bankkrasch och turistboom.

Arnaldur låter Konrað ta sig runt i sitt Reykjavík; återigen, det hjälper om man vet var de olika stadsdelarna ligger, var gatorna går, och säkert är det allra bäst om man bor eller har bott där. Utforskandet går så långsamt, den nyupptagna utredningen ringlar i snigeltakt åt flera håll, trådarna går inte ihop, inte mycket till deckare som sagt. Däremot, det är stämningsfullt. Lägg ett örat mot en sida: staden Reykjavík och dess människor andas från och ur pappret. Och det är äldre mansporträttet av Konrað är lika suveränt – ja, fint – tecknat som Michael Connellys porträtt av den äldre Bosch.

Således, jag tycker mycket om Arnaldur Indriðasons roman ”Mörkret vet”. Men om jag rekommenderar den…? Nej. Nja. Jo, kanske ändå, jo, med ovannnämnda reservationer.

Bengt Eriksson

Deckarloggs konstfredag: Coronasäker skulpturrunda

Fredagar har ju blivit musikdagar på Deckarlogg. Men från och med denna fredag blir de istället omväxlande musik- och konstdagar.

Det börjar med en rapport om sommarens skulpturrunda i södra Skåne (och lite norröver också)…

***

På somrarna brukar min hustru och jag sätta ihop egna konstrundor med besök på gallerier och konsthallar i Skåne, Blekinge och Halland. Det kan bli trångt inomhus. Så i år fegade vi, på grund av coronan. Men vår sommarkonstrunda ville vi inte vara utan. Sommaren 2020 fick den bli offentlig och utomhus.

Det blev en skulpturrunda. Först på senare år har jag börjat uppskatta skulpturer. Vet inte riktigt varför men jag tror att de lokala Piratenskulpturerna hemma i Vollsjö bidragit till att förändra min konstsyn vad gäller skulptur.

Varje gång jag kör eller promenerar förbi kan jag uppleva Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet och Thale Vangens av Vricklund och Hornålen vid Pumphuset. Skulpturerna, alla i brons, skriver vidare på Piratens historier och diskuterar historierna med mig.

Piraten skulpturgrupp Vollsjö

Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet i Vollsjö.

Och varje gång jag kör till Sjöbo möts jag av Jón Leifssons skulptur Hästen och Tjuren (i glasfiber). Så knotig och grov att det krävdes ett Islandsbesök innan jag gillade den. Nu förstår jag att Jón placerat ett stycke isländsk geografi och historia vid ”inner Westerport circle”, som vi säger i Sjöbo.

Googla på nätet! Städer och kommuner har listor med sin offentliga konst, till exempel skulpturer. Det går att sätta ihop egna konstrundor efter geografi och smak. Ska vi åka till Malmö och återse Åsa Maria Bengtssons två rader med bronsskor (”minnesmärken av personer som lämnat avtryck i Malmös artistvärld”) på Davidhallsbron?

En levande skulpturgrupp: betrakta skorna och du ser plötsligt deras ägare – som Edvard Persson, Nils Poppe, Maj Lindström, Anita Ekberg, Olav Gerthel och Jacques Werup. De agerar, sjunger, deklamerar. Nej, Malmös skulpturer kan vi se vid ett ”vanligt” Malmöbesök.

Istället kör vi till Ystad. På nätet presenterar Föreningen Ystad Skulpturpark, ännu utan skulpturpark, staden Ystads offentliga konst. Som Bie Norlings bronsskulpturer på Regementsområdet av soldater till häst och med gevär samt en Röda korssyster: pyttesmå men morska och gjorda med stor humor.

 

Bie Norling Ystad

Ett par av Bie Norlings bronsskulpturer av soldater till häst och med gevär på Regementsområdet i Ystad.

Nog samtalar de om militarism med Jonas Frödings allvarliga beredskapssoldat, också i brons, en bit därifrån vid Militärmuseet? Den bienorlingska humorn ansluter sig till flera humoristiska Ystadskulpturer: Skomakarpojken (brons, okänd konstnär), munken Broder Eskil (i granit av Nils F Hall), Den kvinnliga resenären (huggen ur en befintlig trästubbe av Sven-Ingvar Johansson)…

Ordet skulpturpark leder väl tanken till Kivik Art och Wanås (eller Pilane uppe på Tjörn). Det finns fler skånska skulpturparker att upptäcka, till exempel Lövestad skulpturpark och även Hallsbergs stenar (utanför Lövestad). För de tavlor och figurer som lantbrukaren Nils Nilsson på 1800-talet högg i sten förtjänar att klassificeras som skulptur och konst. Imponerande. Fascinerande. Hallsbergs stenar är värt att besöka som just en skulpturpark (eller trädgård).

