Deckarloggfredag: Sapfo, Anne Carson och jag

Nej, Anne Carson presenterade inte Sapfo för mig. Sapfo och jag möttes långt tidigare: på en sida i den lärobok, ”Dikt och tanke”, som jag fick när jag 1963 började på gymnasiet. Vi umgicks några år men kom sen ifrån varandra, tills vi återsågs över 50 år senare. Då hade du fått sällskap av din yngre väninna, Anne.

Fast yngre och yngre. Den grekiska urkärlekspoeten Sapfo må ha fötts på ön Lesbos cirka 630 år före vår tideräkning och den kanadensiska filologen, författaren, poeten, översättaren och kritikern Anne Carson föddes 1950 i Toronto – men vem av dem som är yngst kan ändå vara svårt att avgöra. Sapfo är ju evigt ung. Och Anne verkar bli allt yngre och fräckare. 

Anne Carson: ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (2002)

Det är i alla fall så jag ser och läser dem. Som samtida med varandra – och mig. Sapfo är och förblir en poet i den eviga samtiden. Anne Carson är översättaren och tolkaren av denna evigt pågående samtid, från den grekiska antiken till idag, som Sapfos dikter och fragment förmedlar. Så långt tillbaks och ändå nu, just nu. Någon  helt annanstans och ändå här, precis här.

Anne Carson har också blivit den referens och hållpunkt, som snart sagt alla som översätter och tolkar Sapfo måste förhålla sig till. Detta gäller oavsett land och språk, inte minst Sverige och det svenska språket. Hon har en så egen syn på filologi (mer som poesi och filosofi), antikens historia och poeten Sapfo att jag undrar hur hon tagits emot om hon inte verkat i den nordamerikanska universitetsvärlden utan varit en svensk student. Hade Anne Carson kunnat doktorera i Lund?

Som när hon i introduktionen till sin allt mer normsättande tolkningsvolym ”If Not, Winter” / Fragments of Sappho” (utgiven 2002) slår fast (min översättning) att ”Sapfo var musiker.” Trots att Anne Carson ju vet att det vet man inte. Ingen kan säkert säga hur Sapfos dikter (sånger?) framfördes. Men Carson fortsätter, lika istadigt som självklart: ”Hennes poesi var sångpoesi, den komponerades för att sjungas till lyra.”

Varför skriver hon så? Det är ju inte mot bättre vetande utan tvärtom: hon skriver med allt sitt vetande. Med sin kunskap skriver hon mot kunskapen. Jag gillar det. Att hon ifrågasätter, sig själv och andra, ifrågasätter feghet, både vad gäller att översätta poesi och att bedriva forskning.   

Magnus William-Olsson / Vasilis Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005)

När jag för några år sen tyckte att också jag skulle våga nytolka Sapfos dikter och fragment till svenska, då blev Anne Carson min – virtuella – redaktör. Hon stod liksom och tjuvkikade på vad jag översatte och skrev. Men Carson var inte den sortens redaktör som pekade finger och kommenderade ”korrekt språk” utan hon ropade entusiastiskt: Ta i mer! Mer ändå! Fega inte! Försök hitta ett ännu häftigare ord som är både nutida och historiskt.

Filologi kan beskrivas som lingvistik med mera: inte enbart språkstudier utan studier i språket, kulturen, samhället och livet. Till en början handlade filologi om antikens Grekland och Rom. Efter att även moderna språk och kulturer hade börjat studeras uppstod två grenar: (modern) filologi respektive (gammal) klassisk filologi.  

Fast olika filologer i olika språkområden har olika åsikter om dessa rubriceringar och indelningar. Vilket innebär: ett ypperligt vetenskapligt fält för någon så poetisk och fantasirik som Anne Carson! (Utan att tveka kan hon ju förena Sköna Helena och Marilyn Monroe till en och samma person: Norma Jeane Baker av Troja.) 

När jag menar att Sapfo är evig och samtida så är hon det inte bara för mig utan för alla – även om alla inte vet om det. Sapfo lär ha levt och diktat – främst om sin och andras kärlek till män som kvinnor men också om sin eventuella dotter och sina lika eventuella bröder, mäktiga familjer, resor och krig – i staden Mytilene på den grekiska ön Lesbos från, ungefär, år 630 till 570 före Kristus.

