Puttrig, charmig och småspännande feelgood-deckare

Katarina Bivald
En Katarina Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Det skrivs allt fler mjuk- och mysdeckare i Sverige. Och allt fler feelgood-författare går över gränsen till krimi och börjar skriva feelgood-deckare. Katarina Bivald är en sådan författare och ”Morden i Great Fiddling” är en sådan deckare. (Frida Skybäck var en annan helt nyligen och Anna Fredriksson blir en sådan till hösten.)

Katarina Bivalds feelgood-debut, ”Läsarna I Broken Wheel rekommenderar” (2013), kan just rekommenderas. Mer än lite av en speciell feelgood-roman dessutom, bland annat utspelas berättelsen i den lilla staden Broken Wheel i ingenstans i Iowa, USA.

Kanske inte så förvånande då att hon med ”Morden i Great Diddling” provar på att kombinera feelgood med krimi. För nytillkomna läsare bör det kanhända påpekas att Katarina Bivald är svenska, eftersom hennes nya roman återigen utspelar sig utanför Sverige: den här gången i den lilla Agatha Christie- och/eller Margaret Yorke-byn Great Diddling i Cornwall.

Fast inte vid kusten – utan inåt landet, i Cornwalls glesbygd. Där har den svenska författaren Berit Gardner köpt ett hus och dragit sig tillbaka för att försöka skriva igen, efter att plötsligt ha fått en försäljningssuccé vilket orsakade skrivkramp. Dit kommer också Sally Marsch för att bli Berits assistent och snart ska även en polis, kommissarie Ian Ahmed vid Devon & Cornwall-polisen, inträda i handlingen.

Berit och Sally, liksom byns övriga invånare, går nämligen på en tébjudning på Tawny Hall, typiskt engelsk herrgård eller slott eller vad det ska kallas, där en bomb strax ska smälla och en och en man strax ska mördas – i vad om inte biblioteket.

Jag har skrivit det förr och jag gör det ingen: att förena feelgood med krimi måste vara bland det svåraste en författare kan ta sig för. Varmt och mjuk kontra tufft och hårt, vardagligt kontra spänning. Så att lätt att det lugna i en feelgood blir longörer i en deckare.

”Morden i Great Diddling” innehåller en del longörer fast här finns också många fyndiga och smått humoristiska rader, lite blinkningar åt främst väl Agatha Christie men ibland kom jag  att tänka på Maria Lang. (Sally som Puck?)

Great Diddling är en charmig engelsk småby, lika delar tristess och hemligheter. Trion Berit, Sally och Ian (jo, jag blev strax förnamn med dem) är välparade och charmiga de också. Puttrigt – är det ett bra ord?

Den första Berit Gardner-deckare ”Morden i Great Diddling” är en puttrig feelgood-deckare. Inte riktigt en nystart i stil med den ”amerikanske” feelgood-debuten men klart läsvärd under päronträdet ett par, tre sommardagar.

Och det där att fånga upp en annan miljö, det är Katarina Bivald extra bra på, nu också den engelska lilla bymiljö. Den här serien kan bli såväl puttrig som charmig och småspännande, när det kommer fler titlar.

Bengt Eriksson    

Mer av den svenska landsortens mörker

Fortsätter i min återblickserie om och på svensk landsbygdsnoir. Nu har jag kommit till Ola Nilsson, läst honom?

***

Ola Nilsson
Änglarna
(Natur & Kultur)

Fast ”Änglarna” är väl ingen deckare? Ola Nilsson är väl ingen deckarförfattare?

Använd ordet kriminalroman, då. Eller byt ut deckare mot den danska benämningen krimi.

”Änglarna” är en nog så kriminell roman, mörk och hemsk. Både föregångaren ”Hundarna” och nu ”Änglarna”, del ett och två i en trilogi, kan jämföras med amerikanen Daniel Woodrells country noir-romaner, som ”Winter’s Bone” / ”En helvetes vinter” och ”Gryningen kommer aldrig åter”.

Ola Nilsson skriver svensk (eller norrländsk) country noir. Inte som i USA och hos Woodrell utan ett svenskt – just så kunde genren heta – landsortsmörker.

”Änglarna” är en kort, intensiv roman med två huvudpersoner, Anders och Anna, som det redan gått åt helvete för när de en sommarmorgon möts på rälsbussen. Obs! rälsbuss. Finns sådana, fortfarande? Anders och Anna är på väg tillbaka – eller bakåt – till sin lilla by i Norrlands inland.

Nilsson skriver i fragment, blandar och ger, tecknar en bild av det oundvikliga som inte ska ske men sker – det värsta och hemskaste – när två människor fångas och stängs in i en liten by som på samma gång är deras hela värld.

Sprit, våld, död, motorer. Han dricker inte; men hon dricker. De kommer från varsin samhällsklass i byn, under och över, men både Anders och Anna bär mörkret i hjärta och själ. Ett mörker lika kolsvart som Ola Nilssons lilla tajta (kriminal)roman.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2011

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

vi for upp med morDet religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.