Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

Sanning och lögn

Camilla Grebe

Alla ljuger

(W&W)

Få svenska deckarförfattare håller en lika jämn och härtill hög nivå som Camilla Grebe. Men inte kan hon väl nomineras av Svenska Deckarakademin också i år och verkligen inte utses till segare ännu en gång? För att inte tala om det där skandinaviska deckarpriset. Måtta eller…

Det jag tycker allra bäst om är att Camilla Grebe skriver skönlitterär deckar- eller spänningslitteratur.  Hon kan, kort sagt, skriva. Hon vet hur ord och formuleringar ska placeras och hanteras, utifrån sammanhang, berättarröst och repliker.

Ofta använder hon sig av längre meningar, med bisatser, vilket skapar både stämning och lästempo. Hon skriver inte action utan förmedlar innehållet också mellan raderna och under ytan, lyfter fram vad som nog måste kallas verkligheten. Hon skriver verklig realism i den meningen att människors psykologi alltid är en del av – ja, lägger grunden till – verkligheten.

Camilla Grebes femte roman och deckare på egen hand, nya ”Alla ljuger”, handlar om just det som titeln säger. Att alla har sin uppfattning och sanning, var och en sin varierade beskrivning av verkligheten. Ja, alla ljuger. Grebe använder sig alltså av ett svårt sätt att skriva och berätta – ett grepp som jag brukar tycka är ett otyg. Hon låter olika personer berätta.      

Gäller ju då att varje person blir just den personen, som läsare måste man tro att just hen berättar. Det är mycket svår att skriva så. Många författare försöker men misslyckas. Grebe lyckas. Hon är ju nämligen, som jag också skrev, en mycket skicklig berättare och ordbehandlare. Dessutom pendlar hon mellan det som händer och vad som hänt, nu och tidigare.

De romaner som Camilla Grebe skrivit på egen hand är fristående. Nästan. De är fristående romaner som ändå blir titlar i en serie. För det finns alltid något lite – eller inte så lite – som får dem att bli länkar i samma kedja. Detta något litet förenar dem.

”Alla ljuger” skildrar en familj, en ny familj med Maria, lärare, och sonen Vincent (med Downs syndrom) samt hennes nye man Samir, läkare, och hans dotter Yasmin. Men så försvinner Yasmin. Misstankar riktas mot Samir. Så läggs grunden till en livs- och relationsroman, som blir en spänningsroman, som i sin tur blir en kriminal- och (kanske) polisroman.

Det hör en förhistoria hit också, om Vincents pappa, som gav sig av, och om Samirs tidigare familj, hustrun och ännu en dotter (syster till Yasmin). Och här finns ännu en väsentlig person, polisen Gunnar. Ytterligare en styrka hos Camilla Grebe: hon får oss att lära känna sina personer, inte bara träffa eller bli bekanta med dem utan verkligen känna.

Samir? Jo, det får oss fördomsfulla att tänka på något arabland, på muslimer och islam, ja, islamism. Samir har bakgrund från Algeriet. Detta, våra fördomar om araber och muslimer, är ett blott ett av de viktiga teman som Grebe tar upp i romanen.

Hon är en seriös svensk författare av spännings- och kriminallitteratur, en författare som borde läsas av både oss som brukar läsa deckare och de som utstöter bestämda åsikter om deckare utan att läsa några. De – vi – alla – ska läsa, ja, det är en uppmaning, nej, det är tusan en befallning, ska läsa Camilla Grebes ”Alla ljuger”.

Läs romanen långsamt, ta in berättelsen, ta in människorna, låt Grebes berättelse och tankar leva vidare inom dig.

Bengt Eriksson

Kriminell underläsandetrapport

Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.

En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.

Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.

Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.

Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.

Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra,  promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?

Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.     

Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.

Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt  är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.

Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.

Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.

Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…

 Bengt Eriksson

I kvarteren på Nørrebro

Jesper Stein är min nya favorit bland dagens krimiförfattare i Danmark. Därför gladde det lite extra när Stein tilldelades 2015 års Dan Turèll-pris (6000 danska kronor och en av Turèlls slipsar). Dessutom en synnerligen lämplig pristagare, om man ser till Stein och Turèll som just krimi/deckarförfattare.

Stein OroBägge skriver/skrev mansromaner (om och med vicepolitikommissær Axel Steen respektive en namnlös journalistdetektiv). Steins polisromaner och Turèlls hårdkokta deckare (nåja, hyggeligt kokta) utforskar också varsin Köpenhamnsstadsdel: Vesterbro och Nørrebro. Gemensam stämning: noir.

Det vill säga de tre första Axel Steen-deckarna – ”Oro” (utgiven av Norstedts i Sverige), ”Bye Bye Blackbird” och ”Akrash” – har Nørrebro som kriminell livsmiljö. Till att börja med lanserades böckerna till och med som ”2200 Noir”-serien (efter postnumret).