Jesper Svenbro: ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018)

”Lär ha”, eftersom nästan inget är känt om Sapfo. Det enda eftervärlden vet är vad som står i de diktfragment och någon enstaka dikt som nedtecknades  sådär 300 år efter hennes död. Ändå lever Sapfo, fortfarande. Hon diktar och sjunger, ännu.

Så som Sapfo beskrev kärleken, så har en lång rad efterföljare – till exempel de skrivande poeterna Harriet Löwenhjelm, Edith Södergran, Karin Boye, Ann Smith och Dorothy Parker, liksom sångpoeterna Eva Dahlgren, Kajsa Grytt, Melissa Horn, Françoise Hardy, Bob Dylan och Leonard Cohen, för att nämna några – också upplevt kärleken, diktat och sjungit om den.

Sapfo sammanfattar koncist med två rader i fragment 41: ”jag vet inte vad jag ska ta mig till / med mina motstridiga känslor” (min översättning). Ja, det räcker med ett enda, dubbelbetydelsefullt ord: ”bitterljuvt” eller ”ljuvbittert”. Hur många kvinnor och män har inte upplevt och känt likadant genom de drygt 2 500 åren efter Sapfo? Oräkneliga är de skrivande och sjungande poeter som uttryckt kärlekens dubbla känsla i dikter och sånger.

Ja, gå själv in på någon strömningstjänst för musik, sök på ”bittersweet” och se hur otroligt många titlar på låtar och skivor som kommer upp.

”Ingen som älskat har några invändningar”, intygar Anne Carson i sin boklånga essä om begreppet ”Eros – Den bitterljuva” (på svenska 2020) – eller ”Eros the bittersweet” (1986), som originaltiteln lyder. I boken betonar akademikern och forskaren Carson att poeten Sapfo satte ihop ordet i omvänd ordning – alltså ”ljuvbitter” – och redogör för att Sapfo menade att känslorna är samtidiga.

Bengt Eriksson: ”Sapfo på nytt” (2020)

Fast det undrar jag, om det i förälskelsens ögonblick är möjligt att känna så dubbelt på en och samma gång. Om inte den ena känslan måste komma i alla fall något lite före den andra. Och det verkar också poeten och översättaren Carson ha undrat, för i sin tolkning av Sapfos fragment 130 valde hon att beskriva kärleken som   ”sweetbitter unmanageable creature”.

Förresten kunde det kanske vara lite intressant att jämföra med några av de senaste årens svenska Sapfo-tolkare, se hur de förhållit sig till Sapfo, Anne Carson och den bittra och ljuva, ljuva och bittra kärleken?

Översättningen ”bittert ljuvliga, oregerliga djur” använde Magnus William-Olsson och Vasilis Papagheorghiou i boken ”Sapfo – Dikter och fragment” (2005), ”ljuvligt stingande, obetvingliga djur” översatte Jesper Svenbro i ”Sånger till sjusträngad bárbitos” (2018) och ”detta ljuva, bittra odresserbara djur” översätter Bengt Eriksson (det är alltså jag) i ”Sapfo på nytt” (2020).  I år har William-Olsson och Papagheorghiou återkommit med nytolkningar av sig själva i boken ”Sapfo – Dikterna och fragmenten”. Nu lyder deras översättning: ”bitterljuva, oregerliga djur”.

Läsare, läsare på stolen där. Säg vilken tolkning som den bästa är?  

Anne Carson har kommit allt närmare Sapfo, så nära att jag ibland kan få för mig att hon är Sapfo. Eller så är de bara (som om det vore så bara) bästa väninnor, i tankarna, känslorna och livet. Liksom Anne Carson blev min redaktör har Sapfo, bakom axeln och i hjärtat, blivit Annes redaktör och väninna – att samtala med om kärlek, män och kvinnor, livet och tiden.