Hallsbergs stenar

En av lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer i Hallsbergs stenar skulpturträdgård.

Evert Fornäs har enstaka verk i skånska städer (bland annat Ystad och Simrishamn) men det blir starkare att se en hel park med samverkande skulpturer (som i Lövestad skulpturpark). Budskap: ett, två, tre liv; allas liv och hela livet. Fornäs arbetade i marmor, granit och diabas, gjorde livsskulpturer med ofta vita stenar och runda, rörliga former. Som två, ibland tre människor i gemenskap.

Evert Fornäs 2 Lövestad

En av Evert Fornäs livsskulpturer i Lövestad skulpturpark. 

Snogeholm Land Art, skapat av Frank Björklund i Snogeholms strövområde, är ett komplement eller en kontrast till Kivik Art. Snogeholmsskogens konst växer fram ur landskapets naturliga material – sten, trä, vass – och ska med tiden återgå till naturen.

Ett stort område som kräver flera besök för att se och studera alla konstverk. Favoriter: den gömda byn (små stenhus på toppen av en stenhög), olikformade stentavlor (en inslagen med rep om) och triumfbågen av vass, tror jag. Titta från ett håll och från andra hållet, stå i mitten och titta uppåt. Se skogen (och livet) förändras.

Land Art Snogeholm Frank BJörklund

Frank Björklunds stenskulptur ”Den gömda byn” inom skulpturströvområdet Snogeholm Land Art.   

Sommarens skulpturrunda avslutades med en resa till Sibbhult, några mil ovanför Kristianstad. Sten, sten och åter sten. Sibbhult är en stenort i en stentrakt (med eftertraktad diabas). Skulpturparken lockade oss men Stenriket, som det kallas, består av tre delar: stenmuseum, skulpturpark och lapidarium.

Museets stora, fyrkantiga stenar (granit, diabas och mahogany, krysshamrad, flammad och polerad) är som konstverk, redan de. Hur ska en konstnär kunna tävla med detta tuffa material (och då tänker jag inte på hur hårt det är att bearbeta)? Skulpturparken blev en besvikelse. Konstnärerna har varit väl försiktiga.

Bertil Wallien Sibbhult

Bertil Valliens ”Stol för blyga” i diabas/grå granit i Sibbhults skulpturpark.

Att som Carl Johan De Geer skriva ett matrecept på en sten är väl lite skoj. Mer än så? Nej. Eller en sten med ett hål som Kari Mjåtveit kallar ”minneslucka”? Nja. Bertil Vallien lyckas bäst med sin ”stol för blyga”. Han har både behållit stenarna som sten (diabas/grå granit) och skapat ett eget verk, som anknyter till hans glaskonst.

Lapidariet visar gravstenar genom historien. Den stenhuggare som högg en gravsten i form av en trästubbe var både hantverkare och lika konstnärlig som de flesta av skulpturparkens konstnärer.

Gravstenar Sibbhult
Gravstensskulpturer, Lapidariet i Sibbhult. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

3 gånger kortkultur

1) Konstbegrepp. Offentlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning. Offentlig konst. Begreppen kan betyda likadant i praktiken men de har ordagrant skilda betydelser. Smycka något så det blir vackert, utsmyckningen ska vara konstnärlig och konst på offentliga platser, gator och torg. Vilka förväntningar har beställarna och vilka krav känner utförarna, beroende på vilket begrepp som används?

2) Information. Om något kallas typ skulpturpark, land art eller art walk och alltså kan och ska locka konstbesökare, då krävs en broschyr och en karta med konstverken utmärkta exakt där de finns. Det behövs också skyltar vid verken. Kort sagt, det måste gå att hitta konsten! Man ska väl inte behöva ringa upplysningen (= respektive arrangör) för att kunna lokalisera verken?!

3) Deckare. Ett närliggande komplement till Skånes deckarkarta: Emma Olofsson har deckardebuterat med ”Vita rosor” (Bokfabriken, e- och ljudbok) som utspelar sig i Blekinge, närmare bestämt Karlshamn, men sträcker sig geografiskt och historiskt till militärdiktaturens Chile. Handling: en mördad skolflicka och flera försvunna. Inblandade: Matias Hernández, polis, och hans bror Sebastian, misstänkt lärare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst april 2020

Broberg BakvattenMaria Broberg
Bakvatten
(Norstedts)
”Bakvatten” berörde mig så jag grät. Personerna blir så verkliga. Maria Broberg skildrar inte bara att leva utan att vara mänsklig eller leva trots att man är mänsklig, förbli en mänsklig människa när livet attackerar. Hon anger inte exakt var i Västerbottens inland berättelsen om Hebbe, Margareta, Assar, Håkan med flera utspelar sig… men någonstans kring Ångermanälven. Även dialekten placerar romanen. Personerna pratar så dialektalt att jag inte förstår alla ord. Gillar det. Människorna får vara så autentiska som de är.

