Ur deckarhyllans backlist: Emma Vall

”På väg mot Amanda Rönns och Emma Valls födelsestad. Ser ni en imaginär Morris köra omkring i Sundsvall så är det nog något skumt på gång.”

Så skrev Annica Wennström på Facebook häromdagen. Jag gjorde strax ett inlägg: ”Men aha, då är det – långtomlänge – en ny titel på gång i deckarserien!”

För jag tycker det är synd att Emma Valls deckarserie om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall inte fortsatte med ännu fler titlar. Men Vall/Rönn kom tyvärr aldrig med utan hamnade vid sidan om den kvinnliga svenska deckarvågen. Trist.

Deckarförfattaren Emma Vall var till att börja med en pseudonym. Men jag begrep direkt vilka som dolde sig bakom pseudonymen så fort jag läst bara några sidor i Emma Valls första deckare. Det var solklart vilka det var!

Det sa jag också till Maria Herngren, då redaktör på Fönstret, när jag sålde in ett frilansjobb. Men hon protesterade: ”Hur skulle vi som har så mycket att göra också kunna hinna med att skriva deckare?”

Ha, sa jag, det är ju det uppenbart att det är ni! Den kriminella miljön, innehållet, det politiska buydskapet – allt stämmer. Vem/vilka skulle det annars vara?

När Annica Wennström skrivit om Sundsvallresan på FB så letade jag upp den här intervjun jag gjorde med Emma Vall då för längesen, mitt i deckarserien.

Det är vi som är Emma Vall

Hämtat från Eva Swedenmarks blogg: http://evaswedenmark.blogspot.se/

—————————————————————————————–

Emma Vall
Beskrivning: landsortsdeckare (Sundsvall) / efterfolkhemsdeckare

När inte Maria Herngren, Eva Swedenmark och Annica Wennström skriver deckare under pseudonymen Emma Vall är de, som ni vet, journalister på Fönstret, ABF:s tidskrift för kultur och folkbildning. Annica är dessutom tjänstledig kulturredaktör på Västerbottens Folkblad.

Varför recenseras inte deckare på kultursidor? borde vara en bra fråga.

– I Fönstret har vi alltid recenserat deckare, säger Eva.

– Också på Västerbottens Folkblad skrivs det ofta om deckare, tillägger Annica.

– Vill man öppna kultursidorna och göra dem mer folkliga, säger Maria, borde det vara självklart att recensera deckare.

Varför började ni att skriva deckare?

– Vi har varit passionerade deckarläsare sen barnsben!

– Efter att ha intervjuat politiker till boken ”Krossa glastaket – en makthandbok för kvinnor” var vi alla tre sååå trötta på det politiska språket. Vi ville skildra samhället på ett mer direkt sätt och kanske nå en större läsekrets.

– Våra deckare handlar om folkhemmet. Vi beskriver baksidan av den skenbara idyllen Sundsvall.

Emma Vall skriver – liksom många deckarförfattare – ”serieromaner”. Den återkommande huvudpersonen heter Amanda Rönn, journalist på Sundsvalls Posten.

– Fantastiskt att skriva romaner där en person – ja, flera personer – återkommer! Man kan spegla olika sidor av personerna, presentera dem mer och mer.

Var det självklart med en kvinnlig huvudperson?

– Ja, män och kvinnor har olika erfarenheter. Vi ville ge ett kvinnoperspektiv – visa hur en kvinna ser på dagens samhälle och kan bli behandlad.

Hur går det till när tre journalister blir en deckarförfattarinna?

– Det börjar med prat, prat, prat på caféer. Vi har märkliga samtal om intriger – sen gör vi nåt slags storyline.

– Ofta är det ett samhällsproblem som vi vill gräva i. Som i den nya höstboken, ”Vänskapspakt”. Där handlar det om nynazism.

– Sen skriver vi varsitt avsnitt, byter med varann, ändrar och skriver om. Det är ju inte vi tre som skriver deckarna. Det gör Emma Vall. Hon har ett eget språk, sin egen röst.

Bengt Eriksson

Fönstret 2000

—————————————-

Titlarna i Amanda Rönn-serien (ska jag skriva hittills?): ”Kattjakt” (1998, ”Änglavakt” (1999), ”Vänskapspakt” (2000), ”Stilla flyter ån” (2001) och ”Slutpunkten” (2002). Böckerna finns nu på strömningstjänster som ljud- (och vissa titlar också som e-) böcker.

Nervig avslutning på trilogi

Anna Roos

I mörka vatten

(LB förlag)

Än en gång, för tredje och sista gången, återvänder Vera Jansson till Trosa. Med ”I mörka vatten” avslutar Anna Roos alltså sin Trosatrilogi.

”Lika i döden”, ”En evig sömn” och ”I mörka vatten” är en riktigt bra kriminalserie – ”Mord vid världens ände” som väl trilogin kallades åtminstone i början – med ekonomen Anna Jansson, född och uppvuxen i Trosa, som huvudperson.  

Svea ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus / sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka. Men äntligen har hon hittat en köpare och pengarna hon får in vid försäljningen gör det möjligt att bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för.

Men det är inte därför hon återvänder till Trosa, denna idylliska kriminalitet i Anna Roos böcker. Eller kanske detta idylliska spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord.     

Utan det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga. Som drycken- och pappaskap.

De övriga personerna är – som förut – de vänner som Svea hade som barn samt Solveig, den äldre hyresgästen i föräldrarnas villa. Nu har Musse, son till Lelle, en av barndomsvännerna, försvunnit på ett liknande sätt som Sveas bror Léon försvann för många år sen.

Och hittades…

Författaren Anna Roos är, som tidigare och alltid, bra på mycket. Miljön känns, hennes personteckningar får dem att bli människor. Varje person är just den personen, på ont som gott. Detsamma gäller Svea, som mer eller mindre mot sin vilja fortfarande får psykologisk hjälp.

Roos skriver och berättar inifrån personerna. Främst Svea Jansson; det är som om Sveas liv och nerver bestämmer berättarstil och stämningsläge. Ordet är nervigt.

”I mörka vatten” har blivit en mycket nervig berättelse, thriller mer än krimi. Det är berättarnerven snarare än själva berättelsen som skapar spänning. Men det här nerviga får också berättelsen att bli lite, hur ska jag utrycka det, kanske lite hattig.

Nej, inte hafsig utan just hattig. Olika tider, personer och händelser varvas med Sveas nervighet som lim. Resultatet blir en liten berättelsen som blir lång och med mycket nerv.

Jag gillar sättet, det temperament som Anna Roos har i skrivandet. Och jag tycker absolut inte, om det verkade så, att ”I mörka vatten” är en dålig krimi/thriller. Fast jag undrar vad jag tyckt, kanske dumt att ens tänka, för boken avslutar ju en trilogi, om den istället varit en separat roman.

Som avslutning på trilogin fungerar ”I mörka vatten” men, det hävdar jag bestämt, för att romanen och läsningen ska fungera väl, ska fungera som bäst, bör man först ha läst de bägge föregående titlarna.

Det här är ordagrant en avslutning, liksom en uppsamling. Ska bli spännande att se vad Anna Roos tar itu med att skriva härnäst…

Bengt Eriksson