Men väl knappast formen, den litterära formen? Anne Carson skriver inte som Sapfo, hennes dikter använder inte sapfisk strof. Vad Sapfo lärt Anne är att vara modig och våga, i forskning som i diktande. Jag tror det är Sapfo, som fått allt mer att flyta ihop allt mer hos och för Carson: tiderna och formerna, sakprosan och poesin.

William-Olsson / Papagheorghiou: ”Sapfo – Dikterna och fragmenten” (2022)

Anne Carson är en modern filolog och en klassisk filolog, på samma gång. Hon är också poet och filolog, samtidigt. Hennes essäer blir poesi och dikterna är filologi. Bevis på detta kan bland annat hittas i böckerna ”Lediga män” (på svenska 2020, i original 2000) och ”Norma Jeane Baker av Troja” (2021/2019).

I den förstnämnda – ordagrant en filologisk diktsamling – handlar flera dikter om ett TV-program där Sapfo tydligen ska medverka. En av dikterna inleds: ”Sapfo sminkar sig kl. 5 på morgonen i skogen invid hotellet”. En annan dikt, dessutom benämnd ”Essä om vad jag tänker mest på”, innehåller följande rader: ”Som ni vet är filologins främsta uppgift / att reducera glädjen som en text förmedlar / till en slump”.

Fler som Carson möter i dikterna: Thukydides, Virginia Woolf, Catullus, Lasaros, Edward Hopper, Freud, Cathérine Deneuve…

Den andra boken – en pjäsmonolog eller ett operalibretto, texten har också blivit uppförd som musikteater – är den gamle greken Euripides antika drama om Helena, omtolkat av Anne Carson. Hon låter Helena av Sparta förvandlas till Marilyn Monroe, alias Norma Jeane Baker, och förflyttas från Troja till en svit på lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Även Arthur Miller och Truman Capote förekommer.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Hellbergs sociala patos dunkar genom böckerna

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

hellberg-1

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

hellberg-31

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

hellberg-2

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

 – Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Vårens bästa SF-deckare

Orest Lastow
Vårt liv är inte vårt
(Hoi förlag)

Science fiction är en plausibel möjlig vetenskap som kanske skulle kunna existera som realitet. En fiktiv form av vetenskapliga omöjligheter som ändå kan vara en möjlighet.

Tänk er Carl Sagan, Isaac Asimov eller Arthur C Clarke, vilka skrev romaner inom områden som kunde skapa rejäla vetenskapliga möjligheter. Likadant kan man säga om cyberpunken med nanotekniken i William Gibson och Bruce Sterlings romaner som också fick betydelse för samtida forskning.

Till och med Gene Roddenberrys ”Star Trek”, som brukar kallas  för teknobabbel med pseudovetenskap, har fått sina teorier diskuterade på vetenskapliga sätt angående möjligheter om tidsresor, färdas snabbare än ljuset och maskhål i rymden.

Ja, grunden är naturligtvis Albert Einsteins relativitetsteorier och kvantfysikens/kvantmekanikens läror.

Nu har vi i Sverige fått oss en underbar ny science fictionroman som både nyttjar kvantfysik, tidsresor och avancerande begrepp inom datalingvistik.

Orest Lastow, som är forskare och företagare, har tidigare har ägnat sig åt att skriva faktaböcker. Nu romandebuterar han med en science fictionthriller som har vetenskapen i botten.

En oerhört komplex bok med intrikata mönster av stilenliga alternativ historiska fakta. Vad skulle ha hänt om Tyskland egentligen vann andra världskriget?

Om en forskare upptäckte möjligheten att resa i tiden för att förändra tidslinjen till de allierades fördel så att de vann kriget istället. Medan fiendesidan helst inte vill ha tidsförloppet förändrat, så börjar jakten som pågår under flera år.

När jag läser Orest Lastow roman tänker jag på hur Orson Welles lekte med tanken på tidsmaskiner och även Jules Vernes möjliga science fictionromaner dyker upp i min tankevärld.

Men framförallt är det en spännande thriller som verkar i både John le Carrés och Alfred Hitchcocks anda. Här finns den gråmelerade vardagen i svenska universitetsstäder såsom Lund och även händelser i Södertälje tar sin givna plats.

