Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

En plats av ingenting

Så nära Kristian Lundberg stod jag inte att jag kan skriva en minnestext om honom. (Och hade vi varit närmare varann hade jag kanske inte velat skriva någon minnestext.)

Men han var på något sätt en del av mitt liv, jag var en av dem som han tydligen höll regelbunden men sporadisk kontakt med. Och vi träffades många gånger, från de första gångerna på 80-talet då jag jobbade åt/på Radio Malmöhus och envist försökte få den poetiska Malmöligan att samlas – samtliga! – någon enda gång i ett radioprogram.

Det gick ju inte. Det lyckades aldrig. Och Kristian Lundberg var den som aldrig någonsin infann sig.

Vi möttes också som medarbetare på Kvällspostens kultursida. Under en middag som Stephan Linnér ordnade för oss kulturfrilansare lovade Kristian att skriva in mig i sin nästa deckare, med namn alltså. Men han skrev ju aldrig någon ny deckare! Jo, efter flera år och då fanns jag med, som ett förbiskymtande namn.

Jag tror jag läste allt han skrev i bokform, några böcker recenserade jag. Men det kändes konstigt att recensera en enstaka bok, oavsett om det var poesi eller prosa, för varje ny bok var ett nytt kapitel i Kristian Lundbergs eviga… ja, vad ska jag ska kalla det… dagbok, roman, en allt tjockare diktsamling eller självuppgörelse… en uppgörelse med sig själv och livet, Gud och olyckans barn.

Som en smärta i hjärtat, en evig smärta i hjärtat. Jag tror det var där vi möttes, i den smärtan, som kom ur olika men ändå snarlika liv. Jag var ju äldre, tjugo år äldre, men denna smärta känns likadan genom generationer, tydligen. Nej, ska inte skriva mer, fixar inte riktigt det här, här nedanför finns den sista recensionen jag skrev… ja, egentligen om Kristian Lundberg lika mycket som av hans diktsamling.

Några rader ur en sång som kom ur gitarren i morse:

Det blåser från himlen idag / så ljumt som en bris kan va´ / det blåser för dig / och det blåser för mig / det är precis som det ska

Och Gud ta emot ta emot / dina trasiga barn / när det blåser / från himlen idag

 —-­­­————————————————————————————

Kristian Lundberg
En liten bok om kärlek
(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

”Jag” (= han) stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Kristian Lundberg berättar vidare

Kristian Lundberg

En liten bok om kärlek

(Lindelöws förlag)

Jag frågade Kristian Lundberg vad som skiljer mellan hans prosa och lyrik. ”Det är väl högermarginalen”, svarade han. Ja, större behöver inte skillnaden vara – jämn respektive ojämn högermarginal.

Hans ämnen är och förblir desamma: Livet, hur det ska levas, hur man ska få sitt liv att bli det liv man vill leva, för sig och andra, med utgångspunkt från vem man är, hur man växte upp, var man bor.

Uttryckssätten är förvillande lika, oavsett om han ger ut en diktsamling, någon kriminalaktig roman eller vad som helst: Plötsliga hopp mellan olika ämnen, från jorden till himlen tur och retur, djupa grävtag i sig själv som människa, utrop och vädjan, som en bön, hans egen liturgi, till Gud.

Varje ny bok har dessutom varit och är en fortsättning på den föregående. Han skriver sin egen berättelse, en och samma, den aldrig avslutade historien om Kristian Lundberg och livet. Eller mot livet.

”En liten bok om kärlek” avslutar den lyriktrilogi som föregåtts av ”Requiem över en förlorad son” och ”En liten bok om helvetet”. Här diktar en annan Kristian, yngre och liksom pånyttfödd, men det var nog mest en förhoppning.

Han stod ”i dikeskanten vid / bortre hörnet av  rapsfältet” och ”förlorade min ålder / plötsligt försvann dagar från mitt liv”. Så när han hamnade på Lasarettet i Ystad och fick ”den helt omöjliga frågan / om hur gammal jag var” – då visste han inte. Innan ”det slog mig att jag / naturligtvis var 27 år gammal / precis den ålder jag hade då min son föddes”.

Fast ”rapsfält”? Inte Malmös gator och platser? Nej, miljön är ny. ”Rapport från en frånvarande plats”, så beskrivs boken på ironisk janmyrdalska. Till och med ”en glömd plats”. Kristian – eller hans upprepade ”vi” – har bosatt sig i Hörte, detta skånska ”boställe” vid Sydkusten.

Han skildrar ”en plats av ingenting” med nykomlingens nyfikna, naiva ögon: ”Det är ett mindre antal hus och de tycks / stå helt tomma och mörka”. Han konstaterar: ”Det är inte så mycket till plats… / om man inte / tidigt på morgonen ställer sig längst ut på piren” vid Hörte hamn. Ändå får just detta honom att utbrista: ”Det är maj juni eller juli och lyckan / kommer mer eller mindre / som en daglig och helt oväntad gäst”.

