2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 3)

Deckarloggs årsbästalista med översatt krimi från 2019 innehåller hela 15 titlar. Det borde väl bli lättare då att utse de bästa deckarna/kriminalromaner, om man tar med så många? Trodde Deckarlogg.

Det blev det inte; inte mycket lättare i alla fall. Särskilt dessa fem titlar i sista omgången var en pärs och möda att plocka ut. Har det blivit de rätta, de som Deckarlogg verkligen tycker är 2019 års bästa?

Ja. Fast nja, lite osäker är Deckarlogg fortfarande. Finns några till som nästan, nästan tog sig in och upp på listan. Men i alla fall, det måste göras: de fem sista titlarna…

Anne Holt en-grav-for-tvaAnne Holt: En grav för två (Piratförlaget)
Holts nyaste problemlöserska heter Selma Falck, tidigare handbollsstjärna, advokat och spelmissbrukare. Hon bor i en sunkig lägenhet efter att ha blivit av med make, barn och hus. Den klient hon svindlat på ett antal miljoner för att kunna spela vidare erbjuder henne att bli kvitt skulden om hon kan rentvå hans dotter, Norges bästa kvinnliga skidåkare, från dopinganklagelser. Holts deckare blir en uppgörelse med skidåkning som norsk nationalsport, nationalism och rasism. Alltså Norges folksjäl. Den dopingmisstänkta är nämligen adoptivbarn från Kina.

Kutscher den-stumma-dodenVolker Kutscher: Den stumma döden / Babylon Berlin, del 2 ((Ersatz)
Ur Samuel Karlsson gästrecension: Första delen i serien ”Babylon Berlin” var en fantastisk skildring av Weimarrepublikens kaotiska slutspurt. Fullspäckat med karaktärer och sidospår. I ”Stumma döden” är storyn stramare. Författaren har gjort en djupdykning i filmens värld, skådespelaren Betty Winters hittas död och det leder Gereon Rath in bakom kulisserna i filmmetropolen Berlin. Den unge kriminalkommissarien lyckas sätta sig själv i skiten och får kämpa i motvind mot sina överordnande. Samtidigt stiger arbetslösheten snabbt i finanskrisens Tyskland och det är få som märker att en ny politisk aktör bidar sin tid i skuggorna.

Binet SpråketLaurent Binet: ”Språkets sjunde funktion” (Albert Bonniers Panache)
En märklig för att inte säga fullständigt helgalen deckare men ändå faktiskt rätt vanlig och typisk för att vara en fransk kriminalroman. Utgångspunkten är den 20 februari 1980. Detta datum då Roland Barthes, författare, semiotiker med mera, blev påkörd – med vilje? – eller mördad? – på en gata i Paris för att sen avlida på sjukhus en månad senare. En kriminalroman, ja, deckare som förenar gata och intellekt, sex och filosofi, noir och litterär avhandling inom samma bokpärmar. Kunde knappast ha skrivits någon annanstans än i Frankrike.

DolanEva Dolan: Till det bittra slutet (Modernista)
Dolans senaste är en fristående deckare/thriller, alltså inte en ny titel i serien om poliserna Zigic och Ferreira, som skildrar några människor i ett ockuperat rivningshus i London. Fast också detta och dessa beskrivs lika noir och med den ettriga, nerv och puls – likt ett överansträngt hjärta – som är typiskt för Dolan. Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Så mycket London. En samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutveckling kan göra med oss.

Jesper Stein svek.jpgJesper Stein: Svek (Polaris)
Är svenska män inte intresserade av att läsa om sig själva? Är svenska kvinnor inte intresserade av att läsa om män? Eller män i Sverige är kanske inte alls som män i Danmark? Eller är svenska deckarläsare inte intresserade av danska deckare? Åtminstone kritikerna borde väl göra sin… ja, plikt. Jesper Steins noirpolisthrillerserie med och om polisen och mannen Axel Steen i Köpenhamn blir tyvärr inte uppmärksammad efter förtjänst i Sverige. I ”Svek” har polisen Axel bytt jobb och blivit säkerhetschef på en bank. Men hans förflutna inom polisen kommer ikapp när en ung invandrare mördas.

Deckarloggs red.