Fast det är bakom vardagligheten de händelser sker som även kan kopplas till upptäckter såsom NASA varit inblandad i. Det är en roman med lager på lagerestetik. Där flera parallella händelser nästan sker samtidigt.

Nåväl, jag har inte varit så förtjust i en bok sedan jag läste Dan Browns alster. Men framförallt är det nog Umberto Ecos lysande romaner som ligger närmare spänningen i den här science fictionromanen.

Den ingår i en trilogi som har fått titeln ”Petahertz”, vilket är en viktig del i första boken i serien.

Det är en välkomponerad och lättläst roman trots intrigens vetenskapliga kärna. Orest Lastow bygger upp en trovärdig scenario. En teaterscen där döden när som helst kan öppna dörren i en tid där tiden går att manipulera.

Jag tänker på om Stephen Hawking skulle ha skrivit en science fictionroman ungefär som när astronomen Fred Hoyle skrev sina böcker.

Och då tänker jag att det borde vara en sådan spännande roman som Orest Lastows. Vårens bästa svenska science fiction-deckare att läsa och uppleva, enligt mig.

Micheles Kindh, gästrecensent på Deckarlogg, var tidigare anställd inom järnvägen. Han har även varit chefredaktör för webbtidningen Blaskan.nu och är numera redaktör för dess facebookgrupp Blaskans Vänner.

Allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är mycket mer än deckare. De innehåller mer än det kriminella.

Kriminaltråden är förstås viktig. Också den måste finnas, vara så bra som möjligt och fortsätta igenom hela berättelsen. Men en bra deckare ska dessutom innehålla intressanta, välporträtterade personer och miljöer, livet och samhället ska finnas med (eventuellt politik och ibland historia).

Detta – allt detta – krävs av en bra deckare och en bra deckarförfattare. Att författaren klarar av att handskas med så mångt och mycket, kan balansera, skildra och berätta om allt detta.

Christina Wahldén kan. Hon är denna deckarjonglör som krävs. Hennes Darwindeckarserie passar in på nämnda krav och beskrivning. Nu har Wahldén gett tredje delen, ”Enbart kvinnor”, i Darwindeckarserien.

Darwin är den hamnstad i norra Australien, Northern Territory, som romanerna utspelar sig i och kring. Australien, alltså? Lite extra kul, att Christina Wahldén studerade i Sydney och blev så intresserad av Australien att hon startade en ny deckarserie med Australien som ny kriminell miljö.

Fast städerna Sydney och Darwin ligger förstås långt ifrån varann. Australien är ett gigantiskt land eller landområde. Dock studerar en av seriens personer, en ung svenska som av alla möjliga namn heter Greta, just i Sydney. Men i den nya boken har Greta dock åkt på en stipendieresa till Gulkala och Garmafestivalen i nordöstra Arnhem Land.

En helig plats för Australiens urinvånare och en festival som undervisar i ursprungsbefolkningen traditioner.

Darwinserien är polisromaner med två huvudpersoner: poliserna Jess och Bluey; den ena yngre, kvinna och urinvånare, den andre äldre, man och vit. ”Enbart kvinnor” börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol, cyklonsäker förstås liksom alla offentliga byggnader i Darwin.

En spektakulär byggnad också, golvet har svartvitgrå glasmosaik. Där på golvet ligger Laura Jones med sju snäckor utplacerade bredvid kroppen. Den första frågan för poliserna: Kan mordet ha något att göra med att Laura Jones fattat beslut om att godkänna gruvexploatering på en av urbefolkningens heliga platser?

Nu börjar kriminal- och polisromanen ”Enbart kvinnor” bli extra intressant. Kriminalromanen  blir, som jag skrev tidigare, mycket mer än en deckare. Läsaren får följa poliserna Jess och Bluey till Snake Hill, där representanter för urbefolkningen demonstrerar mot gruvbolaget och exploateringen av marken.

På den heliga platsen finns en förlossningsgrotta. Vad är det, en förlossningsgrotta? Exakt vad ordet säger. En grotta där kvinnor föder sina barn i nära kontakt med jorden, istället för långt bort på ett sjukhus. Tar det igen: Här börjar Wahldéns deckare att bli riktigt intressant, ja, spännande på allvar och verkligt.

