Verklighet och underhållning, enligt Peter Englund

Peter Englund.
Söndagsvägen
(Natur & Kultur)

Jazz, rock, punk och disco. Film, radio, television, internet och TV-spel. Allt har fördömts som moraliskt förkastligt när det var nytt. Från Platon och framåt återkommer samma argument genom historien; det nya är hotfullt och farligt, för individer och samhälle, argument som alltid får ett löjets skimmer över sig när det gått några år.

Jag blev faktiskt chockad över att historikern Peter Englund faller in i denna larmande kör i sin nya bok ”Söndagsvägen”. I hans fall är det kriminallitteraturen som är det stora hotet, något han avskyr, och han gör det i en bok som tillhör spänningslitteraturens allt populärare subgenre true crime?? Jag begriper faktiskt ingenting.

Peter Englund sondagsvagen-berattelsen-om-ett-mordSärskilt bra är den inte heller, många inom denna subgenre gör ett bättre jobb. Dessutom återkommande tvärsäkra distinktioner mellan fiktion och fakta som är vetenskapsteoretiskt grumliga, också det förbryllande.

Jag har alltid haft en stor respekt för Peter Englund som historiker och författare. Minns särskilt hans Augustbelönade ”Ofredsår” från 1993 som är en levande och stark skildring av svenskt 1600-tal. Han har också stått för en stark och sansad röst som akademiledamot, inte minst under hans sex år som Akademiens ständige sekreterare.

Desto mer förvånad och besviken blev jag efter läsningen av nya boken ”Söndagsvägen” som behandlar ett av landets mest uppmärksammade rättsfall.

En kväll i juli 1965 påträffas artonåriga Kickan Granell död i sitt hem i ett idylliskt radhusområde i Hökarängen söder om Stockholm. De poliser som är först på plats avfärdar det som ett självmord, vilket skadar utredningen; det står snart klart att hon blivit mördad.

Därmed inleds den största och mest komplicerade mordutredningen i Sverige innan Palmemordet. Den legendariske kommissarien G.W. Larsson leder arbetet.
Det skulle dröja länge innan man kommer fram till svar på frågorna om vem som är mördaren och hur mordet genomförts.

Mordet väcker stor uppmärksamhet, på sätt och vis blir det starten på en speciell mediegenre, sommarmord på unga kvinnor, som särskilt kvällspressen kommer att ägna sig åt många år framåt. Det skapar också stor oro, gärningsmannen gått till verket med stort raffinemang, och både utredare och allmänhet fruktar en upprepning.

Peter Englund Foto Alexander Mahmoud

Peter Englund Foto: Alexander Mahmoud

När mördaren till slut grips visar det sig att han hela tiden funnits i närheten av utredningen. Bevisläget är inte så starkt; han frikänns i tingsrätten men fälls senare i hovrätten 22 december 1966. Under hela denna tid, nästan ett och ett halvt år, är uppmärksamheten i media enorm.

Englund har använt arkivmaterial från domstolar och polis, mediearkiv och intervjuer med berörda som fortfarande lever som källor för att kunna skapa sin berättelse. Det förefaller vara en gedigen research. Ambitionen har också varit att skapa en skildring av Sverige under rekordårens topp, som Englund definierar som mitten av 60-talet, och då inte bara av dess välstånd och framtidsoptimism, utan även dess mörka sidor.

Det är inte alls ointressant att läsa om fallets alla turer eller om den tid som jag, liksom Englund, är tillräckligt gammal för att komma ihåg, men det är varken fantastiskt eller särskilt minnesvärt. Jag har läst bättre true crime och bättre skildringar av denna moderna svenska historia.

Jag har två grundläggande problem. Ett gäller hans attityd till den spänningslitterära genre han nu anslutit sig till. Det handlar enligt Englund om böcker som inte erbjuder ”en väg till förståelse för världen utan en möjlighet till flykt ifrån den.” Den är också, enligt Englund, en av förklaringarna till mordet. Mördaren var ”en person uppfylld av den billiga kriminallitteraturens alla klichéer.

