Island levererar igen!

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Nyligen var det Islands nationaldag och det vill jag fira med att hylla deras eminenta deckarförfattare. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att Ragnar Jónasson och Yrsa Sigurdardóttir är två av mina absoluta favoriter i genren. Ganska stor skillnad mellan författarna men de håller båda högsta klass.

Nu har jag precis avslutat ”Avgrunden” av Yrsa Sigurdadóttir och hon lever upp till förväntningarna ännu en gång. Det är en fröjd att åter få träffa bekantskap med Huldar och Freyja och deras småstruliga relation.

En ung man hittas hittas hängd på den gamla avrättningsplatsen Gálgahraun strax utanför Reykjavík. En papperslapp med ett bleknat meddelande sitter fastnaglad med en spik på mannens bröstkorg.

Polisen Huldar skickas till den döde mannens lägenhet där han till sin förvåning hittar barnpsykologen Freyja tillsammans med en fyraårig pojke som inte kan förklara varför han befinner sig där.

Medan Huldar letar efter mördaren försöker Freyja hitta pojkens föräldrar.

De båda utredningarna leder till en härva där kvinnor utnyttjas på de mest vidriga sätt man kan tänka sig.

Så långt handlingen. Lite mer om författaren.

Yrsa Sigurdadóttir skriver om ganska mörka företeelser i samhället. Så även den här gången när mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor är ett centralt tema.

Det kan stundtals vara jobbig läsning men det blir inte spekulativt utan känns relevant för handlingen. Författaren brukar i den här serien även låta barn spela en viktig roll i brottsfallen. Det är en känslig balansgång men med hjälp av Freyjas karaktär lyckas hon hålla sig på den slaka linan.

Inledningsvis i den här boken så tycker jag det står och stampar lite innan det tar fart. Men då kan man njuta av att följa de välkända karaktärernas vedermödor.

Innan det slutar bränner det till och författaren syr ihop säcken på ett oväntat och snyggt sätt. Det är inte Yrsa Sigurdadóttirs bästa deckare men den håller hög klass och Island levererar igen.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Steinar Bragi: isländsk noir, krimi och andra deckare, nu-, bak- och framtid, verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt, människor, gudar och spöken

Romaner från vissa språk bara måste översättas till svenska för att man, det betyder jag i Sverige, ska kunna läsa. Det gäller ju till exempel isländska romaner.

Som Steinar Bragi Guðmundssons… Alltför lite av det han skrivit har kommit på svenska. Det är trist, för det jag läst är mycket bra.

Steinar Bragi är en övertypisk isländsk författare. Jag brukar ju hävda att det mesta som författas på Island blir mer eller mindre krimi, ibland deckare men nästan alltid krimi. Mycket av det som skrivs på Island utspelar sig också liksom i två världar, den verkliga (om man kan säga så) och den overkliga.

Steinar Bragi.
Foto: Salomonsson Agency

Romanerna innefattar såväl människor som naturen med sin befolkning, som gudar och troll. Hos Steinar Bragi finns allt detta med, övermycket med. Den isländska historien och myterna, naturen och dess varelser inkluderas i en levande och realistisk nutid.

Nu (eller nu och nu, 2020 kom boken på Island) har Steinar Bragi gett ut sin nya roman ”Truflunin”. Titeln betyder ”Avvikelsen” – eventuellt, eftersom romanen ännu inte finns på svenska och jag har inte hört något om att en översättning är på gång. Men kanske ändå, förhoppningsvis, när Steinar Bragi och ”Truflunin” har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris år 2022.

”Truflunin” stämmer in på allt i min beskrivning ovan av Steinar Bragis romaner med tillägget att den också är en framtidsroman. Berättelsen utspelar sig i en framtida stadsdel med mitt i Reykjavíks centrum med historiska gatunamn, nämligen uppkallade gamla gudar. Exempelvis Odinsgatan. Samtidigt som romanen i högsta grad verkar ha sin blick på nutiden.

Mer om ”Trufludin” kan du klicka HÄR och läsa på Nordiska Rådets nätsida.

