Snabbt, virrigt och helt rätt (en gång till)

Unni Lindell

Drönaren

Övers: Margareta Järnebrand

(Piratförlaget)

Unni Lindell fick norska Rivertonpriset för polisromanen ”Drönaren”. Utan att ha läst så många norska deckare de senaste åren så vågar jag ändå hålla med – det kan både boken och säkert författaren vara värd/a.

Men alla håller inte med, varken i hemlandet Norge eller i Sverige. Det finns de som tycker att Unni Lindell skriver allt mer virrigt och att den nya huvudpersonen, kriminalinspektör Marian Dahle, börjar bli allt mer överdriven eller åtminstone börjat ta allt större och för mycket plats i romanerna, både i den här och den föregående ”Där satan har sin tron”.

Såväl kriminalkommissarie Cato Isaksen, hennes chef, som kriminalinspektör Marian Dahle är alltså med i ”Drönaren”. Men Dahle har numera stigit in som huvudperson. Det gillar jag, till skillnad mot andra recensenter som alltså tycker att hon får ta för stor plats med sitt privatliv, sina trauman och nerver.

Hon är ju galen, menar vissa. Överdrivet skildrat, menas det också. Kanske att jag har ovanligt många ”galna” människor i min bekantskapskrets men jag tycker Marian Dahle är betydligt mer än en person i en bok. Hon är en verklig, en fullt verklig människa.

Det är också ett av de teman som Unni Lindell skrivit in i ”Drönaren”: trauman. Hon skildrar olika personer/människor vars uppväxt och liv gett dem trauman som de måste hantera i sina fortsatta liv. Liksom kriminalinspektör Dahle måste, varje dag i privatlivet som polisarbetet.

Marian Dahle har, på grund av en tidigare händelse, varit konvalescent och borta från polisarbetet. Hon är nu, i den förra som den här romanen, på väg tillbaka. Långsamt. Hennes chef, kommissarie Isaksen, tycker det borde kunna gå fortare.

För fem år sen knivmördades Evie Thorn i ett skogsområde utanför Oslo. Det är alltså fem år senare när en man studerar bilderna från en drönare han skickat upp över området. Han får syn på en kvinna, hon kommer ut ur ett tält, som placerats exakt där den förra kvinnan blev mördad.

Marian Dahle arbetar numera med cold case-fall. Hon får, när det inträffar ett nytt mord på platsen, uppdraget att återuppta och syna polisutredningen av det fem år gamla mordet på Evie Thorn.

Unni Lindell berättar i olika perspektiv, genom olika människor. Hon hoppar mellan dem, så berättelsen blir hoppig. Hon virrar i berättandet, så det blir virrigt. Även detta har irriterat vissa recensenter. Men jag tycker om detta, hennes nya, sätt att berätta. Hon skriver liksom in- och utifrån människorna, deras förvirring, deras trauman, både Marians och andras.

Och nej, jag tycker inte att språket och berättandet är ojämnt. Att Unni Lindell inte lyckas hålla spänningen uppe. Hon skriver nervigt, lika nervigt som berättelsens personer och händelser. Fast det gäller förstås att läsa koncentrerat, för att inte virra bort sig själv också.

Här finns mer än en känsla av skräck och fabel, kanske är det dit som Lindell är på väg med sina polisromaner – till gränsen för genreblandningen krimi-skräck-övernaturligt? Insekter (sådana är skräck för mig) förekommer i romanen. En av de mördade, om jag nu ska skriva detta och föregå din läsning, Eilert Kvam, är entomolog och även hans tonårsdotter Agnes är intresserad av insekter.

Och Marian Dahle har insekter både inom och utom sig.

Även titeln på romanen, alltså ”Drönaren”, pekar framåt denna skräckfyllda blandning av just krimi, skräck och övernaturligt (och för den delen psykologisk thriller). Denna, för läsaren, lite förvirrande och därför extra obehagliga blandning.

Idag tänker man väl mest på de fjärrstyrda, flygplansliknande drönarna. Men ordet har ytterligare ett par betydelser. En drönare kan också vara en manlig insekt, liksom det kan syfta på någon, oftast en man väl, som inte gör så mycket utan bara går och drar sig.