´NN´ var mycket riktigt storkonsument av den typen av litteratur. Fakta och fiktion kommunicerar.” Mördaren har ”plockat upp klichéer från populärkulturen och införlivat dem i sin fantasivärld.” Enligt Englund finns det ”få litterära genrer där glappet mellan sken och verklighet är så avgrundsdjupt som just underhållningsdeckare”.

Men om man bara tar det aktuella samhällsproblemet, kvinnohat, kvinnoförakt, och mäns våld mot kvinnor, finns det bara under det senaste året gott om exempel från svensk spänningslitteratur som ger starkt verklighetsbaserad ”förståelse för världen”.

Pascal Engmans ”Råttkungen” introducerade debatten om Incelrörelsen i Sverige. Simon Häggströms ”I skuggan av Sektor 5” gav en råstark och kunnigt verklighetsbaserad förståelse för den internationella människohandel som finns bakom prostitutionen i Stockholm. Författare som Katarina Wennstam, Caroline Engvall och många fler är exempel på skribenter inom spänningslitteraturer som ger en ”förståelse för världen” när det gäller just dessa samhällsproblem.

På ett mer generellt plan kan man t ex nämna författare inom genren som Anders Roslund och Tove Alsterdal som hela tiden använder sin skickliga skönlitterära förmåga för att sprida förståelse för högst reella och väl researchade samhällsproblem till miljoner människor i ställer för de få tusen som en ”fackbok” inom området skulle nå.

Mitt andra problem hänger delvis samman med det första. Det handlar om den skarpa gräns som denna författare hela tiden gör mellan fiktion och fakta, där det förra är föraktligt och det senare, som han själv ägnar sig åt, är berömvärt. Jag har två invändningar.

Den ena handlar om att Peter Englunds berättelse naturligtvis är just det; hans personliga och subjektiva berättelse, något annat är inte möjligt. Det är han som väljer vilka pusselbitar han vill lyfta fram, på vilket sätt han gör det, hur han lyfter in sina personliga värderingar i texten, hur han skapar sin bild som självklart skiljer sig från en annan författares bild av samma händelse.

För mig är tvärtom fiktionen ofta överlägsen det förment dokumentära när det gäller att skapa förståelse för människor, samhälle och historia. Ett exempel från Englunds hemmaplan, svensk historia: Tre av fjolårets bästa svenska böcker var Steve Sem-Sandbergs ”W”, Eva-Marie Liffners, ”Vem kan segla” och Niklas Natt och Dags ”1974”.

Alla tre är fiktion, romaner baserade på omfattande research (en av dem t o m ”kriminallitteratur”), men tillsammans gav de mig en förståelse för det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet i Sverige som jag aldrig fått från ”facklitteraturens” historieböcker.

Jag är sorgsen, för mig blev ”Söndagsvägen” en besvikelse.

Anders Kapp,
gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Lika delar obehag och sorg

Malin Lindroth
Rolf
(Norstedts)

Det finns så många romaner att läsa, det går inte att hinna med alla. Till exempel ”Rolf” av Malin Lindroth, som jag ännu inte hunnit läsa när jag såg följande på Facebook:

”Får grava obehagskänslor av att läsa ”Rolf”. Han kryper under huden på mig fast jag inte vill, den där urtrista, tjatiga, hemska mannen, och nu sitter jag här och tittar ut genom tågfönstret och funderar på hur många av hans gelikar jag träffat i mitt liv (utan att veta om det).”

Det var författaren Helena Dahlgren som satt på tåget, läste ”Rolf” och skrev detta. Hon fortsatte:

”Grå, nästan osynliga män som kokar av vrede och oförrätter. Män med fula, beiga jackor och kronisk ensamhet som en dag går för långt, gör något oåterkalleligt. Otäckare än zombier, spöken och mördarclowner kombinerat.”

Då tänkte jag att nu måste jag läsa ”Rolf”…  En recension av Malin Lindroths nya roman är nog, rent ut sagt, nödvändig på Deckarlogg.

