2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion

Annonser

Deckarakademins nomineringar

Så har Deckarakademin nominerat 2018 års fem bästa svenska respektive fem bästa översatta deckare.

Ordningen återställd: Efter att ha varit märkligt enig med Deckarakademin om de senare årens nomineringar så håller jag inte med i år.

Återkommer till Deckarloggs favoriter bland 2018 års utgivning. Tills vidare blott några kommentarer:

ladda ned

Att inte nominera ”Kärlekens Antarktis” av Sara Stridsberg är snävsynt.

Bland de svenska kan en också undra vart till exempel Inger Frimanssons ”De sista rummen”, Olle Lönnaeus ”Tiggarens hand”, Set Mattssons ”Kvinnan vid kanalen” och Marie Hermansons ”Den stora utställningen” tog vägen?

Bland de översatta, förutom att jag gläder mig åt nomineringen av Leïla Slimanis ”Vaggvisa”, undrar jag detsamma – alltså vart försvann de? – över till exempel Monica Kristensens ”Döden i Barentsburg”, Kjell Ola Dahls ”Hilde”, Joyce Carol Oates ”Mannen utan skugga”, Tony Parsons ”Bödlarna i Tyburn” och Jesper Steins ”Solo”?

Återkommer, som sagt.

Här finns Deckarakademins lista över nominerade med motiveringar.

Vårt lilla lugna, trygga Sverige

Efter min recension av Inger Frimanssons nya psykologiska thriller, ”De sista rummen” (klicka HÄR om du vill läsa recensionen), så kom några kommentarer: Är det verkligen en deckare? Eller ens en thriller? Spännande? Och vad det handlar det om?

Längesen nu, år 2002, som jag gav ut boken ”Deckarhyllan” i uppdaterat skick. Där finns Inger Frimansson med. Kanske kan det jag skrev i ”Deckarhyllan” ge en bakgrund till Frimanssons utveckling till en unik svensk thrillerförfattare?

***

Inger Frimansson
Land: Sverige
Genre: psykologiska thrillers

När jag kör bil och passerar små samhällen med prydliga hus och välansade trädgårdar så brukar jag tänka: Vilka människor bor i husen? Vad tänker och gör de? Vad sker bakom fasaderna, innanför husens lyckta dörrar och fönster?

Där är så lugnt och stilla att man anar stormen.

Frimansson Ett mycket bätrte livLikadant kan det vara att läsa Inger Frimanssons romaner: att slå upp pärmarna är som att öppna dörrar till människors hemliga rum, till deras själar och hjärtan. Vilka minnen, tankar, fantasier och hemligheter – den ena mer skrämmande, fasansfull och oberäknelig än den andra – bär människor med sej genom livet? Hur hanterar de sitt livsbagage?

Romanerna befolkas av alldeles vanliga ovanliga människor: udda och knäppa, smått galna och helt tokiga. Som folk – vi – är mest; bakom välputsade fasader och inuti välordnade familje- och yrkesliv.

Hos Frimansson heter det lilla samhället ofta Hässelby, en förort till Stockholm. I ”Handdockan” (1992), där ett barn försvinner, är radhussamhället namnlöst, men nog är det misstänkt likt samhället Hässelby i ”Ett mycket bättre liv” (2001), där ett annat barn försvinner. Läkardottern Monika, Justine Dalvik, Franki Ljungberg samt paret Beth och Ulf – huvudpersoner i ”Fruktar jag intet ont” (1997), ”God natt min älskade” (1998), ”Mannen med oxhjärtat” (2000), respektive ”Katten som inte dog” (2001) – bor alla i Hässelby.

Frimansson Fruktar jag intet ontDet var praktiskt. I tjugosju år bodde också Inger Frimansson i Hässelby. Hennes livs- och romanmiljö var en och samma. I romanerna fungerar Hässelby som ett Sverige i miniatyr: sinnebilden av vårt lilla lugna och trygga, välordnade land – ett porträtt av det svenska folkhemmet.