Rubriken syftar förresten på den rubrik som jag satte över recensionen till Unni Lundells förra Marian Dahle-roman: Snabbt, virrigt och helt rätt. Hon fortsätter att skriva på detta sätt, en gång till…

Bengt Eriksson

Krimi, skräck och övernaturligt

Jag läser Frida Andersson Johanssons nya roman där hon fortsätter att skriva och blanda – krimi, kräck, övernaturligt – som hon gjorde i sin debut för… det är ganska många år sen nu.

Det ska bli en recension i Gota Medias tidningar (läggs ut här också med tiden). Men till dess tog jag fram följande krönika som jag skrev en gång om just den blandning som verkar vara Andersson Johanssons lite ovanliga specialitet.

***

Återigen dags att utvidga kriminalgenrens gränser. Ännu en ny gren med kvistar, blad och spännande blommor syns på deckarfamiljens stora träd. Fast ny och ny, det tog lång tid för grenen att växa ut.

Edgar Allan Poe, som på 1800-talet grundade deckargenren, skrev både deckare och skräck, ibland på samma gång. ”Den svarta katten” – en av mina Poe-favoriter – är en skräckfylld kriminalnovell.

Bengt långsmal

Deckarloggkrönikören. Foto: Birgitta Olsson.

Så kan den ”nya” grenen beskrivas: Trovärdigt blir otroligt. Deckare och annan krimi övergår till skräck och övernaturligt. På film och i tecknade serier förekommer blandningen sen länge. Till exempel berättelserna om Stålmannen och Läderlappen är ju fantasydeckare.

I Sverige har Ola Skogäng med ”Theos ockulta kuriositeter” och Dennis Gustafsson, i höst aktuell med ”Vinterbrand”, skapat några av de senaste årens bästa hårdkokta deckare – i form av tecknade serier där realism blandas med övernaturligt.

Även barn- och ungdomslitteraturen har gått i spetsen, om det nu beror på att ungdomförfattare är fräckare eller att den yngre publiken har ett öppnare sinne? Exempel är förstås Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, vilka både blandar olika genrer och kan läsas också av äldre med sitt öppna sinne i behåll.

Då jag presenterade deckarförfattare i boken ”Deckarhyllan” tog jag med Stephen King. Han räknas som skräckförfattare men jag tycker att han alltid skrivit nära kriminallitteraturen. En enda titel ur Kings gigantiska produktion: ”Geralds lek” är en roman om sexuell besatthet som om det stått Ruth Rendell eller Minette Walters på omslaget hade benämnts psykologisk thriller.

Anders Fager (vardagligt blir som hemskast), Amanda Hellberg (andlöst snabbt från naturligt till övernaturligt), Nene Ormes (om Malmös hamnskiftare), Andreas Roman (skräckfylld realism) och Johan Theorin (månggåtfullt på Öland) är läsvärda och spännande svenska författare i blandgenren krimi-skräck-övernaturligt.

Här följer mina fem-i-topp ur årets svenska utgivning av kriminellt, skräckfyllt och övernaturligt:

Förstaplatsen delas av vår kriminella skräckmästare John Ajvide Lindqvist med sin Augustnominerade roman ”Rörelsen, den andra platsen” och Mats Strandberg som med ”Färjan” skrivit en skräckroman á la Stephen King. Den förra en självbiografi – där fakta blir fiktion och tvärtom – med Palme-mordet som slutpunkt; den andra kan få vem som helst att aldrig mer åka Finlandsfärja.

Förresten, inte heller de resterande tre har jag lust att gradera. Så olika, lika bra på olika sätt.

Jenny Milewskis högst realistiska spökhistoria – titeln ”Yuko” syftar på det japanska spöket – utspelar sig i en studentkorridor. Peter Stjernströms ”Fjärilspojken” handlar om ett spädbarn som placerats ut i skogen. Insekterna kryllar på honom. I ”Dränkt” av Frida Andersson Johansson börjar människor att drunkna. Plötsligt. Helt oväntat. Mitt i stan. I Stockholm. På land.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KA/TA 2015