Stieg Larssons queerpolitiska Millennium-deckare

Senast jag var i Stockholm satt jag och fikade på Kafé Copacabana, bläddrade i RFSL-tidningen Kom ut och undrade varför inte det här kaféet fick äran att vara med i Stadsmuseets guidade tur genom Stieg Larssons deckarmiljöer.

Det kan bero på att Kafé Copacabana ligger vid Hornstull, lite utanför den del av Södermalm där tidskriften Millennium har sin redaktion. Eller på att Copacabana inte förekommer i filmen ”Luftslottet som sprängdes”.

Men jag tror inte det var en tillfällighet att Stieg Larsson i romanen med ovannämnda titel låter Mikael Blomkvist komma ut från just Copacabana.

De första åren utsattes Kafé Copacabana för flera attentat: fönster krossades och en brandbomb kastades in. Copacabana är ett, som det sägs, hbt- och queerkafé (fast på senare tid har kaféet fått fler straighta besökare).

Christer Malm, också från Millenniumredaktionen, står på andra sidan gatan när Blomkvist kommer ut. Han är förföljd och Malm ska fotografera förföljaren. Som i förbifarten får läsaren reda på att Malm, sambo med en man, brukar gå i Pride-paraden.

Millennium-böckerna har flera trådar och budskap. ”Män som hatar kvinnor” är det viktigaste budskapet. Men ett annat ämne, som jag tror var viktigt för Stieg Larsson, handlar om sexualitet.

Det sexualpolitiska innehållet försvann nästan helt i filmatiseringarna. Inte heller uppmärksammades det när romanerna recenserades. Det enda var väl att någon påpekade att Mikael Blomkvist har en gammal 70-talssyn på kvinnor: män tar bara för sig.

Men det är att förenkla.

I ”Luftslottet” har Blomkvist ett one-night-stand med en (kvinnlig, bör kanske påpekas) Säpopolis. Och hon med honom. Vad är skillnaden?

Erika Berger, chefredaktör för Millennium, och Blomkvist fortsätter att vara både vänner och knullkompisar, trots att hon gift sig. Hennes bisexuelle make är införstådd. Återigen i ”Luftslottet” stjäls en video från Erika: inspelningen visar henne och maken i en trekant med en annan man.

Lisbeth Salander är också bisexuell. Hon tänder på en människa, inte ett kön.

Stieg Larssons personer är sexuella människor i dagens Sverige. Däremot hör de knappast till ”verklighetens folk”.

Vad man kan undra över är varför den unga, tuffa Lisbeth verkar vara den enda som blir svartsjuk. I romanen ”Män som hatar kvinnor” kärar hon ner sig i Mikael.

Hon köper en julklapp till honom. Men så får hon syn Mikael med Erika – presenten hamnar i en papperskorg.

+ I efterordet till återutgivna ”Sherlock Holmes i Skräckens dal” (Bakhåll) knyter sherlockianen Mattias Boström ihop Pinkertons detektivbyrå med Hälsingborgs nattvakt. Bara det är värt bokens pris!

– I amerikanska Millennium-filmen ska alltså Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gå på Södermalms gator och prata engelska med svensk brytning? Vilken klipsk idé!

Bengt Eriksson

Krönika i Kristianstadsbladet 2010

Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull

Så sorgligt. Nu läser jag i en minnestext av Per Holmer, publicerad i Dagens Nyheter, att Bernt Carlsson har dött.

big product imageGår och tar fram ”Fuska i sin existens” (1981) och ”Rikoschetternas marknad” (1991) ur bokhyllan, två av mina favoritromaner och två av hans bästa böcker.

Men var kan jag ha gjort av novellsamlingen ”Program till matchen och signalsystemet, program!” (1969)? Det var den som fick mig att upptäcka honom, lockad av titeln (och minnet av barndomens alla fotbollsmatcher).

Han gillade inte att bli jämförd med Charles Bukowski och jag får erkänna att de gånger jag skrev om honom så jämförde jag också. Men det var inte med det så kallade Bukowski-snusket jag såg likheter utan med miljöerna och människorna, den mänskliga solidariteten.

Han skrev noir, kan man väl säga också. Bägge skrev noir, i betydelsen att de vågade skildra livet längst ner och under gatunivå.

hogalid-2jpg1

Högalidskyrkan med sina två systrar. Foto: Bengt Eriksson

Jag kände inte Bernt Carlson men jag träffade – eller träffade på – honom några gånger. Han var en del av det kvarvarande hörn på Söder, typ Högt upp på Högalid och långt ner vid Hornstull, där jag delsbodde under många år. (Både han och jag på Högalidsgatan förresten men på varsin sida om Långholmsgatan.)

Ibland såg jag honom när han satt på kineskrogens uteservering (billigaste ölen i kvarteren) ihop med övrig lokalbefolkning i bottenvåningen till huset där jag bodde.

Det blev alltför få böcker och ett alltför hårt, svårt liv. Så sorgligt.

Läs Bernt Carlsons böcker! Upptäck honom sent om länge ifall du inte gjort det tidigare. Finns inte böckerna på närmaste bibliotek så fjärrlåna dom!

Läs! Läs! Bernt Carlson var och förblir sin egen Stockholmsförfattare, en av de allra främsta.

Bengt Eriksson