Deckarloggbäst

Bästläst i deckarhyllan (maj 2019)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Har faktiskt aldrig recenserat den här boken (av självklar anledning: lektörade och kommenterade i förväg och bokens titel är ”min”) men läst har jag, flera gånger, och nu hamnade boken i ögonvrån där den stod i bokhyllan så jag plockade fram den igen och läste denna deckare, för det är vad ”När sista dörren stängts” är, i genrens utvidgade betydelse, en kvinnodeckare om ”de konsekvenser som en invandrad kvinna i Paris tar av det brutala livet; en så stark spännings- och kriminalroman av varje människa ska läsa den och en så ”fransk” deckare också att om den varit skriven av en fransyska så hade Sekwa genast översatt och gett ut den.

Connelly Märk och heligMichael Connelly: Mörk och helig natt (Norstedts)
Nu har jag läst i svensk översättning också, så här skrev jag efter att ha läst polisromanen på engelska: Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den här undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Indridason mäörksa skuggorArnaldur Indriðason: Skuggor över Reykjavík (Norstedts)
Islands nestor inom krimi fortsätter att dokumentera och inventera huvudstaden Reykjavíks historia och liv: i tredje delen av Indriðasons historiska deckarserie blir det extra tydligt när en mordgåta under den amerikanska ockupationen på 1940-talet förenas med en mordgåta i nutid; den förra med de återkommande mordutredarna Florent och Thorson, den senare med egentligen pensionerade kriminalkommissarie Konrad som utredare.

Jonasson ÖnRagnar Jónasson: Ön (Modernista)
Andra titeln i den just nu bästa isländska deckarförfattaren Ragnar Jónassons polis- och kvinnoromanserie om polisen Hulda i Reykjavík (med omnejd): första romanen var en Agatha Christie-variant som blev allt mer isländsk och i uppföljaren ”Ön” går Jónasson bakåt i tiden, skildrar ett (mord)fall – eller två? – där Hulda är en något yngre polis och skriver också här mycket isländskt fast på ett annat sätt. nämligen natur- och kanske till och med spöknära.

Monica RehnMonica Rehn: Moratorium (Modernista)
En av Sveriges bästa nya deckarförfattare heter Monica Rehn och har debuterat med en väl skriven, väl berättad och väl balanserad så kallad domestic crime-thriller om en dysfunktionell familj – Pappan (med stort P), mamman (med litet m), tvillingsönerna, dottern och hennes dotter samt en vän till ena tvillingen – vars moratorium nu är på väg att hinna  ikapp dem.

Deckarloggred.

Ur deckarhyllan: fler italienska deckare

Vet inte hur det är men er men jag tycker det kan bli extra spännande när en deckare utspelar sig på en plats, ja, en verklig plats, där man aldrig varit förut. Varken livs levandes eller i litteraturen.

För varje land, stad och ort har sina särdrag och detta avspeglas i (kriminal)litteraturen.

Så därför: ytterligare ett par italienska deckare, lite äldre, som jag tidigare recenserat. Många missade att läsa dem, det vet jag, för så uppmärksammade blev de inte.

Men sånt går ju att reparera…

***

Det finns också likheter (nationella?) mellan ett par nya italienska deckare: ”De oskyldigas orden” (Norstedts; övers: Elisabeth Olin) av Michele Giuttari och ”På sannolika skäl” (Schibsted; övers: Ulla Trenter) av Gianrico Carofiglio.

De oskyldigas ordenDe skriver olika men ändå snarlika. Så de kanske skriver italienskt?

Bägge har en manlig huvudperson: kommissarie Michele Ferrara vid Florenspolisen (hos Giuttari) och advokat Guido Guerrieri i och kring staden Bari (hos Carofiglio). Där finns likheterna, tror jag, i de manliga personteckningarna.

Deras huvudpersoner har manlighetens hela skala: från grovt till intellektuellt, från hårt till mjukt (eller i omvändning ordning). Det är till exempel lika självklart för advokat Guerrieri att besöka en bokhandel som att slå några gatubusar på truten.

Ett autentisk skildring av den italienske mannen? En typisk italiensk kriminalkommissarie respektive advokat? Eller kanske åtminstone författarnas alter egon: deckarförfattaren Michele Giuttari har liksom sin romanhjälte varit kommissarie vid Florenspolisen och deckarförfattaren Gianrico Carofiglio är anti-maffiaåklagare i Bari. Det kan man hålla i minnet, även vad gäller kriminalintrigerna.

Som också är likartade och hemska. Och inte specifikt italienska utan allmängiltiga, tyvärr, eller varför inte henningmankellska? I bägge romanerna har två ungdomar, ja, barn, hittats döda: en ung, nerknarkad flicka, 13 kanske 14 år, i en skog utanför Scandicci i Florens, och en liten pojke, 9 år, på en av stränderna vid Bari.