Verkligt, eller? Ja, jag googlar. Wahldén får mig att googla och kolla, för att kolla om det fiktion eller om hon skildrar verkligheten…

Berättelsen inkluderar dessutom polisernas privatliv. Hur ska Jess, som både polis och urinvånare, ställa sig demonstrationen? Borde hon sälla sig till demonstranterna? Och förresten, har Jess blivit gravid? Och Bluey, ska han klara av att banta? I förbifarten meddelas att det finns en amerikansk marinbas i Darwin. Men varför då?

”Enbart kvinnor” innehåller allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare. Ja, så bra är Christina Wahldén ursprungsaustraliska kriminal- och polisroman att hon får mig att tänka på Tony Hillermans polisromaner om USA:s ursprungsbefolkning och de bästa av Nevada Barrs amerikanska nationalparksdeckare.

Bengt Eriksson

Fattigdomens Malmö

Skriver, som ni kanske vet, på en bok med Frilansminnen under 53 år, cirka. Men det gick trögt igår, så trögt att jag tar en paus idag för att åka och kolla Caroline Henderson – en favoritsångerska – på jazzfestivalen på Ystad.

Under tiden lägger jag ut en längre text på Deckarlogg, en recension av en bok som inte är en deckare eller ens en annan krimi utan en roman – och en mycket bra sådan – av Björn Ranelid. Ja, Björn Ranelid.

Jag hör till dem som hävdar att Ranelid är en högst läsvärd författare som skrivit flera riktigt bra romaner som dessutom uttrycker stark solidaritet med de mest udda människor, samhällets små och fattiga, arbetarklass, trasproletariat och byfånar. Därför blir det så extra förvånande när han plötsligt börjat cykla runt i extremhögerdikets lervälling.

Jag håller starkt på att man inte ska koppla ihop person och verk – men jag erkänner att det är på väg att bli svårt i fallet Ranelid som skriver/skrivit romaner som är mycket han själv, hans åsikter, hans predikande nästan. Ranelid har ju allt mer börjat skriva som en predikant. Det blir ju svårt att förstå varför han nu skriver emot sig själv – den solidaritet han ger uttryck för i sina romaner går han nu emot i krönikor och facebookinlägg.

Jag begriper det inte. Något helt privat som hänt? Som han inte intellektuellt kan styra? Utan gått bananas och bärsärk. Kommer hans skarpa högersväng, ja, högerexstrema sväng också att påverka hans fortsatta författande så att han förvandlas till en manlig Ann Heberlein som romanförfattare? Vilken fasa.   

Här följer min recension av en av Björn Ranelids bästa och mest solidariska böcker. Den förblir läsvärd och bra vad han än får ur sig på facebook.

***

Björn Ranelid

Tyst i klassen

(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för den arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

LO Tidningen, numera Arbetet, 2012

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

blom-1971-borde-sorja

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

blom-1983-aterresan

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Skuggan av en stövel

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Offerlamm

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Antropologiska deckare

Nyligen läste jag om en del av mina Hillermandeckare.

Tony Hillerman (1925-2008) skrev från och med 1970 och fram till mitten av 00-talet en lång rad deckare som utspelar sig i Navajoreservatet i sydvästra USA. Det var en miljö han kände väl.

Som läsare anar jag hur halsen torkar och tungan sväller i torrheta solen i den stora ödsligheten. Hillermans deckare beskriver utifrån ett inifrånperspektiv navajos värld och föreställningar. Likt en forskande antropolog gjorde han kosmologin till en del av deckarpusslet.

Flertalet historier handlar om mötet mellan en traditionell navajokultur och den hotfulla vita kolonialiseringen av tänkande, rättsskipning och vardagsliv. Den här motsättningen lever inom huvudkaraktärerna, navajopoliserna Joe Leaphorn och Jim Chee, som på lite olika sätt reflekterar över tabun och kulturella gränser.

När jag doppat tungan i lite coca cola njuter jag ohöljt av böckerna. Om ni händelsevis har missat Tony Hillerman så väntar en stor läsupplevelse.