”En liten bok om kärlek” drabbar mig inte lika starkt som tidigare diktsamlingar. Men vem är jag att ens ha den åsikten? Lite lycka och kärlek önskar jag verkligen poeten. Och igenkännelsen är stor, från när ”vi” – alltså jag plus en – flyttade ut till en annan liten skånsk ort.

”Mitt enda konstanta hem är Jenny / det är till henne / jag formulerar den här lilla boken om kärlek”, diktar Kristian. Nu bor han inte i Hörte längre. Han har flyttat, igen.  

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckarloggfredag: Den skånska Nollevintern

Så blev det ännu en Nollevinter! Kanske stannar den inte så länge utan snart ska det bli plusgrader igen och snön smälter bort. Men i skrivögonblicket, lördag den 16 januari 2021, visar termometern på minus tio och vår trädgård är full med snö. Lika vackert (från den här sidan fönstret) som kallt (när dörren öppnas).

Dessa skånska vintrar med snö har jag döpt till Nollevintrar efter konstnären Arnold Nolle Svensson (1915-2008) och med särskild tanke på den lilla oljemålning av Nolle (endast 21 X 14 cm) som hänger på vår sovrumsvägg. I detta vinterväglag tänker jag inte åka och kolla, köra till Hannas på Österlen och svänga ner på Örumsvägen mot Löderup.

Vinter- med snömålningen av Arnold Nolle Svensson på sovrumsväggen. Foto: Bengt Eriksson

Konstnären Arnold Nolle Svensson bosatte sig där på 70-talet, vid en avtagsväg som numera bär namnet Nolles väg. Han hade utsikt mot Hannas över åkrarna och flera av hans landskapsmålningar från alla årstider fick heta just ”Utsikt mot Hannas”. Är det nu lika kallt och snöigt där i Örum som här i Vollsjö? Och lika vitt, vitt, vitt och kallt – ja, kallt – som på målningen i vårt sovrum.

Ögonen luras. Vid första anblicken verkar hela den lilla målningen bestå av samma vita färg. Det enda som sticker av – och upp – är några tjockare, kantiga färglager som Nolle nog har slevat på med kniv. Och det vita är kyligt, en vinterkänslig själ känner kylan stiga ur målningen. Men så – ja, se! – ju längre ögonen betraktar målningen desto mer framträder den något blåare himlen vid horisonten och den något gråare vägen genom de vita åkrarna.

Magiskt, som rockskribenter uttrycker det. Jag fick målningen, signerad -07 och inköpt vid vad som blev Nolles sista påskutställning på konstmuseet Gösta Werner och Havet, av min hustru som födelsedagspresent. Flera år i början av 2000-talet hade Wernermuseet i Simrishamn under påskrundorna återkommande utställningar med Arnold Nolle Svensson.

Museet fylldes av de tavlor som Nolle målade och målade. Och som han sålde och sålde, till en publik som också den fyllde museet på vernissagerna. Ofta stora målningar och oftast landskapsmålningar i olja. Han gillade att måla fartyg, tyckte nog mer om det, men publiken tyckte mest om landskapen. Allra mest tyckte de om hans skånska sommarlandskap med röda vallmofält.

Nolle på Gösta Wernermuseet i Simrishamn. Foto: Bengt Eriksson

Överpris är ett ord som sällan ska användas om konstnärers verk under deras livstid. Men låt säga att det var påskrundepriser på Nolles målningar. Sorgligt att se hur de efter hans död sjunkit i pris.

Idag går det att från auktionshusen få tag på alla sorters Nollemålningar – blommor, båtar, sommar- och vinterlandskap – till betydligt lägre, nära nog skampriser. 

Också sorgligt att han så snabbt verkar ha glömts bort efter den postuma utställningen på Ystads konstmuseum år 2009. Det var det senaste jag hörde om Nolle och såg av honom. Konstmuseets fina utställning blev å andra sidan ett minne för livet. Jag minns att jag gick runt-runt, tittade och tänkte så här…

Att under hela livet fortsätta att utveckla sitt måleri, bli allt skickligare och bättre, stå på toppen som konstnär högst upp i åren. Nog måste det ha känts fantastiskt? Det är ju otroligt, särskilt som Arnold Nolle Svensson var 92 år när han dog året innan, alltså 2008.

Minnesutställningen på Ystads konstmuseum, som även innehöll en blomtavla, ett par självporträtt och några marina målningar, dominerades av landskap i olja. Tavlorna hade, med några undantag, målats från 80-talet och framåt. Jag började med att titta på den äldsta målningen, ”Mot Stenshuvud” (1950). Ett bra men traditionellt landskap – inte så eget och speciellt som Nolles senare landskapsmålningar, vilka för tydlighetens skull hade placerats i årstidsordning: sommar, höst, vinter…

Jag såg hans färger växla i nyanser av grönt, gult, brunt, lila, vitt, grått med mera, så att ”samma” motiv ändå inte blev samma utan olika motiv. Nolle använde ljuset som ett prisma, målade sig in i, genom och bortom landskapet. Och hans himmel över Österlen! Så många färger men aldrig en blå himmel, inte riktigt blå, inte klarblå. Ett och samma landskap blev hundra och olika.

