Den så spännande spänningen i det outskrivna

Patrick Modiano
Ur den djupaste glömska
Övers: Anna Säflund-Orstadius
(Grate)

Patrick Modiano skriver ett slags thrillers där inget händer och är spännande utan att vara spännande. Eller rättare sagt, hans romaner är alltid spännande men de är spännande utan att där finns några spännande händelser.

I romanen ”Ur den djupaste glömska” utgörs – ja, utförs – spänningen av det som inte händer; det outskrivna, i mellanrummen – luften – balanserandet – mellan det som Modiano faktiskt skriver och det han utelämnar, inte skriver.

Han kan nämna blott ett gatunamn eller två, oftast i Paris men den här gången också i London, och i huvudpersonens förflyttning mellan dessa bägge adresser, som alltså inte skildras, uppstår både färgen noir och en så spännande spänning.

Modiano ur-den-djupaste-glomska_haftadExistentiell noir – det är Patrick Modianos egen genre.

Han skriver kortfattat och lite, han skriver inte mer än han skriver. Alltid undrat hur han väljer, vad han stryker, vad han skriver, vad han stryker igen, än mer, det är poetens finkänsliga arbete.

Det finns alltid eller oftast en aning av kriminalitet också i hans romaner, som om någon har begått eller är i färd med att begå ett brott. Romanen ”Ur den djupaste glömska” innehåller faktiskt ett reellt brott, inte stort, endast ett litet, men ett brott: en stöld av en väska med egentligen alldeles för lite pengar.

Romanen börjar i Paris, fortsätter i London och avslutas återigen i Paris, ett antal år senare. Här finns fler personer men huvudpersonerna är huvudpersoner och tre: Jag samt paret Jacqueline och Van Bever. Två män, en kvinna; ett triangeldrama men inte som ni tror, inte riktigt i alla fall.

Jaget, som väl ska bli författare men tills vidare försörjer sig på att sälja böcker till antikvariat, bor på ett hotell i Paris. Jacqueline och Van Bever, den senare försörjer sig och dom genom att spela på casinon, dit åker han – eller dom – för att spela någon gång i veckan. De bor på ett annat hotell i Paris.

Ja, det är väl vad som händer. Dessa tre träffas på krogar och barer, pratar och dricker, äter kanske nåt också. Och ordet triangeldrama betyder nog det ni tror men säker kan ingen vara, det hör till det outskrivna. Inget sker, nej, egentligen sker ingenting – jo, här finns en längtan, främst hos Jacqueline, att flytta till Mallorca – innan den där stölden jag nämnde, efter den reser Jacqueline och jaget från Van Bever till London.

Där stämningen förbyts. Detta är så magiskt att jag måste använda detta överanvända ord. En stämning i Paris, en annan i London. Givetvis, för så är det ju, varje stad har sin stämning, och Paris och London har verkligen var sin stämning och atmosfär, den ena så olik den andra.

Men det magiska, det märkliga, är att Modiano inte med ett ord skildrar stämningarna, han beskriver dem inte, inte med ord, för det behöver han inte, inte han. Stämningarna och atmosfärerna finns – just det – i det outskrivna, i mellanrummet, i själva luften som personerna andas, stämningen bara är. Det är genialt, det är mästerligt. Det är obegripligt hur han lyckas.

Spänningen finns med här också, i London, kanske kan den beskrivas som ovisshetens spänning. Något – men vad? – som ska ske, som inte ens anas utan det liksom bara känns att något måste det vara, som ska ske.

I den korta romanen – 163 sidor med texten satt i större stilgrad – kommer i slutet vad som är nästan en deckarupplösning utan att romanen är det minsta av deckare, däremot lite av thriller och mycket av noir.

Då har det manliga jaget börjat bli författare och kommit tillbaks till Paris – han bor på hotell igen – medan Jacqueline har försvunnit. Men nu är – ja, jag höll på skriva – bägge i Paris men det gör jag inte, det får ni läsa. Van Bever, vart blev han av? Ingen aning? Livet, vart tog det vägen? Vem vet det? Dit det ville, sällan dit man själv tänkte att man skulle.

Handlar ”Ur den djupaste glömska” om slumpen i människors liv? Handlar romanen om att våga och fega, vilja och försöka men så tar slumpen över? Ödet, är det ödet? Vad är livet? Ditt och mitt. Hur kan en så kort liten fåordig roman innehålla så mycket, föda så många tankar. Vad betyder egentligen romanens titel?

Bengt Eriksson

Himlens eller helvetets förgård

Inger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Ända sen 80-talet, i roman efter roman och om man så vill i deckare efter deckare, har Inger Frimansson skildrat det som finns under det som finns. Något, kalla det livet, verkligheten eller vardagen, eller själva människan, rämnar – gång på gång – i hennes romaner.

Vad blottas, då ytan spricker? Vad blir synligt, som förut var osynligt och omärkbart?

Också Frimanssons berättande, den kriminal- och thrillergenre hon är kvar i fast hon skrivit sig ur den, har rämnat och spruckit, för att genren och berättandet måste rämna om hon ska kunna nå tillräckligt djupt ner under ytan och djupt in i sina romanpersoner.

Frimansson De sista rummenMen har det – ja, allt! – någonsin rämnat mer än i hennes nya, så benämns romanen, psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget finns också ett nummer – 314 – där den sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där befinner sig huvudpersonen, som glömt sitt namn men snart ska få det nya namnet Viol.

Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? Varför är ytterdörren låst? Det går ju inte heller att ringa ut! Kan något hemskt ha hänt? Och var finns Adrian och Liv, hennes barn? Deras namn minns hon i alla fall. Och Hans, hennes make. Hans tar väl hand om barnen nu?

Hotellet ekar tomt (när det inte hörs musik från en trasig orgel). Men fler människor – eller ”människor” – finns på hotellet. De kommer fram en efter en: Aina, något slags föreståndare, Ivar, en äldre herre, Daisy, om hon nu heter Daisy, Generalen – eller Gestapomannen – i receptionen och Rut, som Viol känner igen men då hette Rut väl något annat.

Med flera. Samt en hund, en stor hund, en rödhake med ett löv i näbben och något läbbigt, flytande som sprider sig. Nu ska jag absolut inte avslöja mer. Men romanen kunde bli en skrämmande skräckfilm.

Frimansson skriver på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare djupt känd rädsla, som i dödsrädsla. Ska romanen läsas så: som en skildring av människans rädsla – ja, skräck – för döden?

Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan livet och döden, strax efter och strax före. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård. Hur otäck man tycker att romanen är beror säkert på hur stor dödsrädsla man har, inför att man ska dö eller för att bli lämnad ensam kvar. Inger Frimansson skildrar – och mer än så, hon gestaltar – detta på ett alltför nära sätt.

”De sista rummen” är både ruggig läsning och en ruggigt bra skriven roman. Som vanligt, kan tilläggas.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018