Litteraturprisnomineringen fick mig att ta fram ett par romaner av Steinar Bragi som faktiskt översattes till svenska och som, särskilt den ena, hör till det bästa jag läst inom som utom deckare och annan krimi. Den första är en övernaturlig men verklig krimi, den andra faktiskt en Reykjavík-deckare. Bägge rekommenderas!

Fast det blir nog till att anlita bibliotek och/eller antikvariat. Ingen av romanerna verkar finnas kvar i tryck. Aaaaamen! I alla fall letade Deckarlogg reda på vad jag skrev om böckerna, när de kom på svenska…

____________________________________________

Krimi: Island som naturgotik

Steinar Bragi
Höglandet
Övers: Inge Knutsson)
(Natur & Kultur)

H-glandet

Islänningen Steinar Bragi har t o m skrivit sig utanför krimin. Åtminstone nästan. Bragis nya roman ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

Som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik. Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt, allt på samma gång. Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

(Arbetet 2014)

____________________________________________

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi Kata

I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata” (Natur och Kultur, övers: Sara Gombrii), skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

***

”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

PS.

haunting_of_reykjavik_book_cover

Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

(Ur ett par krönikor i Ystads Allehanda 2018-2019)

Bengt Eriksson

Skapat av lera

Sjón
Codex 1962
Övers: Anna Gunnarsdotter Grönberg /
John Swedenmark
Dina ögon såg mig
(Rámus förlag)

 Sjón – eller Sigurjón Birgir Sigurdsson som han egentligen heter – alltså denne Sjón, den isländske författaren, har om man bara räknar vad som finns på svenska, gett ut ganska så exakt tio böcker, varav jag med stor behållning tidigare läst åtminstone fem.

Förutom att skriva och ge ut böcker skriver Sjón därtill bland annat sångtexter åt Björk och för ”I´ve Seen It All” i Lars van Triers film ”Dancer In The Dark” blev han nominerad till både en Oscar och en Golden Globe Award.

Han har fått Nordiska rådets litteraturpris 2005 för ”Skugga-Baldur”. Han är alltså meriterad som få. Och därtill läst world wide, och således även här i kulturskymningens land.

Nu har Sjón samlat tre böcker i samlingsvolymen ”Codex 1962” varav två getts ut tidigare (”Dina ögon såg mig” och ”Med skälvande tårar”) medan den tredje, ”Jag är en sovande dörr”, nu publiceras för första gången på svenska.

I denna lilla text kommenterar jag ”Dina ögon såg mig” och jag kommer i sinom tid också att skriva om de övriga två.

Antagligen är detta lite dumt. För antagligen är det väl så att Sjón har en avsikt med att nu återpublicera de två tidigare böckerna tillsammans med den nya hittills opublicerade tredje och att denna avsikt kanske kan gå förlorad om man läser böckerna med för långt tidsmässigt avstånd och annat läsvärt kommit emellan både för mig och läsarna av min blogg.

Kan då dessa tre böcker som Sjón nu samlat i ”Codex 1962” betraktas som hans så kallade  magnum opus, det vill säga hans stora verk, hans främsta verk?

Ja, vad vet man. Men det ligger väl i farans riktning som man brukar säga. Men, det är min tro, allt klarnar väl när sista boken i ”Codex 1962” är läst, även om det tar sin lilla tid.

Sjón. Foto: Hörður Sveinsson / Creative Commons

Nu kom ”Dina ögon såg mig” på svenska första gången redan 1997, ”Med skälvande tårar 2003” och ”Jag är en sovande dörr” alltså förra året, 2021. Däremellan har han ju publicerat andra viktiga verk som ”Skugga-Baldur” och ”Skymningsinferno”.

(Nu tänker du, min okände läsare, säkert att det var fan vad Bokhållaren denna gång är långrandig – rentav värre än vanligt. Ska han då aldrig komma till skott? Ska han då aldrig skriva om ”Dina ögon såg mig?)

Jo – ”Dina ögon såg mig” är en härlig skröna, som börjar med att ärkeängeln Gabriels mardrömsvrål och basunstötar ekar inom solsystemet, från stjärna till stjärna, mellan vintergatorna och längre ändå, ända till han försvinner bort åtminstone från boken och den slutar med att en Leo Löwe, på flykt från ett koncentrationsläger, i den lilla staden Kükenstadt – jag hoppas du kommer ihåg din skoltyska – tillsammans med en tjänsteflicka Marie-Sophie – och visst spelar en mystisk ring en roll då, javisst gör det – av lera skapar ett livs levande spädbarn.