Samma sorgsna budskap och tema: Hur kan något sådant hända?  Hur kan ett samhälle, det italienska såväl som det svenska, avhumaniseras på detta sätt.

På sannolika skälDe italienska deckarförfattarna Giuttari och Carofiglio  – liksom den svenska deckarförfattaren Henning Mankell – skildrar ett hemland på väg att gå förlorat. Kommissarie Ferrara och advokat Guerrerio – liksom kommissarie Kurt Wallander – engagerar sig så starkt att det görs vad som behövs, också om de måste gå emot överornade och kolleger och göra sig impopulära.

Det specifikt italienska är att maffian verkar vara ständigt närvarande i Italien, lite mindre i Bari (åtminstone i den här romanen) men desto mer i Florens. Intressant också att invandring med det åtföljande rasism skrivs in i böckerna som en naturlig del av det moderna Italien.

Michele Giuttari skriver rakt och sakligt. Hans polisroman ger sken av att vara dokumentär. Gianrico Carofiglio skriver mångordigt och jargongaktigt, särskilt när han i romanens första del presenterar sin huvudperson. Men så fort advokaten tar sig an försvaret av den misstänkte mördaren, en invandrad gatuförsäljare från Senegal, utvecklar sig romanen till en spännande domstolsdeckare.

Dessutom har bägge skrivit intressanta mansromaner. Tycker jag, som man. Vad tycker kvinnliga deckarläsare?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2009

Bertil Mårtensson (1945-2018)

Bertil Mårtensson är nog mer ihågkommen för sina science fiction-berättelser men han var – och är – för mig den främste av de tidiga deckarförfattare som skildrade Malmö: den malmöitiske ur-deckarföfattaren.

Följande är ett lätt omskrivet avsnitt ur en längre krönika om just deckarförfattare som haft/har Malmö som kriminell miljö.

***

Kriminallitteratur är ofta bra på att skildra miljöer och människorna som lever där och då, ta temperaturen på samhället och livsvillkoren.

Bertil Mårtensson har skrivit en serie polisromaner – ”Mah-Jongmorden”, ”Växande hot”, ”Mordet på dr Faust” och ”Sadisterna” (1976-79) – om Malmö under 70-talet. Ett helt annat Malmö än det som senare decvkarfröfattare skulle skildra.

vaxande-hot”Växande hot” finns som e-bok hos både nätbokhandlar och bibliotek.

Min favoritdeckare av Mårtensson är och förblir ”Växande hot”. Vet inte hur många gånger jag plockat ner den från deckarhyllan och läst beskrivningen av bostadshuset där gamla fru Göransson gör ett kusligt fynd när hon ska slänga sopor.

Hon bor omodernt i centrala Malmö, släpar sig nerför trapporna – sliten ledstång, mörkt trapphus, skitigt och dant – och ut på gården med soppåsen, lyser med ficklampan, öppnar soptunnan och får syn på…

Så fattigt kunde människor i Malmö leva i mitten av 70-talet. Endast 35 år sen.

Förresten, ungefär likadant, i nergångna, misskötta fastigheter, ägda av värdar som är ointresserade av allt utom pengar, kan människor i Malmö bo än idag.

Skillnaden: då var det så kallade ”etniska svenskar”, idag är det mest invandrare.

deckarlogg-2Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet 2012

 

Ett – tyvärr – tappat pussel

Kati Hiekkapelto
Kolibri
Övers: Marjut Hökfelt
(Modernista)

Tänk att ett pussel tappas i golvet och bitarna sprids åt alla håll.

hiekkapelto_kolibri_omslag_inbSå är finskan Kati Hiekkapeltos polisroman Kolibri. Spännande och intressanta pusselbitar men de har inte hamnat rätt i intrigen.

Anna Fekete, ny utredare vid kriminalpolisen, får starta direkt med ett svårlöst fall: först en, sedan flera löpare skjuts med hagelgevär i motionsspåret.

Samtidigt engagerar sig Anna, flykting undan inbördeskriget i Jugoslavien, i en muslimsk skolflicka, som hon tror är utsatt för hedersbrott.

Det kunde ha blivit riktigt bra men Hiekkapelto lyckas inte stegra spänningen och parera parallellberättelserna. Bäst är skildringen av mötet mellan invandraren Anna och den reaktionäre poliskollegan Esko.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

PS. Även Kati Hiekkapeltos uppföljare och andra kvinno/invandrar/polisroman, ”De försvarslösa” (också Modernista), finns nu på svenska. Återkommer till den.