Det är en kort roman på 160 sidor, men dessa få sidor är desto starkare. De etsar sig in och fast. De är otäck, ja, obehaglig läsning. De är också sorgsen läsning.

malin lindroth recensioner rolf 2

Rolf Boman, jag-berättaren och huvudpersonen, kan beskrivas som Helena Dahlgren gjorde, att ”han kokar av vrede och oförrätter”. Men det går också att beskriva honom som att han darrar av förtvivlan, ensamhet och sorg.

Frågan är eller borde vara varför människor människor – ja, en man då – är så här. Eller blir så här. Vad som format denne man – eller dessa män.

Han heter Rolf men kunde han inte lika gärna ha hetat till exempel Stig-Helmer, om det gått riktigt illa för Stig-Helmer? Hade han inte kunnat heta Bengt också, om det gått riktigt illa för mig?

Hur klarar man sig i samhället, bland andra människor, om man inte passar in i något sammanhang, inte accepteras eller känner sig accepterad? Är detta något helt igenom personligt, upp till var och varje man?

Det brukar numera tyckas som så att ingen annan och inget annat än varje människa är ansvarig(t) för allt hen (man som kvinna) har gjort. Att varje människa ansvarar för sitt eget liv. Att livsmiljön och samhället skulle ha någon påverkan förnekas. Samhällets ansvar, pytt.

Dessa tankar föder Malin Lindroths roman om ”Rolf”, dessa motstridiga känslor: obehag och sorg, en ilska och en annan ilska.

Första meningen i romanens första kapitel: ”Jag skriver denna text i blodfläckade byxor, bara timmar efter flickans död.” De två sista meningarna i detta första kapitel: ”Mitt namn är Rolf Boman. I natt har jag dödat en flicka.”

”Rolf” kan placeras i en mindre men återkommande undergenre till både deckare och krimi vid gränsen till deckare: romaner där en mördare berättar om sig själv och sitt mord eller författaren skildrar mördaren istället för poliser, detektiver och offer.

Rolf Boman är i 60-årsåldern och har fått ett vikariat som lärare i svenska och engelska på Komvux. Ofta jobbar han över på kvällarna, sitter i svensklärarnas skrubb till rum och rättar prov. En kväll hörs steg från någon som går omkring på skolgården. Klackarna smäller hårt.

Veckan därpå återkommer stegen – men nu hörs de inne i huset. Tredje gången, när Rolf öppnar dörren ut till korridoren står hon där: en ung kvinna, en flicka, med tvåfärgat hår (råttfärgat och neonrosa), täckjacka i silver, tajta jeans, stövletter med spännen, nitar och kedjor.

Han ska kalla henne ”Pinkie”. Eller ”min skära”. Det handlar inte om kärlek; det handlar om ”skärlek”. Två gånger utsatthet och ensamhet, två ensamma människor i samhället.

Pinkie skär sig. Rolf ser på när hon gör det.

Rolf berättar om sin livsväg fram till lärarvikariatet, om sin ”skärlek” till Pinkie, om mordet – om det nu var ett mord eller ett ”mord”, något som Rolf fått för sig, inom sig tror att han begått. Det är en ruskig berättelse som Malin LIndroth berättar om och genom Rolf Boman.

Men när somliga recensenter anser att den här romanen – denna krimi vid gränsen till deckare – skildrar ännu en så kallad ”incel” så undrar jag om inte det säger mer om recensentens egen rädsla än om romanen. Om detta, som jag skrev tidigare, inte har någonting att göra med det samhälle vi lever i – då förstår jag ingenting.

Jag är så gammalmodig att jag tror att det samhälle som människor lever i faktiskt påverkar människorna, att det finns en symbios mellan människa och samhällssystem. Jag undrar, går det inte att känna och ha dessa dubbla känslor av obehag och sorg?

Eller ska också jag känna obehag inför Rolf och sorg inför Pinkie? Medkänsla med en av dem men inte den andre?

”Rolf” är en obehaglig och sorglig roman som på 160 korta sidor fått mig att tänka mer än jag nog ville. Malin Lindroth har skrivit en nästan-deckare: en verklighetskrimi vid – eller lite över – gränsen till deckare.

Just här, i detta gränsområde, författas just nu många av de bästa svenska kriminalromanerna. ”Rolf” är ännu en.

Bengt Eriksson