Ett barn som av Löwe förs, tro´t eller ej, till vulkanön Island, av alla ställen. Men innan dess tycks den mystiska ringen ha försvunnit. Eller? Så kan det gå till i det som kanske är sagornas värld.

För ”Fartyget klöv världsnatten och styrde mot norr. Jag låg i hattasken”. Och då vet jag, men kanske inte du min läsare, inte bara vad som ytterligare skett dessförinnan, utan jag, men antagligen inte du, anar också vad som komma skall.

Och det vill både du och jag vara med om. Det vet jag.

Men boken då? Ska den få ett betyg? Fyra stars av fem. Och kanske hade det blivit fem om inte Gabriel gett upp så lätt.

Även om satan snärjde honom i sitt garn. Ja, kanske.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Lissabon runt med Pessoa

Fernando Pessoa (1888-1935, författare, poet och filosof, född och död i Lissabon) är ständigt närvarande i sin hemstad. Också 2014. Ja, allt mer för varje år.

Fernando Pessoa staty liten

Fernando Pessoa som staty.

Pessoa tar emot i ingången till tunnelbanan vid flygplatsen och följer med under hela veckan i Lissabon. Han finns och syns överallt: på metrons kakelväggar, på äldre och nya målningar (även graffiti), vykort, affischer, turistbussar och kylskåpsmagneter, i bokhandelsfönster (så många böcker av Pessoa) och tonsatta dikter/sånger med Amália Rodrigues, Mariza och Marina Lima, som staty vid ett bord på Café A Brasileira, museet/huset Casa Fernando Pessoa och när jag flanerar (fötter, hiss, spårvagn, berg- och tunnelbana) upp- och nerför Lissabons kullar med hans guidebok ”Lisbon, What the Tourist Should See” (troligen skriven 1925) i min hand.

Pessoa känns igen på hatten och glasögonen. Men det är privatpersonen, som han såg ut när han drack kaffe (och annat), spelade schack och skrev på något café (han bytte favoritställen). Inte de många och olika så kallade heterotyper, genom vilka han författade sina böcker. Pessoa skapade olika författarpersonligheter, som var och en diktade på sitt sätt.

Bergbanan Gloria liten

Bergbanan Gloria.

De viktigaste: Alberto Caeiro (fåraherde), Álvaro de Campos (modernist), Ricardo Reis (epikuré) och Bernardo Soares (bokhållare, nog Pessoas alter ego). Dikten ”Ode till havet” från 1915 av Pessoa/Campos (i översättning av Lars Axelsson) inleds så här:

Ensam på den öde kajen denna sommarmorgon
blickar jag ut mot redden, ut mot oändligheten,
och jag fylls av glädje vid åsynen av en liten svart
och glänsande ångare som stävar in.

En lång dikt, flera sidor och många rader senare utbrister modernisten Campos (det bör påpekas att detta diktades 1915):

Men må allt detta ske på havet, på ha-a-a-avet,
på HA-A-AAVET!
Å-å-å-å-å! Å-å-å-å-å-å-å! Åhå-å-å-å-å-å-å-å!
På HA-A-A-A-AAVET!

Lissabon är fadons – den ödesmättade sångens och portugisiska gitarrens – hem- och huvudstad. Men också ögonens – konstens, utsmyckningens, arkitekturens och hantverkets – stad. Bara att titta upp på husgavlarna eller ner på trottoaren: kakelplattorna och gatstenarna.

Gammalt tegel liten

Äldre sortens kakel.

Modernt kakelhus liten

Modernt kakelhus.

Det förstnämnda heter azulejo. Hela husväggar är kaklade med småmönstrade plattor i blått, gult, grönt. På vissa hus, i kyrkor och gamla järnvägsstationer finns infällda motiv – mosaik – bilder – konstverk – av kakel. Det andra heter calςada. Trottoarerna är lagda med små fyrkantiga stenar, antingen vita med svart inramning eller svart-vita motiv: olika mönster, stjärnor, rutor, böljande hav, fartyg, fiskar, sjömonster…

Torgvågor liten

Havsböljande torg av gatstenar.