Just därför blir hennes berättelser så hemska. Det är ju sina – våra – grannar hon skriver om. Paret Beth och Ulf bor i radhuset brevid. Franki återfinns i närmsta hyreshus. Vitsippan kan vara vilket daghem som helst.

Man tittar snett på grannarna. Är dom så här? Man betraktar sej själv i spegeln. Är jag så här? Man ser på sin hustru eller make och undrar hur hon/han egentligen är, innerst inne?

Det är så vardagligt, vem som helst skulle kunna hamna i liknande situationer. Frimansson spränger vardagen inifrån. Det ena leder till det andra, liksom bara händer…

Frimansson Mannen med oxhjärtatI ”Fruktar jag intet ont” drunknar Monikas fjortonåriga tjejkompis. Pappan köper en hund för att trösta dottern, men mamman blir allergisk och hunden måste lämnas bort. Ledsen och arg rymmer Monika hemifrån och träffar Josef…

I ”Katten som inte dog” knakar det i Beths och Ulfs förhållande. Han har börjat träffat sin förra fru. Hon tänker på sina döda tvillingar, som levde en enda dag. Allt detta ältar inom Beth när hon ser en gestalt som smyger omkring i mörkret på tomten vid sommarstugan. Hon griper yxan…

I ”Ett mycket bättre liv” rövas fyraåriga Angelica bort från daghemmet i Hässelby och hamnar hos en grupp människor som lever ett alternativt liv i protest mot samhällets utveckling. Hon får namnet Nora. Så växer hon upp och börjar undra vem hon är: Angelica eller Nora?

Också romanformen sprängs inifrån. Personernas alla minnen, upplevelser och rädslor smittar av sej på författaren – eller tvärtom? Berättandet rämnar. Den litterära formen kan bli lika ryckig och nervig som personerna. Vilket gör berättelserna ännu svårare att värja sej emot, får dem att beröra ännu djupare in i hjärtat.

De nakna kvinnornas ö FrimanssonFr o m ”Fruktar jag intet ont” räknas Frimansson som deckarförfattare. Böckerna placeras i undergenren psykologiska kriminalromaner och thrillers. Men de udda personerna har funnits med ända sen debuten med ”Dubbelsängen” (1984). Den följande romanen, ”Den förtrollade prinsen” (1986) är nästan en thriller: en obehaglig berättelse om incest. Medan ”Handdockan” definitivt är en thriller – fast en ovanlig sådan. Ingen mördas, inte ens ett brott begås. Det är bara författarinnan som luras.

Både ”Mannen med oxhjärtat” och den senaste thrillern, ”De nakna kvinnornas ö” (2002), skiljer sej till miljön från Frimanssons övriga produktion. I den förstnämnda utforskas en (mer eller mindre) sluten manlig värld: Östermalms brandstation. Den andra utspelar sej i och kring en lantgård. (Inte en enda person bor i Hässelby!)

Inger Frimansson har också skrivit en ungdomsthriller, ”Elden” (1999). Josefin, som går i 9-an, är med om en klassfest som börjar med fylla och slutar med eldsvåda. Frimansson får varje dag, timma och minut i Josefins liv att skälva av livsspänning.

Titlar (urval, uppdaterat 2018):

Handdockan. 1992.
Fruktar jag intet ont. 1997.
God natt min älskade. 1998.
Mannen med oxhjärtat. 1999.
Katten som inte dog. 2000.
Ett mycket bättre liv. 2001.
De nakna kvinnornas ö. 2002.
Mörkerspår.2003.
Skuggan i vattnet. 2005.
Ligga som ett O. 2007.
Råttfångerskan. 2009.
Det kalla landet. 2011.
En yxa åt Alice. 2014.
De sista rummen. 2018.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Ingår i boken ”Deckarhyllan”, BTJ förlag 2002

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018