Influencermorden

Mons Kallentoft
Grissly
(Forum)

Är inte riktigt säker men tror att nya ”Grissly” är Mons Kallentofts tjugonionde utgivna bok och om det stämmer blir det trettioboksjubileum i höst när han med ”Kärlekens algoritm” startar den nya serien ”Underdogs” om ett mörkt Stockholm i en snar framtid.

”Grissly” är i alla fall den åttonde boken med stockholmspolisen Zack Herry i huvudrollen.

 Serien är löst baserad på myterna om Herkules tolv stordåd, men inte i ordning. Denna den åttonde boken inspireras av det fjärde stordådet där uppdraget var att fånga ett fruktansvärt vildsvin som huserade på berget Erymantes i norra Arkadien och föra det till Mykene.

Här illustrerar svinet instagramkontot Grissly som är tydligt med att en del svin på nätet är influencers som inte förtjänar att leva, ett konto vars snuffilmer snart kommer att följas av många tusen människor.

Författaren tar i rejält mot den narcissistiska pandemin på nätet som kanske främst representeras av just influencers. Människor med stort inflytande har alltid funnits men dagens influerare på nätet är ändå en ny och märklig företeelse vilket också är det aktuella temat i denna underhållande spänningsroman.

Redan i prologen får vi möta en anonym person som håller på att lägga upp instagramkontot Grissly med vildsvinet som profilbild och där det i profiltexten bland annat står: ”Does it take a swine to kill one?”

En tidig måndagsmorgon i februari besöker Zack Henry Stockholms sjukhem för att sitta en stund vid Douglas Justes sjuksäng. Hans tidigare chef som visade sig vara hans biologiska far, något som han fått reda på rätt nyligen.

Douglas har ett eget rum, det har Zacks mäktiga och förmögna mamma Olympia sett till. Zacks udda familjeförhållanden är en del av seriens långa berättelse.

Zack är gift med Hebe, som visat sig vara hans syster och de har älskade sonen Xavier tillsammans. I en tidigare bok kidnappades sonen av storskurken Peter som visade sig vara Zacks bror. Ytterligare en person i den långa historien är Ester, en grannflicka till Zack, nästan en bonusdotter som vuxit upp, studerar nu i Cambridge, och har även byggt upp ett instagramkonto som nu har så många följare, nästan 200 000, att det också börjar ge henne rätt bra intäkter.

Familjehistorierna kommer in i handlingen då och då men inte för mycket, de tar inte över berättelsen i just denna bok.

Uteliggaren Börje Landin fryser denna kalla februarimorgon. Han öppnar en sopcontainer utanför Karolinska där han tidigare hittat användbara saker, men nu hittar han en knivskuren död kropp i exklusiva kläder och med en ännu mer exklusiv klocka. Zack får samtalet just när han lämnar sjukhemmet och åker direkt mot Karolinska.

Den döda unga mannen visar sig vara Rico Binell, en av landets största influencers och det hela blir ett fall för Särskilda enheten som Zack nu leder. Där finns även Deniz Akin, Kala Sakuni, Rudolf Gräns och Sirpa Hemälainen, en stark samling av särpräglade och mycket olika karaktärer.

Mons Kallentoft. Foto: Pär Olsson

Den skickliga berättartekniken ger dem också egna utrymmen, egna röster i egna kapitel, som både ägnas åt deras perspektiv på pågående utredning och vad som händer i deras privata liv.

Vi kommer in i en värld med en hel del kändisar från olika sektorer i samhället som alla lockas av den glamour som de sociala mediernas influerare ständigt målar upp. En fasad med en mörkare baksida som innehåller missbruk och mycket annat elände.

Ytterligare en känd influencer dör, mördas i direktsändning på nätet, och tempot i utredningen drivs upp, vilket ackompanjeras med ett mer intensivt språk på vägen mot upplösningen. Det är välskrivet och spännande med ett starkt driv i berättandet. Underhållning på hög nivå.

Invändningar? Inte många. När jag skrev om Erik Axl Sunds trilogiavslutande ”Otid” för någon vecka sedan tyckte jag att författarna möjligen krånglade till det för mycket och möjligen gäller motsatsen i någon mån för Grissly.

Jag har absolut inte läst allt som Mons Kallentoft skrivit, men mina favoriter av det jag läst är helt klart duon ”Se mig falla” och ”Hör mig viska” där författaren excellerar i ett febrigt språk när han berättar om en pappas desperata jakt efter sin försvunna tonårsdotter i ett mörkt Palma.