Något som är lite kul är att han har fått en fransk efterföljare, den tidigare journalisten Olivier Truc, som skriver om Sápmi med liknande respektfulla men samtidigt analytiska antropologiska glasögon.

Truc lyfter också fram flera konflikter i norska och svenska Sameland – mellan skogsbönder och renägande samer; den norska Alftakonflikten; och den rasistiska historien i form av skallmätningar.

Det antropologiska temat berörs även – fast i något mindre utsträckning – i den kanadensiska författaren Louise Pennys romaner förlagda till olika delar av regionen Quebec.

”Det vackra mysteriet” utspelas i ett munkkloster. Här består den antropologiska blicken av hur Penny tar upp klostrets kultur och föreställningsvärld. Även för en ateist är det en på flera sätt spännande läsning.

Björn Horgby,

som gästskriver på Deckarlogg är en deckarläsande historiker med ett ganska brett deckarintresse. Han framhåller inte minst de väldigt många duktiga kvinnliga deckarförfattarna. Horgby har själv skrivit böcker om rockmusik, senaste boken heter ”Rocken anfaller” 2020).

Läsning

Tony Hillerman: ”Tidstjuven” (1988)

Olivier Truc: ”40 dagar utan skugga” (2014)

Louise Penny: ”Det vackra mysteriet” (2020)

Liksom kusligt även när det inte är kusligt

E.T.A. Hoffmann

Det främmande barnen

och andra sällsamma historier

Övers: Heidi Havervik

(Hastur förlag)

Uppmaning till mig själv (och dig): E.T.A. Hoffmann (1776-1822) var – och är – en författare att upptäckta. Jag (och du?) har både läst för lite av och vet för lite om honom. Tidigare hade jag läst och recenserat hans urdeckare ”Fröken Scuderi” (också Hastur förlag) som utspelar sig 1680 i Paris och skrevs 1818, och därmed föregick Edgar Allan Poe med 22 år.

Men Hoffmann var och gjorde mer än så, mycket mer. Det får Sten Wistrands förord till den nu på svenska aktuella novell-, berättelse- eller historiesamlingen ”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” mig att förstå och häpnas över. Vad var Ernst  Theodor Amadeus Hoffmann inte? Med två ord: tysk romantiker. Med flera: författare, kompositör och konstnär samt jurist.  

Något som fascinerar i alla fall mig lite extra är när Wistrand berättar att poeten Per Daniel Amadeus Atterbom anländer till Skåne år 1817 för att från Ystad resa på sin stora kontinentala resa och då passera Berlin, där han gärna skulle vilja träffa den omtalade Hoffmann. Om de verkligen möttes (det har jag sett på nätet) är inte säkert men Wistrand beskriver mycket fascinerande såväl detta som annat och mer om Hoffmann.

Frestande att skriva att den här boken är värd att läsas om så blott för förordet. Bara se vilka mer av dåtidens och med tiden mer kända författare som hörde till Hoffmanns fanclub och blev inspirerade av honom! Ja, gör det, läs och se det själv i bokens förord. Efter detta följer än mer än så – nämligen ett antal, som titeln säger, ”sällsamma historier”.

Lite långsamt och ålderdomligt berättat, vilket Heidi Havervik har bevarat i sin översättning. Också på svenska förmedlas stämning, atmosfär och känsla av att, för att anknyta till novellen, berättelsen och/eller historien om ”Den kuslige gästen”, ha tagit sig igenom stormen till ”överstens hus” och nu sitter man där, med ”det onda vädret” vinande utanför och lyssnar på när en i sällskapet berättar en sällsam saga kanske, någon skräckhistoria eller något fantastiskt, rent otroligt för de övriga i sällskapet.

Som en av Serapionbröderna, så kallade de sig: sex vänner som träffades och berättade historier för varann. Lite som det då var att lyssna på dessa historier som det idag är att följa teveserier. Den här samlingen innehåller sju sådana noveller i olika, säg, genrer – men som samtidigt inte håller sig till och i sin genre utan varje berättad historia lämnar sin genre och form för att bli något mer och annat; en stämning och känsla byts mot sin motsats. Inget är som det är, det mesta är osäkert.