Connelly BoschMichael Connelly
En eld i natten
Övers: Patrik Hammarsten
(Norstedts)
Även Michael Connellys nya roman på svenska, ”En eld i natten”, är en dubbeldeckare med Renée Ballard och Harry Bosch. Dessutom både en polisroman och en hårdkokt privatdeckare, eftersom Bosch nu inte alls arbetar åt polisen. Men ändå, som en lärobok i procedurskolan. Alla arbetar långsamt, metodiskt och logiskt, såväl författaren som huvudpersonerna. Och ändå – igen – skriver Connelly och sker handlingen med starkt dramatisk nerv. MIljö, som oftast: trädgårdshelvetet Los Angeles.

Magnus DFahlström forhorMagnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)
Magnus Dahlström skildrar en kvinnlig civilanställd utredare utan namn på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Alla förhör eller samtal blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej. (Ur Kenneth Olaussons gästrec.)

ordfront_perjandersson_tataget_skyddsomslag_utkast.inddKajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)
Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verklighetsfiktion, Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn. Kajsa Grytt uppfattar detsamma; det som de har sett och känt, ser och känner hon. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. Huvudpersonen Johanna är konstnär och har kommit till Los Angeles på inbjudan från en miljardärd för inviga hans konstcenter uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på ett sjaskigt hotell i Westlake. Genre: existentiell noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)
Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” så hade Stina Jackson gjort det. ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet. Undergenre: Norrlands- eller Norrbottenoir. Miljö: den lilla byn Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – någonstans i granbarrskogen. Huvudpersoner: ”Flickan”, som heter Liv, hennes far och hennes son. Flickan/den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt att det är tillåtet att gråta. Spänningsroman, noir-roman, ödes- och ödebygdsnoir. Också en deckare, kriminal- och polisroman.

Ragnar Jonasson dimmaRagnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)
Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen. Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar. Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Mariette requiem-pa-dimonMariette Lindstein
Requiem på Dimön
(Harper Crime)
Vi får åter stifta bekantskap med den despotiske Franz Ozwald. Men allt är inte som tidigare. Något har förändrats i hans personlighet. I ”Requiem på Dimön” är karaktärsutvecklingen själva kärnan i storyn. Det sociala experimentet som behandlas i boken leder till resonemang om ont och gott och individens möjlighet till förändring. Jag tycker det är berättelsens stora styrka. Även om det inte blir samma knytnävsslag i mellangärdet som första boken om Franz Oswald så bidrar den till att utveckla resonemanget om starka ledare och människors förmåga till lydnad. (Ur Samuel Karlssons rec.)

 

Isländsk litteratur: naturnära och dramatisk

Det blev och fortsätter att vara en isländsk påsk för mig.

Nya albumet med svensknorska folkmusiktrion Groupa, ”Kind of Folk, Vol 3: Island” (All Ice), spelar mest hela tiden i mina öron. Tillsammans med tre isländska musiker/artister har Groupa den här gången – efter Sverige och Norge – utforskat Islands musiktraditioner. För en som besökt Island blir det som ett soundtrack till öns landskap och natur.

Jag har också skyndat mig igenom – kunde inte sluta läsa! – tredje delen, ”Dimma” (Modernista; övers: Arvid Nordh), av islänningen Ragnar Jónassons deckarserie om Hilda Hermansdóttir, polis och kvinna på Island. Suveränt skrivet och berättat. Pusselaktigt á la lite men ändå något av Agatha Christie fast på Island, högst isländskt är det. Instämmer helt med Samuel Karlsson i hans recension av ”Dimma”, publicerad här på Deckarlogg i förra veckan.

Karason Stormfåglar_framsida-2Och sen blev det äntligen dags för Einar Kárasons kortroman ”Stormfåglar” (Thorén & Lindskog; övers: John Swedenmark). Borde ha gjort det tidigare men ibland blir tyvärr böcker liggande.

Einar Kárason har skrivit en dramatisk men ändå betraktande roman om en katastrof med både olyckligt, för somliga, och mer lycklig eller turligt, för andra. Jag har än så länge inte läst så mycket isländsk litteratur att jag borde våga att uttala något säkert om hur den isländska litteraturen är. Å andra är det ju just nu och då, när man är så att säga halvkunnig, som man vågar göra sånt.