Gatustenar liten

Gatstensmotiv.

Calςada och azulejo förekommer även i tunnelbanan. En perrong kan vara en stenbelagd trottoar. På väggarna finns kakelmotiv av både inhemska och utländska konstnärer. Rossio, stationen vid mitt pensionat, har en kakelremsa med en framrusande kvinna (skapad av Helena Almeida). Cais do Sodré är fylld med Alice i Underlandet-kaniner (av António Dacosta).

Framskyndande kakelkvinna liten

Framskyndande kakelkvinna.

Vasco da Gama kakel liten

Vasco da Gama som kakelmotiv.

 Flest kakelbilder finns på den största stationen, Lisboa Estacion Oriente, skapade till världsutställningen i Lissabon 1998 av bland annat Hundertwasser (Österrike), Erró (Island), Raza (Indien), Zao Wou Ki (Kina) och Abdoulaye Konaté (Mali). Tema: världshaven (fartyg, sjöjungfrur, fiskar, Vasco da Gama).

Och när man befinner sig på Orientstationen bör man åka upp och se stationen utifrån. Arkitekten, Santiago Calatrava, har ju också ritat Turning Torso i Malmö. Men vilken oansenlig byggnad i jämförelse med Lissabons jättelika metro- och järnvägsstation. Takets virrvarr av stålstänger och glas ska efterlikna hundra ihopflätade trädkronor.

Pessoa som graffiti liten

Fernando Pessoa med flera som graffiti.

Parkeringsgaragegraffiti liten

Parkeringsgaragekakel. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Med denna tradition av offentlig utsmyckning är det inte svårt att förstå att Lissabon också tagit graffitin till sitt hjärta. Det gäller både politikerna (som alltså står närmare Malmös graffitiväggar än Stockholms nolltolerans) och invånarna.

Några platser för graffiti är ”Galeria Del Arte Urbana” vid bergbanan Gloria (stadens eget utomhusgalleri där bilderna växlar) och parkeringshuset ovanpå Cao do Loureiros supermarket. Flera fint sprayade bilder (stadsmotiv och, än en gång, Pessoa) och några mindre bra. Från en buss fick jag också syn på en stor graffitimålning över en hel rivningshusvägg, alla igenspikade fönster hade målats blåa med vita prickar.

Pessoa och krönikören i hattar liten

Pessoa och krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Fernando Pessoa – som kakelfigur – tar farväl vid metrostationen Aeroporto. Hatten, inköpt hos Chapelaria Azevedo Rua, sitter på huvet. 1886 började Manuel Aquino de Azevedo Rua tillverka och sälja hattar. Affären finns än idag kvar vid Praça Dom Pedro IV. Så också krönikören hade förstås en hatt på sitt huvud när han reste hemåt Vollsjö igen.

Bengt Eriksson
(Något kortare i Ystads Allehanda 2014)

Deckarloggbäst / januari 2022

Charlotte McConaghy
När vargarna kom
Övers: Carina Jansson
(Lavender Lit)

Om du bara ska läsa/lyssna på en bok i år måste det bli ”När vargarna kom”. Författaren har överträffat sig själv. Frågan som ställs på sin spets är vem som är det farligaste rovdjuret. Människan eller vargen. Vi får följa naturvårdaren Inti som flyttar till de skotska högländerna för att genomdriva ett projekt där man återinför vargar i landskapet. Här finns de klassiska konflikterna mellan vargförespråkare och bönder och jägare. Rädslan och hatet gror under ytan. Det blir inte enklare när Inti är en stridbar och färgstark karaktär som står upp för sina vargar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kristina Appelqvist
Klänning för korta kvinnor
(Piratförlaget)

Appelqvist inleder nu sin tredje mjukkokta deckarserie. ”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två. Författaren växte upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina under varje  sommarlov. Mjöbäck är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar:  en, två, tre… miljoner. Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken av Nina och Robert, som är Ninas förtrogne och, på flera sätt, en personlighet.