I ett mindre rum för sig hängde de översnöade vinterlandskapen, målade på 2000-talet. Tjockt med oljefärg – så mycket vit snö att de stora målningarna, precis som min lilla målning, blivit nästan helt vita. Men när jag tittade in i dem, lät blicken stanna i det vintervita, förvandlades också dessa målningar: det – eller de! – vita växlade från singular till plural.

Nolle målade med lika många nyanser av vitt som det på Grönland finns namn för snö. I vintermålningarna var – och är – han som suveränast. Arnold Nolle Svensson, då 80 plus, gick från traditionellt till modernistiskt, im- och expressionistiskt. Han blev med årens rätt en samtida och experimentell landskapsmålare.

PS. Smeknamnet Nolle fick han redan på 1920-talet av teaterdirektören Oscar Winge, då tonåringen Arnold Svensson var springpojke på Hippodromteatern i Malmö.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2021

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 1)

Kataina deckarblogg 1Deckarloggs redaktörer, Katarina Tornborg och Bengt Eriksson, har nu tagit sig samman och satt ihop listan, alltså vår lista, med 2018 års bästa krimi, deckare, spänningsromaner med mera kriminellt på svenska, både svensk krimi och översatt.

deckarlogg-2Femton författare/titlar av respektive sort. Undrar ni varför vissa titlar som inte fått så strålande recensioner på Deckarlogg ändå kommit med så beror det på att vi är två och inte alltid har samma smak.

Vi börjar med svensk krimi från år 2018 och fem författare/titlar i taget.

***

AhlstedtMats Ahlstedt
Fruktans hus
(Bokfabriken)

Varför mördades det gamla paret i huset vid sjön Mjörn? Varför gömmer sig en tonårsflicka på vinden i huset? Och hittas död? Det unga paret Mikael och Maja har just köpt huset som stått tomt sedan morden, en investering i framtiden. Men deras glädje och förväntan förbyts i något helt annat när de dras in i en härva av illegala potensmedel, rymningar från ett HVB-hem för flickor i närheten, tystnader och undanflykter. Historien kryper nära dem själva. Den polis, som då utredde dödsfallen,  är Majas pappa, en snut med dåligt rykte. Lager på lager i en tajt, vardagsverklig historia.

denfjardepakten-inb-195x300Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

För fjärde gången är vi tillbaka i omgivningarna kring Skövde och Västgöta universitet. Litteraturforskaren Emma Waller har blivit utsedd till vicerektor och rektor Emma Lundgren återkommit i tjänst till höstterminen. Ett larm sent på natten: en ung man vacklar högt uppe på kampanilen på campusområdet. Hur kom han dit? Var finns brandkåren och ambulansen? Vem är han? Polisen avskriver det som självmord, trots protester. När Skövdes mediehjältinna Frida Åberg ställer allt mer närgångna frågor börjar folk begå misstag. Egoism, girighet och korruption finns överallt.

Anna BågstamAnna Bågstam
Ögonvittnet
(Norstedts)

Å så skönt med en hjältinna som smygröker och hellre äter godis än sallader och aldrig hittar det rätta dräpande svaret. Pappersbokdebutanten Anna Bågstam presenterar Harriet Vesterberg, socionom och civilanställd utredare hos Landskronapolisen, som möter starkt motstånd från kollegerna som inte gillar att en civilist tar plats. I den lilla byn Lerviken hittas Laura Andersson mördad och hennes make är försvunnen. I byn finns starka band mellan människor, hat och grämelser, flera personer kulle kunna vara mördaren. Så vem gjorde det? Inga spoilers!

pojken_skyddsomsl_n.inddKarin Erlandsson
Pojken
(Schildts & Söderströms)

Feelgood och cozy förenas med noir. ”Pojken” är en finlandssvensk småstadsdeckare på livstemat: det är svårt att leva. Varje person har sin möda. Den egentliga huvudpersonen, mamman i en familj, har mördats redan innan boken börjar. De kvarlevande (maken, dotter och son) handskas med hennes död på var sitt dåliga sätt. Vinter med snöstorm. Journalisten Sara och fotografen Oskar kan knappt ta sig till och från lokaltidningen. Sara bär på traumat från sin relation i förra deckaren. Vardagslunken stapplar på. Inte mycket som händer. Ändå: nästan olidligt spännande på varje sida.

Frimansson De sista rummenInger Frimansson
De sista rummen
(Norstedts)

Har ytan, livet och själva genren någonsin rämnat mer än i Frimanssons psykologiska thriller ”De sista rummen”? På omslaget syns numret 314, där sista siffran lossnat och hamnat på sniskan. Som på en dörr i ett gammalt hotell. Där finns huvudpersonen, som glömt sitt namn men får det nya namnet Viol. Var är hon? Vad är det för konstigt hotell? En berättelse på gränsen mellan realism och fantasy. Nej, inte fantasi. Snarare rädsla som i dödsrädsla. Som en skildring av människans skräck för döden. Hotellet med ”de sista rummen” är en vistelseort mellan liv och död. Himlens eller helvetets eller just ingentings förgård.

Deckarloggs redaktion