Det finns alltid något mörkt i isländsk litteratur. Den går alltid att benämna ”noir”, behöver inte vara kriminellt eller deckaraktigt för det. Det finns också – och alltid – ett nära förhållande till naturen och dess starka, obevekliga krafter. Dem kan man inte – eller nästan inte – rå på, dem går det inte att beveka. Naturen bestämmer över människan; inte människan över naturen.

Kortromanen ”Stormfåglar” är ett tydligt exempel. Einar Kárason skildrar fisketrålaren Måsen med trettiotvå man ombord och fullastad med kungsfisk. Det är vintern 1959, en våldsam storm blåser upp och kylan ligger på, trålaren blir infryst i isen, ja, hela fartyget fryser till is och blir så tungt att det håller på att sjunka. Allt säger allt som går att uppbåda ombord måste användas i ett desperat försök att knacka bort isen.

Karason Foto Gass

Einar Kárason. Foto: Gassi

Måsen är inte det enda fiskefartyget till havs, på bankarna vid Newfoundland, Måsbanken kallad, där finns fler trålare. Det kommer att gå bättre för vissa, sämre för ett annat. För fiskarna på varje fartyg gäller det att hjälpa sig själva, klara sig själv, de har ingen möjlighet att också hjälpa andra fartyg i nöd.

Egentligen tycker jag att ”Stormfåglar” är en kollektivroman, som skildrar samtliga på en och samma gång; trots att många förblir anonyma, de saknar namn. Men den unge Lasarus finns ändå i centrum, oerfaren till sjöss vill han visa att han duger till.

Författaren Einar skildrar händelserna med långa, långsamma meningar som egentligen inte alls passar för att skapa dramatik – ändå passar meningarna exakt. Hans sätt att skriva befinner sig på samma gång mitt i dramatiken och en bit ifrån, med och vid sidan om, deltagande och betraktande.

Som om berättaren var med ombord men vill hålla sina upplevelser ifrån sig. Är händelsen autentisk? Den kan vara det. ”Stormfåglar” blir dessutom en mycket större och än djupare berättelse. Om livet, kort sagt. Hur islänningars liv varit och är. Hur det fortfarande är att leva så nära något så dramatiskt och oförutsägbart som naturen. Hur det är att vara islänning.

Jo, den isländska litteraturen är egen och annorlunda; lyrik som romaner, deckare som annan skönlitteratur. Den är mörk och våldsam, som noir, som krimi utan att vara krimi.

Bengt Eriksson

Isländsk spänning av bästa sort

Ragnar Jónasson
Dimma
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Vad tråkig du är, säger frugan när jag inte kan släppa boken jag läser för ett ögonblick. För så spännande är ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Men glöm splatter och våldsamma scener à la Kepler. Här är det är krypande spänning som riktigt äter sig in under skinnet som gäller.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig dagarna kring jul på en isolerad bondgård på östra Island 1987. Det är snöstorm och ett gammalt par som bor på bondgården får oväntat besök. Men de borde aldrig släppt in den märklige gästen i sitt hus. Snart inser de att han är en lögnare.

Ragnar Jonasson dimmaMen vad är det han försöker dölja. Och varför dröjer parets dotter som ska komma på besök och fira julafton.

När jag läser boken kommer jag att tänka på min syster som åkte till Island för att jobba på en ensligt belägen bondgård på 80-talet. Hon beskrev det efteråt att det var som att komma till Albert och Herbert. Smutsigt och omodernt. Hon flydde till granngården i en snöstorm och fortsatte sitt isländska äventyr i Reykjavik.

Det karga landskapet och de isolerade karaktärerna mejslas fram i ett ganska långsamt tempo i boken. En olycksbådande känsla av undergång ruvar över handlingen som håller mig fastnaglad och jag håller ett krampaktigt grepp om bokens pärmar.

Det är riktigt bra. Smått genialiskt. Det bästa jag läst på länge.

Det här är tredje delen i serien om den isländska kommissarien Hulda Hermannsdóttir av Ragnar Jónasson. Jag har tidigare läst den första delen, ”Mörker”, och den var bra. Jag hoppade över del två, ”Ön”, men kommer att läsa den nu. Eftersom den tredje delen utspelar sig bakåt i tiden behöver man inte ha läst de tidigare böckerna i serien. Det funkar alldeles utmärkt för sig själv.

Har du tråkigt i coronatider eller om du bara vill läsa en fantastiskt bra kriminalroman – då kan jag starkt rekommendera ”Dimma” av Ragnar Jónasson. Jag är avundsjuk på dig som har den här boken oläst. Betygsskalan går bara till fem men den räcker inte till. Betyg 5+.

Samuel Karlsson
är recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, både på deckare och annat.