Max Seeck
Ondskans nätverk
Övers: Bo Samuelsson
(Albert Bonniers)

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt. Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå. (Ur Anders Kapps rec.)

Samuel Karlsson
Dödsspelet
(Lind & Co)

Vilken actionstory! Inte en lugn sekund för kriminalinspektör Jessica Jackson i ”Dödsspelet” av Samuel Karlsson, den fjärde delen i serien. En bok med speciella karaktärer, fylld med svindlande överraskningar och oväntade twister. Med miljöbeskrivningar som är väldigt målande. Stundvis lite rå och brutal, dramatisk och spännande i högt tempo. Huvudkaraktären Jessica Jackson är otålig. Hon tvekar inte att tänja på gränserna om det behövs, på gott och ont. Vilket kan innebära onödiga risker, men klockan tickar… Även parallellhandlingen med Jessicas son är nervpirrande. (Ur Anna Piippolainens rec.)

Ragnar Jónasson
Det mörka Island  (del 2)
Aska
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson. Hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Under askan glimrar glöden!

Ragnar Jónasson

Det mörka Island  (del 2)

Aska

Övers: Arvid Nordh

Uppläsare: Viktor Åkerblom

(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson.

Om jag förstått det rätt är ”Aska” hans uppföljare till debutdeckaren ”Snöblind”. Båda ingår i serien ”Det mörka Island”. Det är med andra ord inte han senaste verk som nu kommit ut som ljud- och (pappers-) bok .

Men hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. Jag faller på knä inför mästaren.

Handlingen då.

Jo. Det börjar så klart med ett mord. En man hittas ihjälslagen på en strand. En journalist som hamnat i det berömda kylskåpet får chansen att rapportera om fallet. Hon lyckas med list och halvlögner avslöja detaljer som varken polisen eller några andra konkurrenter lyckas få fram.

På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid.

Spänningen byggs upp mot en rafflande upplösning.

Huvudintrigen är inte överdrivet komplicerad. Ett mord, kamp mot klockan, mörka hemligheter och lögner. Dessutom ett askmoln som förmörkar himlen. En lagom kompott för en habil deckare.

Men ”Aska” är allt annat än en dussinvara i mängden.

Och här är det karaktärernas bagage som ger tyngd och djup åt storyn. Författaren låter oss följa med i flera karaktärers utveckling. Även om journalisten och polisen står i centrum finns det flera intressanta porträtt av kantstötta figurer. Alla har sin ryggsäck med sten att släpa på.

Jag gillar när handlingen växlar mellan olika tidsplan och flera karaktärer. Det gör berättelsen mer oförutsägbar men det ställer också större krav på författaren. Inga trådar får tappas bort och varje övergång måste kännas naturlig.

För Ragnar Jónasson är det inga problem. Han är en mästare på att väva med de små trådarna för att skapa den stora bilden. Ja, ja. Ni fattar. Jag är såld. Men nu är den slut. Och jag får vänta tills den isländske mästaren behagar bjuda på mer från sin gyllne penna.

Ger även högt betyg till Viktor Åkerbloms lite eftertänksamma inläsning.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Reykjavík med hela dess kropp, hjärta och själ

Arnaldur Indriðason

Flickan vid bron

Övers: Ingela Jansson

(Norstedts)

Jag har redan vant mig vid det lugna tempot. Märker det genast jag börja läsa Arnaldur Indriðasons nya polisroman – eller säg amatörpolisroman – alltså den andra titeln i serien om den före detta, numera pensionerade polisen Konrað i Reykjavík.

Det sävliga tempot från ”Mörkret vet”, seriens första titel, hänger kvar både i boken och mig så att det känns helt naturligt och självklart att ”Flickan vid bron” fortsätter i samma långsamma tempo.

Att låta berättelsen utspela sig så långsamt måste vara ett medvetet val och det kan inte vara lätt att skriva så heller. För trots att händelserna sker så långsamt är det faktiskt mycket som händer och hänt: narkotika, våld och mord, människors trassliga liv, förr och nu. Ska jag tillägga: pedofili?

Vad vill Arnaldur? Vad är hans syfte? Att lyfta fram staden Reykjavík med stadens hela kropp, dess hjärta och sin själ? Kan vara det. Visa att Islands huvudstad är en lugn småstad men att denna småstad ändå rymmer allt som finns i alla huvud- och storstäder.