Men ”Grissly” gav mig också helt klart underhållande timmar kring ett väl valt tema.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Knappast någon recension utan snarare ett slags anteckningar under läsningen av Jens Lapidus nya framtids-, gangster- och polisroman

Jens Lapidus

Paradis City

(Albert Bonniers)

Vad tycker jag egentligen om Jens Lapidus? Och vad tycker du? Om hans sätt att skriva thrillers, gangsterromaner, deckare?

Faktiskt så har jag inte recenserat en enda bok av Lapidus. Jo, de två första böckerna i hans nya barn- och ungdomsserie om ”Dillstaligan”, trots namnet ett slags ungdomsdeckare, har jag recenserat. Rätt åkej, tyckte jag. Trean, ”Poolkuppen”, bör vara ute snart.

Men det är allt. Och det beror just på att jag inte kunde bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Jag har läst men böckerna blev stående utan att jag kom igång med några recensioner. Och nu, nästan likadant den här gången, med hans senaste ”Paradis City”.

Man ska inte göra så, jag vet. Alltså läsa andras recensioner innan man skriver sin egen, då kan man  ju påverkas. Men det var just vad jag ville bli, den här gången. Jag ville få min tveksamhet bekräftad eller dementerad av andra läsare och recensenter. Fast ju fler recensioner jag läste desto mer bekräftades tveksamheten.

För och emot, vissa tyckte si och andra så. Och bäggedera tyckte ungefär lika starkt: starkt positivt respektive starkt negativt. Det gäller boken som helhet men det gäller i synnerhet språket. Likadant för mig. Jag kom på det, allt mer: hans skriftspråk är en barriär som jag har svårt att ta mig förbi. Jens Lapidus språk är en ”trevnadsdelare”, för att låna det smarta, ironiska och sarkastiska uttrycket från ”Paradis City”.

Vad gäller skriftspråket går åsikterna ungefär från snabbt och tajt över slangtyngt till pajigt språk. Lapidus definierar och placerar sig, uttrycker sin solidaritet, om man så vill, med språket: ortens dialekt och språk med slang. Problemet är att tala inte är detsamma som att skriva. Ett skriftspråk kan inte vara precis likadant som ett talspråk. Då blir det varken tal- eller skriftspråk.

Med detta skrivet och sagt så förvånade det mig att jag plötsligt uppskattade ”Paradis City” , hans nya gangster- och polisroman, framtids- och samhällskildring, mer än jag uppskattade de föregående romanerna.  Varför? Jag funderade och tror det är så här – att Lapidus tidigare skildrade verkligheten, visserligen något förgrovad men det var ändå realistiska skildringar, medan han nu tagit i ännu mer, grovat till berättelsen mer än så och gjort en dystopisk framtidsskildring.

Lapidus har dragit ut intrigen, samhällsskildringen, politiken framåt till en – vår – nära framtid och skrivit en framtida gangsterroman som riskerar att bli realistisk om blott några år. Det handlar om Järva utanför Stockholm, nu eller rättare sagt framåt i ett kommande Stockholm och Sverige, utsett till ”särområde”.

Där bor enligt statistiken 90 000 personer, i verkligheten nog sådär 200 000. Området är ut- och avskilt med vad som benämns ”trevnadsdelare”. Det betyder mur, sju meter hög och av betong. Muren ska skilja oss från dom och dom från oss. Området behärskas av kriminella gäng som bekämpar varann. Polisen rör sig inte gärna i området. Där finns också så kallat ”vanliga” människor”, som försöker leva sin liv trots allt och ändå. 

Detta framtida Järva benämns lika svart som skämtsamt för ”Paradis City” – eller om det är Stockholm utanför trevnadsdelaren som utgör paradiset och särområdet innanför dess motsats, rena helvetet. Kan tilläggas att Järva blott är ett, om än det största, av de trettio särområden som finns, kommer att finnas, i det framtida Sverige.

Jens Lapidus. Copyright/fotograf: Thron Ullberg

”Paradis City” inleds med den ”Särområdeslag” som gäller från och med 2025, längre framåt än så är det alltså inte. Därefter presenteras de bägge huvudpersonerna eller motpolerna, om man så vill, den lyckade kontra den misslyckade ”invandraren”: Eva Basarto Henriksson, kallad ”EBH”, inrikesminister och eventuellt nästa statsminister; Emir Lund, kriminell och tidigare kallad ”Prinsen”,  njursjuk och i behov av dialys efter alltför många slag och sparkar i kamsporten MMA. Dessa två kommer att förenas, bli beroende av varann inför framtiden och livet.