Varför Nørrebro?

Stein Blackbird¨'”Jag har bott på Nørrebro i 25 år”, säger Jesper Stein. ”Här finns människor från hela världen och all sorts kriminalitet. Konstnärer, hipsters, intellektuella och mediafolk bor granne med ledare för kriminella gäng, radikala islamister, medlemmar i motorcykelklubbar och småfifflare.”

”Dessutom”, tillägger han, ”ville jag ha en miljö som speglar Axel Steens karaktär. Precis som mina förebilder: Connellys Harry Bosch, Rankins Rebus, Nesbøs Harry Hole and Mankells Wallander. Alla porträtterar de både sina huvudpersoner och den stad där personerna lever.”

Då stämmer det som jag fått för mig – att dina deckare har två huvudpersoner: dels Axel Steen som man och dels Nørrebro som miljö?

”Ja, precis så.”

Stein SoloDet gick fort för Jesper Stein, tidigare (en passande men speciell kombination) kriminal- och kulturjournalist. Debutkrimin ”Uro” gavs ut 2012 i Danmark. De tre första böckerna har sålt i 150 000 exemplar. Snart kunde han bli författare på heltid.

Jesper Stein skrev sig och Axel Steen (olyckligt skild, pappa till en dotter, växande drogmissbruk) levde sig ut ur Nørrebro. Även i ”Aisha” (fjärde titeln från 2015, alla utgivna av Politikens förlag) finns Nørrebro med. Fast Steen har flyttat en annan, allt mer moderniserad del av stan: Amager. Han är tillbaks i Köpenhamns poliskår efter några års frånvaro. Som en ny man och polis. Ja, en god man och polis.

”Han försöker vara en ny man”, säger Jesper Stein. ”Men som alla vet, som prövat på att ändra kurs i livet, är det inte så lätt. Den gamle Axel Steen finns kvar under ytan. Hela krimiserien är ett försök att skildra en man som lever mellan den klassiska mansrollen och de krav som idag ställs på en man.”

Nu är frågan om det i Sverige ska gå med Jesper Stein som med Dan Turèll även vad gäller utgivning. Blott några få Turèll-deckare översattes. Norstedts, som 2014 gav ut Steins debutkrimi, har också köpt rättigheterna till ”Bye Bye Blackbird”.

Borde inte den ha getts ut i fjol? Stein lugnar mig med ett mejl: ”By Bye Blackbird” kommer på svenska till sommaren 2016.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2016

Tillägg 2018:

Stein Solo DKJespers Steins tre första Axel Steen-deckare, ”Oro”,  ”Bye Bye Blackbird” och ”Solo” (en titel som trasslar till det, ”Akrash” på danska) har 2018 kommit i svensk pocket (genom danska Politikens svenska förlag Polaris).

I Danmark släpptes i dagarna den sjätte Axel Steen-deckaren med titeln, just det, ”Solo”  (Politiken).

 

Lika cyniskt som mänskligt

Thomas Engström
Öster om avgrunden
(Albert Bonniers förlag)

Inte bara Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, som förflyttat sig (Berlin, två gånger USA och nu Georgien) utan också Thomas Engström, spionkvartettens författare.

Thomas EngströmHan har sökt sig fram, provat olika genrer och skrivsätt. I den fjärde, sista delen skriver han som bäst.

Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil (tänk Chandler) passar utmärkt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

Huvudpersonen Licht och hans författare är lika cyniska och därmed lika mänskliga. Kanske det som Engströms spionthrillers skildrar allra mest: hur dagens värld formar – ja, omstöper – människor.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Media tidningar 2017

PS. Ur en diskussion jag hade med Thomas Engström efter att ovanstående recension varit införd:

Det jag tycker fungerar allra bäst i den senaste boken är språket och miljöskildringarna och jag tror detta skulle fungera ännu bättre i jag-form, alltså om du skrev i första person. Då blev jargong och kommentarer, det låt säga hårdkokt intellektuella kontra miljöerna, en enhet.

Dessutom är det ju både annorlunda och bra att du skildrar miljöer som läsaren inte vet så mycket om. Så jag såg fram emot en hårdkokt deckarserie på olika platser i Latinamerika men men… Det går ju också att skriva liknande i Europa (med utflykter, kanske).

Skapa ett halvt alter ego som har exakt dina politiska åsikter och av något skäl, det ena eller andra, gett sig av (flytt?) från Sverige ut i Europa (med eller utan hustru), på ständig resande fot till nya miljöer. En lagom cynisk, lagom smart, lagom förvirrad, lagom handlingskraftig (när det behövs) huvudperson.

Och i varje miljö hamnar du/jaget i något kriminellt som speglar just det landet/den platsen. En amatördeckarserie på resande foto, alltså.

BE

Terrordåd i Oslo – offline

Redan titeln – ”Offline” – måste väl skrämma fler än mig?

Online har (säkerhets)polisen numera koll, något sånär i alla fall. Men offline?

Om till exempel en grupp terrorister kommer på ett sätt att kommunicera utanför nätet – vid sidan om all datrafik – vilken möjlighet har då underrättelsetjänster och annan polis att upptäcka vad som kan vara på gång?

”Offline” (Piratförlaget; övers: Margareta Järnebrand) är titeln på norskan Anne Holts senaste deckare, polis- och samhällsroman, där Holt återintroducerar Hanne Wilhelmsen, sin före detta polishjältinna.

Kort rekapitulering: Hanne Wilhelmsen, lesbisk polis på rosa motorcykel i Oslo, blev skjuten på näst sista sidan i boken ”Bortom sanningen” (utgiven 2003). Dog hon? Eller överlevde? Det fick inte läsarna reda på.

Men så i ”Presidentens val” (2007) fanns Hanne med på ett litet hörn. Hon hade lämnat poliskåren, satt i rullstol och bodde med fru och barn. Mer på allvar kom hon tillbaks i ”1222 meter över havet” (2008), som inte är en polisroman utan mer av ett Agatha Christie-pussel i och kring en liten snöstormig stuga på norska högfjället.

offline_inbDen kriminalhistoriskt beläste kan förresten associera till Kjerstin Göransson-Ljungmans svenska klassiker ”Tjugosju sekundmeter, snö” (utgiven redan 1939).

Nu – i ”Offline” (2016) – får alltså Hanne Wilhelmsen komma tillbaks ännu en gång. Och nu är det på allvar: hemifrån rullstolen har Hanne återigen börjat arbeta åt norsk polis. Dessutom återkommer Hannes poliskollega från det var en gång, nämligen Billy T. (fast han är inte polis han heller längre).

En undring, innan jag fortsätter på: Borde den här romanen verkligen ha skrivits i imperfekt, som det hette förut, eller preteritum, som det ska heta numera? Alltså i dåtid = det som händer har redan hänt.

Jag är tveksam. Mycket tveksam. Jag undrar om inte det som nu är – eller snarare var – skrämmande hade blivit ännu mer vanvettigt, hudnära skrämmande, otäckt, nära och rent av livshotfullt, det vill säga personligt skrämmande för särskilt norska men även svenska läsare, om romanens händelser utspelats i presens?

Om romanens slut, till exempel, inte hade hänt, för det vet ju varje läsare att det har inte hänt, utan strax – när som helst – NU! – kan komma att hända. Om inte romanens sista mening hade formulerats: ”Det här var bara början.” Utan om där istället hade stått: Det här ä r bara början. Gärna avslutat med (alltså tre prickar) …

Så mycket hemskare det vore. Så ännu mycket mera verkligt och därmed hemskare. Men Anne Holt kanske tyckte att det räckte som det – ordagrant – var.

Hanne Wilhelmsen arbetar med att läsa igenom och se över gamla brottsutredningar, försöka komma på nya idéer där de tidigare utredande poliserna inte fann någon lösning.

Till sin hjälp har hon fått den unge – och rätt knepige – polisen Henrik Holme, som också fanns med i Anne Holts förra deckare, ”Död i skugga” (2012), och inte bara är lika osocial som Hanne själv utan kanske till och med lika klipsk (och knepig) som hon. Eller på väg att bli…

Hon – ja, de – börjar återutreda ett kallt fall med en försvunnen tonårsflicka som ska visa sig hänga ihop med först ett, så ännu ett och kanske också ett tredje bombattentat i Oslo. Nu, alltså. Just nu. Och snart närmar sig ”syttende mai”…

Islamister förstås! För vilka skulle det annars kunna vara? Men det var ju en islamsk samlingslokal som sprängdes? Äh, då är det väl en ännu mer fundamentalistisk grupp muslimer som slagit till! Samma snabba slutsats som vid Breiviks terrordåd…

Anne Holt berättar lågmält och just därför blir hennes berättelse extra verklig och skrämmande. Hon lämnar också, vilket kanske framgick tidigare, ett öppet slut. Romanen är inte så tjock… jo, 423 sidor får väl anses nog för en roman… men den gick så fort att läsa att den kändes kortare.

I slutet anas en fortsättning som väl kunde ha varit med redan i ”Offline”. Eller så kommer Hanne Wilhelmsen och Henrik Holme tillbaka i en ny deckare, polis- och Deckarlogg 2samhällsroman. ”Offline” kanske blir starten på en Wilhelmsen- och Holme-serie? Men Billy T. lär i alla fall inte inte återkomma. Väl?

Bengt Eriksson