Som en av mina favoritberättelser, titelhistorien ”Det främmande barnet”. Vem är detta barn som plötsligt uppenbarar sig för de två andra barnen?

E.T.A. Hoffmann, samtida oljemålning.

Detta både jordiska och utom- eller överjordiska barn. Verklighet och overklighet. Realism och fantasi. Dystert men muntert. Form och genre: saga, väl. Också en moralitet, på flera plan. Till exempel människors ojämbördiga plan. Nej, jag vill inte referera för mycket. Jag vill att du ska läsa och upptäcka själv.

Och en gång till – eller jag kanske inte skrev det: börja för all del med att läsa förordet. Några fler novelltitlar, som pekar på innehållet: ”En spökhistoria”, ”Automaten”, ”Vampyrism”, som jag skrev ”Den kuslige gästen”… Samtliga noveller, berättelser, sagor, historier kommer med en krypande stämning som smyger på, oavsett vilken stämning och sen byts stämningen – mot en annan.

Liksom kusligt även när det inte är kusligt. Spökligt även när de är människor. För övrigt – och det har ju inget alls egentligen med E.T.A. Hoffmanns berättelser att göra – har jag nu blivit lockad att kolla upp P.D.A. Atterboms fantastiska resa genom Skåne år 1817. Förresten var och väl också den i stämning och upplevelser som en historia av Hoffmann, till exempel när Atterbom ska passera gränsen mellan Småland och Skåne?  

Bengt Eriksson

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Bjrön Hellberg narrspegelHellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

hellberg-1Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

hellberg-31Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

hellberg-2

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Sommardeckare under päronträdet (4): Två mordgåtor blir en i gårdagens och dagens Reykjavík

Arnaldur Indriðason är och förblir den främsta av Islands författare av deckare och främst polisormaner.

Jo, jag vet att jag skrev ner första titeln i hans nya serie med polisromaner om Reykjavík och Island under världskriget men han tog sig upp sig igen till sin sedvanliga nivå i den följande, andra titeln och med tredje, senaste delen, ”Mord i Reykjavík” (Norstedts, övers: Ingela Jansson) håller han absolut sin nivå. Med råge.

Efter att jag äntligen besökt Reykjavík läser jag också Arnaldurs deckare med än större behållning. Det gjorde jag tidigare också, läste med stor behållning, men när jag personligen, på egna fötter, gått på hans isländska romangator, jag tror jag gått på varenda gata i inre Reykjavík, så blir läsningen än mer intensiv.

Pärondträd IndridasonNu vet jag ju hur det ser ut irl. En floskel men som floskler kan vara, rätt sanna ibland, så är det som om jag är där. Jag går bredvid mordutredarna, både i det ockuperade Reykjavík under andra världskriget och just nu, i den långsamt allt mer moderna isländska huvudstaden.

”Mord i Reykjavík” är en dubbeldeckare, som utspelar sig både idag och under andra världskriget. En deckare om två mord. I dagens Reykjavík hittas en äldre man, 90 år, död – kvävd – i sin lägenhet; under andra världskriget mördades en ung kvinna.

Arnaldur knyter ihop detta, igår och idag. Han knyter ihop de bägge morden: visar hur såväl mordhistorierna hör ihop som att varje tid, år och händelse är en länk på den kedja som är människans, vår, historia.

Han knyter ihop allt på ett… hur ska jag säga… mycket personligt sätt, konkret personligt. Med en av personerna men nej, jag tänker inte avslöja vem och hur.

Under andra världskriget sköttes mordutredandet av isländske kriminalpolisen Flovent och hans västisländske = kanadensiske eller kanske amerikanske (eftersom USA var ockupationsmakten) medhjälpare Thorson. Idag sköts det utredandet mestadels av före detta kriminalkommissarien Konráð, nu pensionerad, egentligen.

Två mordutredningar blir en och samma i två städer som också blir samma stad, de får sin gemensamma historia. En ypperlig polisroman och ett stadsporträtt av Reykjavík för oss som varit där och för den delen för alla som läser Arnaldur Indridðason och lockas dit.

För det är vad som sker med alla som läser honom!

Bengt Eriksson