Eva Basarto Henriksson ska håll valtal i paradisstaden Järva, det vågar ingen annan politiker. Överfullt med folk. Kravallstaket. Polisens prickskyttar på taken. Men det går ändå inte, det går åt just helvete. Skor och stenar kastas. Kravallstaketet faller. EBH blir kidnappad. Mer avslöjar jag inte, men så börjar det…

Det finns också flera bredvid-huvudpersoner – som influencern Nova och den Säpoanställda Fredrika Falck. Jag tycker ”Paradis City”, just på grund av framtidsaspekten och att innehållet därmed blir mer politiskt. I själva berättelsen finns en skarp kritik av dagens svenska invandringspolitik och vartåt Sverige förs av den politiken. ”Paradis City” blir därför både mer intressant och spännande än Lapidus tidigare gangsterromaner.

Och ändå… Men ändå…

Mycket action, rätt våldsamt. Men jag kommer mig själv att gång på gång reta upp mig och fastna på, återigen, språket. Jens skriver som om han bor i Järva och är kompis med Emir. Han kanske är Emir? Borde romanen ha skrivits i första person eller i en kombination av första och tredje? Inte vet jag. En recensent ska inte skriva och skriva om en bok. Jag tycker blott, och undrar. Jag tror mitt problem – och det är mitt – Jens Lapidus har läsare så räcker – beror på att han skriver det han skriver och inget mer.

Romanen finns i hans meningar. Ingenting under eller bredvid. Ingenting utelämnas. Det han skriver är romanen, den går aldrig utanför meningarna. Den fortsätter aldrig att skriva sig själv. Det finns inga oskrivna meningar bredvid och bakom de skrivna. Ingenting mellan raderna. Vi får det han skriver. Punkt. Och sen är det slut. Jag saknar att romanen fortsätter att leva i en – ja, i mig då – efter att den är slutläst läst. Att den fortsätter att skriva sig.    

Detta var alltså några av mina tankar och funderingar under och efter läsningen av ”Paradis City”. Jag både tycker o m den och t y c k e r mycket om den. Och jag ska sluta nu med att vara ännu mer oförskämd än hittills. Men jag kan inte heller låta bli att fundera över vilken roman som ”Paradis City” kunde ha varit om någon annan kriminalförfattare skrivit den: en mer både episkt och poetiskt berättande deckarförfattare.

Som, säg, Leif GW Persson eller Christoffer Carlsson eller varflr inte  Anders de la Motte. Också de hade kunnat skriva en liknande roman. Då hade nog en del av det actionfyllda försvunnit men romanen hade säkert också fyllts med många fler tankar och funderingar, både på och inte minst mellan raderna. De tre nämnda är ju alla bra på just detta – att skriva både det som de skriver och det som de inte skriver.

Det hade blivit mer av min sorts gangster-, polis- och framtidsroman. Riktigt spännande och bra litteratur. Men visst, då kanske ”Paradis City” också hade fått en annan publik, andra läsare, och Jens Lapidus vill nog ha och behålla de läsare han har. Äh, strunta i mig om du läst ändå hit. Jag är en gnällmåns som inte kan låta bli att tycka, läs själv och bilda din egen uppfattning.

Bengt Eriksson

Relationer, medier och mord

Rebecka Edgren Aldén 

Deadline

(Norstedts)

Som tre romaner i en – ja, till och med bredvid varandra. Ett något ovanligt upplägg för vad som ska vara en deckare eller åtminstone thriller.

”Deadline” har tre delar. Först kommer en skildring, typ arbetsplatsreportage, av redaktionen för ett yngre kvinnomagasin. Sen tar deckaren vid. Sist finns ett slags PS som reder ut deckarens kriminalgåtor.

Allt föregånget av en prolog så att deckarläsaren ska hålla ut (?) de första 200 sidorna, innan övergången till polisroman och thriller.

Den långa, inledande delen kunde ha blivit en egen roman i den genre som anges på omslaget: ”relationsthriller” (i betydelsen till såväl arbetskolleger som hemma i familjen).

Anna upphöjs till ny chefredaktör för livsstilsmagasinet Suzanna, döpt efter förra chefredaktören. Men Diana, ansiktet utåt, inte journalist utan dokusåpadiva och influencer, vill bestämma.

Rebecka Edgren Aldén, som själv arbetat på liknande tidskrifter, har gjort en nära och trovärdig skildring av redaktionsarbetet. Kanske lite överdrivet – men ingen karikatyr, tyvärr.

Efter alla dessa boksidor sker plötsligt ett mord. Men varför? Nog borde deckarintrigen och de kriminella pusselbitarna ha integrerats i romanen?

”Deadline” är delvis bra, ordagrant. Var del för sig. Men delarna har inte skrivits ihop till en sammanhängande polisroman och deckare eller ens relationsthriller.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar