I kvarteren på Nørrebro

Jesper Stein är min nya favorit bland dagens krimiförfattare i Danmark. Därför gladde det lite extra när Stein tilldelades 2015 års Dan Turèll-pris (6000 danska kronor och en av Turèlls slipsar). Dessutom en synnerligen lämplig pristagare, om man ser till Stein och Turèll som just krimi/deckarförfattare.

Stein OroBägge skriver/skrev mansromaner (om och med vicepolitikommissær Axel Steen respektive en namnlös journalistdetektiv). Steins polisromaner och Turèlls hårdkokta deckare (nåja, hyggeligt kokta) utforskar också varsin Köpenhamnsstadsdel: Vesterbro och Nørrebro. Gemensam stämning: noir.

Det vill säga de tre första Axel Steen-deckarna – ”Oro” (utgiven av Norstedts i Sverige), ”Bye Bye Blackbird” och ”Akrash” – har Nørrebro som kriminell livsmiljö. Till att börja med lanserades böckerna till och med som ”2200 Noir”-serien (efter postnumret).

Varför Nørrebro?

Stein Blackbird¨'”Jag har bott på Nørrebro i 25 år”, säger Jesper Stein. ”Här finns människor från hela världen och all sorts kriminalitet. Konstnärer, hipsters, intellektuella och mediafolk bor granne med ledare för kriminella gäng, radikala islamister, medlemmar i motorcykelklubbar och småfifflare.”

”Dessutom”, tillägger han, ”ville jag ha en miljö som speglar Axel Steens karaktär. Precis som mina förebilder: Connellys Harry Bosch, Rankins Rebus, Nesbøs Harry Hole and Mankells Wallander. Alla porträtterar de både sina huvudpersoner och den stad där personerna lever.”

Då stämmer det som jag fått för mig – att dina deckare har två huvudpersoner: dels Axel Steen som man och dels Nørrebro som miljö?

”Ja, precis så.”

Stein SoloDet gick fort för Jesper Stein, tidigare (en passande men speciell kombination) kriminal- och kulturjournalist. Debutkrimin ”Uro” gavs ut 2012 i Danmark. De tre första böckerna har sålt i 150 000 exemplar. Snart kunde han bli författare på heltid.

Jesper Stein skrev sig och Axel Steen (olyckligt skild, pappa till en dotter, växande drogmissbruk) levde sig ut ur Nørrebro. Även i ”Aisha” (fjärde titeln från 2015, alla utgivna av Politikens förlag) finns Nørrebro med. Fast Steen har flyttat en annan, allt mer moderniserad del av stan: Amager. Han är tillbaks i Köpenhamns poliskår efter några års frånvaro. Som en ny man och polis. Ja, en god man och polis.

”Han försöker vara en ny man”, säger Jesper Stein. ”Men som alla vet, som prövat på att ändra kurs i livet, är det inte så lätt. Den gamle Axel Steen finns kvar under ytan. Hela krimiserien är ett försök att skildra en man som lever mellan den klassiska mansrollen och de krav som idag ställs på en man.”

Nu är frågan om det i Sverige ska gå med Jesper Stein som med Dan Turèll även vad gäller utgivning. Blott några få Turèll-deckare översattes. Norstedts, som 2014 gav ut Steins debutkrimi, har också köpt rättigheterna till ”Bye Bye Blackbird”.

Borde inte den ha getts ut i fjol? Stein lugnar mig med ett mejl: ”By Bye Blackbird” kommer på svenska till sommaren 2016.

Bengt Eriksson
Publicerat i KB/YA 2016

Tillägg 2018:

Stein Solo DKJespers Steins tre första Axel Steen-deckare, ”Oro”,  ”Bye Bye Blackbird” och ”Solo” (en titel som trasslar till det, ”Akrash” på danska) har 2018 kommit i svensk pocket (genom danska Politikens svenska förlag Polaris).

I Danmark släpptes i dagarna den sjätte Axel Steen-deckaren med titeln, just det, ”Solo”  (Politiken).

 

Lika cyniskt som mänskligt

Thomas Engström
Öster om avgrunden
(Albert Bonniers förlag)

Inte bara Ludwig Licht, tidigare Stasiofficer och nu frilansare, som förflyttat sig (Berlin, två gånger USA och nu Georgien) utan också Thomas Engström, spionkvartettens författare.

Thomas EngströmHan har sökt sig fram, provat olika genrer och skrivsätt. I den fjärde, sista delen skriver han som bäst.

Engströms hårdkokta, både sarkastiska och intellektuella stil (tänk Chandler) passar utmärkt för kommentarerna om Tbilisi, staden utan chans och med alla möjligheter, mitt emellan öst och väst, kristendom och islam, liv och död.

Huvudpersonen Licht och hans författare är lika cyniska och därmed lika mänskliga. Kanske det som Engströms spionthrillers skildrar allra mest: hur dagens värld formar – ja, omstöper – människor.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Media tidningar 2017

PS. Ur en diskussion jag hade med Thomas Engström efter att ovanstående recension varit införd:

Det jag tycker fungerar allra bäst i den senaste boken är språket och miljöskildringarna och jag tror detta skulle fungera ännu bättre i jag-form, alltså om du skrev i första person. Då blev jargong och kommentarer, det låt säga hårdkokt intellektuella kontra miljöerna, en enhet.

Dessutom är det ju både annorlunda och bra att du skildrar miljöer som läsaren inte vet så mycket om. Så jag såg fram emot en hårdkokt deckarserie på olika platser i Latinamerika men men… Det går ju också att skriva liknande i Europa (med utflykter, kanske).

Skapa ett halvt alter ego som har exakt dina politiska åsikter och av något skäl, det ena eller andra, gett sig av (flytt?) från Sverige ut i Europa (med eller utan hustru), på ständig resande fot till nya miljöer. En lagom cynisk, lagom smart, lagom förvirrad, lagom handlingskraftig (när det behövs) huvudperson.

Och i varje miljö hamnar du/jaget i något kriminellt som speglar just det landet/den platsen. En amatördeckarserie på resande foto, alltså.

BE

Terrordåd i Oslo – offline

Redan titeln – ”Offline” – måste väl skrämma fler än mig?

Online har (säkerhets)polisen numera koll, något sånär i alla fall. Men offline?

Om till exempel en grupp terrorister kommer på ett sätt att kommunicera utanför nätet – vid sidan om all datrafik – vilken möjlighet har då underrättelsetjänster och annan polis att upptäcka vad som kan vara på gång?

”Offline” (Piratförlaget; övers: Margareta Järnebrand) är titeln på norskan Anne Holts senaste deckare, polis- och samhällsroman, där Holt återintroducerar Hanne Wilhelmsen, sin före detta polishjältinna.

Kort rekapitulering: Hanne Wilhelmsen, lesbisk polis på rosa motorcykel i Oslo, blev skjuten på näst sista sidan i boken ”Bortom sanningen” (utgiven 2003). Dog hon? Eller överlevde? Det fick inte läsarna reda på.

Men så i ”Presidentens val” (2007) fanns Hanne med på ett litet hörn. Hon hade lämnat poliskåren, satt i rullstol och bodde med fru och barn. Mer på allvar kom hon tillbaks i ”1222 meter över havet” (2008), som inte är en polisroman utan mer av ett Agatha Christie-pussel i och kring en liten snöstormig stuga på norska högfjället.

offline_inbDen kriminalhistoriskt beläste kan förresten associera till Kjerstin Göransson-Ljungmans svenska klassiker ”Tjugosju sekundmeter, snö” (utgiven redan 1939).

Nu – i ”Offline” (2016) – får alltså Hanne Wilhelmsen komma tillbaks ännu en gång. Och nu är det på allvar: hemifrån rullstolen har Hanne återigen börjat arbeta åt norsk polis. Dessutom återkommer Hannes poliskollega från det var en gång, nämligen Billy T. (fast han är inte polis han heller längre).

En undring, innan jag fortsätter på: Borde den här romanen verkligen ha skrivits i imperfekt, som det hette förut, eller preteritum, som det ska heta numera? Alltså i dåtid = det som händer har redan hänt.

Jag är tveksam. Mycket tveksam. Jag undrar om inte det som nu är – eller snarare var – skrämmande hade blivit ännu mer vanvettigt, hudnära skrämmande, otäckt, nära och rent av livshotfullt, det vill säga personligt skrämmande för särskilt norska men även svenska läsare, om romanens händelser utspelats i presens?

Om romanens slut, till exempel, inte hade hänt, för det vet ju varje läsare att det har inte hänt, utan strax – när som helst – NU! – kan komma att hända. Om inte romanens sista mening hade formulerats: ”Det här var bara början.” Utan om där istället hade stått: Det här ä r bara början. Gärna avslutat med (alltså tre prickar) …

Så mycket hemskare det vore. Så ännu mycket mera verkligt och därmed hemskare. Men Anne Holt kanske tyckte att det räckte som det – ordagrant – var.

Hanne Wilhelmsen arbetar med att läsa igenom och se över gamla brottsutredningar, försöka komma på nya idéer där de tidigare utredande poliserna inte fann någon lösning.

Till sin hjälp har hon fått den unge – och rätt knepige – polisen Henrik Holme, som också fanns med i Anne Holts förra deckare, ”Död i skugga” (2012), och inte bara är lika osocial som Hanne själv utan kanske till och med lika klipsk (och knepig) som hon. Eller på väg att bli…

Hon – ja, de – börjar återutreda ett kallt fall med en försvunnen tonårsflicka som ska visa sig hänga ihop med först ett, så ännu ett och kanske också ett tredje bombattentat i Oslo. Nu, alltså. Just nu. Och snart närmar sig ”syttende mai”…

Islamister förstås! För vilka skulle det annars kunna vara? Men det var ju en islamsk samlingslokal som sprängdes? Äh, då är det väl en ännu mer fundamentalistisk grupp muslimer som slagit till! Samma snabba slutsats som vid Breiviks terrordåd…

Anne Holt berättar lågmält och just därför blir hennes berättelse extra verklig och skrämmande. Hon lämnar också, vilket kanske framgick tidigare, ett öppet slut. Romanen är inte så tjock… jo, 423 sidor får väl anses nog för en roman… men den gick så fort att läsa att den kändes kortare.

I slutet anas en fortsättning som väl kunde ha varit med redan i ”Offline”. Eller så kommer Hanne Wilhelmsen och Henrik Holme tillbaka i en ny deckare, polis- och Deckarlogg 2samhällsroman. ”Offline” kanske blir starten på en Wilhelmsen- och Holme-serie? Men Billy T. lär i alla fall inte inte återkomma. Väl?

Bengt Eriksson