Och dessutom förbinda det gamla Reykjavík med det nya Reykjavík, 60-talets med dagens. Dubbelkopiera städerna, spegla dem i varann, så att läsarna ska se att det är samma stad fast det inte är det.    

De isländska läsarna, vill säga. Fortfarande tror jag att den här serien skriver Arnaldur Indriðason främst för inhemskt bruk – som en stadsskildring av Reykjavík, av stadens och dess invånares kynne, eller som ett isländskt fotoalbum. Vi andra, som jag (och du?), får läsa om vi vill.

Och jag vill – ännu mer efter att ha besökt Reykjavík. Det hjälper. Men ska det vara nödvändigt? Jag vet inte fast jag tror inte det. Dock rekommenderar jag att svenska läsare har plattan/mobilen nära till hands och snabbt kan kolla på en karta var olika händelser utspelar sig. Det hjälper också.

Som många – eller de flesta – isländska författare som skildrar Reykjavík skriver Arnaldur alltid ut namnen på platser och gator i och strax utanför Reykjavík där händelserna sker. Det verkar vara en isländsk tradition. Reykjavík betraktas som ett landskap, skildras som stadsgeografi.     

En liten stad, både till antalet invånare och stadens yta. Så det är lätt att få överblick, vad som skett där och vad som sker här.  

”Flickan vid bron” har två utgångspunkter och trådändar som Konrað, den pensionerade polisen, kommer att knyta ihop. I början av 60-talet hittades en liten flicka död i Tjörnin, en sjö mitt i Reykjavík. Det är ena trådänden. I bokens nu, cirka 30 år senare, hittas en ung kvinna död i en källarvåning i Breiðholt. Det är andra änden.

Det är Konrað som hittar den unga kvinnan med en spruta i armen. Hon var försvunnen och hennes morföräldrar bad Konrað att försöka hitta henne. Dessa bägge händelser kommer han alltså, som ett slags extra polis utanför poliskåren, att knyta ihop.

Konrað är ingen särskilt trevlig människa. Det finns en förklaring till det. Ingen person i romanen är särskilt trevlig. Det finns förklaringar till det också. Konraðs förklaring kan hittas i hans uppväxt och framför hos pappan, förhållandet mellan som och far. Liknande förklaringar går att hitta också övriga personer men egentligen tror jag att svaret är Island.

Detta är vad Arnaldur ytterst och djupast utforskar: staden och landet, Reykjavík och Island, hur det är att vara islänning. Vad det isländska betyder för den isländska människan – ja, gör med människan. Reykjavík är en stad i det isländska landskapet, uppbyggd ur naturen och fortfarande en del av den. Sällan om någonsin har jag varit i en stad, till och med en huvudstad, som är så nära – ja, befinner sig i – naturen som Reykjavík.

Islänningarna byggde en stad men tog med sig Island till den staden. Ett exempel på det är tron på övernaturliga, som vissa fortfarande har – andra inte. Konrað tror inte på något övernaturligt – men vem vet, vem kan vara alldeles säker? En äldre kvinna, Eygló, tror på det övernaturliga. Att hon gör det kommer att bidra till lösningen på romanens och Reykjavíks kriminalgåtor.

Som Konrað löser, långsamt och sävligt men målmedvetet. Han är polis, fortfarande. Samtidigt som han ännu inte har löst den stora gåtan: Vem mördade hans far utanför slakteriet på Skúlagata med en kniv 1963? Men det kommer säkert fler titlar i serien om Konrað.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Pastisch och parodi på allt eller det mesta

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Danskan Jenny Lund Madsens deckardebut blir jag inte klok på.

Vilken genre? Bra eller uselt? 

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare.

Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare.

Hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare.

Det går trögt. Inte så lätt, nämligen.

 ”Trettio dagars mörker” är en pastisch och parodi på det mesta: deckare till innehåll och språk, finlitterära fördomar, fiktiv och verklig kriminalitet, det mörka isländska deckarundret…

Efter att ha läst klart tänker jag: Det var en märklig deckare. Olik det mesta.

Måste jag rekommendera.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggbäst maj 2021

Kristina Agnér

Var inte rädd för mörkret

(Albert Bonniers)

Hjärtat brast i Alva, 34 år, när hon såg sin fästman på ryamattan i deras lägenhet, naken med en lika naken kvinna. Alva flyr från Stockholm, kör söderut genom den mörkögda augustinatten. Hennes tårar liksom dimman från ängarna skymmer sikten. Alva letar efter vägskylten till Tosseboda. Hon är på väg till mammans båtmanstorp i mörkaste Småland. Sensommarnatten är svart när hon letar efter nyckeln till huset och tappar den. Kristina Agnérs mycket lovande debutdeckare är mjukkokt, lite av mysdeckare och feelgood med crime och med känsla av Puck Bure och Maria Lang idag.

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de – vi – kan vara. De vuxna människorna  heter Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig. I sin nya roman skriver Smirnoff på ännu ett annat språk, ett barnspråk som måste vara Agnes språk. Som vuxen och som barn. Det vuxna barnets. ”Sockerormen” blir en berättelse om barn som inte är hemma där dom är, i den uppväxt de fötts till. Det måste inte vara det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet; olivet. Det finns ju så många sätt att utsätta ett barn.

Sebastian Barry

Tusen månar

(Norstedts)

Gripande och enastående berättad historisk roman med krimpuls. Sebastian Barrys ”Dagar utan slut” (2020) tog mej med storm och det här är den fristående fortsättningen. Vi möter åter de nu före detta soldaterna Thomas McNulty och John Cole och deras adopterade dotter, Lakotaindianen Winona (bokens berättare). Tillsammans med vänner brukar de en gård i Tennessee. En stat som efter inbördeskriget är våldsam, instabil och präglad av rasism. Winona och hennes närmaste drabbas. Som en krimtråd genom boken löper frågorna: Vilka är de skyldiga? Hämnas eller låta den oberäkneliga lagens rättvisa ha sin gång? (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Cecilia Sahlström

Pojkarna

(Bokfabriken)

”Pojkarna”, sjätte polisromanen med kommissarie Sara Vallén och övriga poliser i Lund, handlar om ett pojkgäng, ett mord som råkar begås, grupptryck och mobbing, unga tjejer som förnedras. En kvinnlig utbytesstudent har dessutom försvunnit. Actionnivån ligger nära noll medan trovärdigheten håller 100 procent. Precis så här tror jag att polisarbete kan gå till, på gott och ont: lite fumlande ibland, när privatlivet kommer in och stör, då kan det göras misstag, men också metodiskt och målmedvetet. Realistiskt är det och just därför spännande och otäckt.           

David Ärlemalm 

Som natten

(Forum)

Ärlemalms bägge romaner utspelar sig i Stockholm, den förra med utgångspunkt från Södermalm och den nya utifrån förorten Högdalen. I debuten ”Lite död runt ögonen” skildras en pappa som försöker ta hand om sin dotter och inte begå fler brott. ”Som natten” handlar om Asynja, 20 år, och hennes lilla dotter. De bor ihop med Eddie, langare och dotterns pappa. Två parallella romaner, först ur mannens och nu ur kvinnans perspektiv, som förenas med samma ord: ömhet, värme och medkänsla. Blicken riktas på det goda hos människan. Han ser en medmänniska, som gör så gott hon kan, när andra bara kan se en människospillra och belastning för samhället.

Ragnar Jónasson

Byn

(Modernista)

En av de bästa deckarförfattarna just nu, enligt The Times. Och jag kan bara instämma. Islänningen Ragnar Jónasson har förmågan att skapa spännande historier med små medel. Och ”Byn” är inget undantag. Läraren Una flyttar till den lilla byn Skálar för att undervisa två unga tjejer. Hon är inte direkt välkommen av byborna som verkar ruva på en kollektiv hemlighet. Unna flyttar in i ett hus som har rykte om sig att vara hemsökt. På nätterna plågas hon av mardrömmar. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut. En suggestiv historia där dröm och verklighet vävs samman till en annorlunda och spännande berättelse.  Det kan bara bli högsta betyg, 5/5. (Ur Samuel Karlsson rec.)