Joyce Carol Oates som Rosamond Smith

Att Deckarlogg i går la ut en text om Joyce Carol Oates med det extra författarnamnet Rosamond Smith berodde på en Facebook-diskussion som initierades av Christina Falck, även tidigare gästrecensent på Deckarlogg, i och med att hon recenserade en äldre deckare av Oates som  Smith.  

Härmed lägger också Deckarlogg ut den recensionen som komplement. Deckarloggs tidigare text om Oates/Smith publicerade alltså i går och hittas direkt före eller efter (eller vad det blir) följande recension.

***

Rosamond Smith

Brudgummen

(Natur & Kultur)

I min bokhylla hittade jag en undangömd roman av Joyce Carol Oates, under pseudonymen Rosamond Smith: ”Brudgummen”, från 2001. Man känner i viss mån igen Oates sätt att skriva, men ”Brudgummen” är en renodlad psykologisk thriller, på gränsen till rysare.

Vi får parallellt följa Matt McBride, en högavlönad fastighetsmäklare och tvåbarnsfar, och ”Namn Okänt”, som kidnappar och mördar unga kvinnor.

Det har gått 20 år mellan dennes första och senaste offer, som är den 26-åriga konstnären Duana Zwolle. Matt råkar ha vissa kopplingar både till henne och det första offret, vilket triggar igång tankar hos honom ifall han hade kunnat rädda dem, och en drift att hitta den skyldige.

Matt blir alltmer besatt i sin jakt efter sanningen, och hans uppfattning om vad som är verklighet och inbillning om flickorna flyter ihop, liksom han själv börjar uppträda som två olika personligheter.

Det är subtilt och obehagligt, med snabba vändningar i de båda huvudpersonernas psyken. Jag har svårt att lägga boken ifrån mig, och ännu svårare att sätta ord på min upplevelse av den.

Men då den försvunna Duanas målning ”De jordiska och himmelska njutningarnas trädgård” spelar en central roll, kommer jag osökt att tänka på målningen…

… ”The Garden of Earthly Delights” av Hieronymus Bosch, se bilden här ovanför. Alltså ett vimmel av bisarra scener som hakar i varandra och lämnas till betraktaren/läsaren för tolkning.

En spännande utmaning! Konstnären Bosch koncentrerade ju sig i sitt måleri mycket på att porträttera förtappelse, gudlöshet och helvetet, med fantasifulla bilder av demoner och människor som får sitt straff.

Nu skulle jag vilja höra om ni läst något av ”Rosamond Smith” och vad ni tycker om den här delen av Joyce Carol Oates författarskap, som definieras som ”Rapporter från ondskans landskap”?

Christina Falckgästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben. Läser främst drama, biografier och spänningslitteratur, varannan bok ska helst vara en deckare, gärna brittisk eller amerikansk. Även författare till ”Vi eller de – Finland 1918”, en roman baserad på hennes morföräldrars brevväxling under finska inbördeskriget 1918.

Livet efter katastroferna

Engström Richert

Nattavaara

(Bokfabriken)

”Nattavaara” är en så perfekt titel att jag måste titta på kartan för att se om samhället existerar, också utanför Thomas Engströms och Margit Richerts gemensamma debutroman. Det gör det (drygt 100 invånare.)

I romanen, som utspelar sig i en dystopisk framtid, enligt uppgift år 2049, har Nattavaara omvandlats till ett flykting- eller på nordmarkska instegsläger för sörlänningar.

Nordmark är namnet på det självständiga Norrbotten, efter frigörelsen från Sverige.

Sydgränsen går strax nedanför Arvidsjaur och nordgränsen följer på ett ungefär dagens finska gräns. Haparanda har dock blivit ett finskt protektorat. Jokkmokk är en samisk fristat. Piteå och Luleå har utplånats, de finns inte.  

”Nattavaara” skildrar livet efter katastroferna: klimatet, pandemierna och finanskriserna. Och själva livet, det liv som nu måste levas, om människor alls ska leva som i att överleva.

Nordmarks landsbygd liknar krigsdrabbade länder på teve: fattigdom, matbrist, dåliga bostäder. Somrarna är så heta att det är svårt att stå ut.

Spermans kvalitet har försämrats: befolkningen minskar, barnafödandet sjunker. Allt detta får många att fly till religionen, ansluta sig till de av socialiststaten Nordmark förhatliga hesekelianerna.

Förresten, socialism?

Republiken Nordmark styrs av jarlen, en folkvald envåldshärskare.  Människor bjuds billiga lotterier. Ekonomin verkar gå runt på tillverkning av amfetamin.

Erik, 16 år, är med lillasystern Sofia på väg till fots mot Kiruna, stadsstat för Nordmark. Föräldrarna tog livet av sig och byrådet i Jokkfall har tagit ifrån syskonen deras hus. Erik ska klaga hos folkdomstolen.

Paret Marja och Mårten hade en liten gård i Strittjomvare. Nu har Mårten försvunnit och gården plundrats av fattiga stråtrövare som Marja tvingas följa med.

I Kiruna, särskilt Inre Kiruna, innanför pallisaden, är livet något drägligare; mer för vissa än för andra.

Här finns Hartmann, vicejarlen som väl egentligen bestämmer, och Sonja, statens finansledare. På Esrange, den före detta rymdbas som nu tillverkar det mesta, styr Carin.

Många personer, var och hen gör anspråk på att vara en huvudperson. Men i första delen av vad som ska bli en trilogi presenteras personerna blott, ännu så länge får läsaren inte lära känna dem.

Thomas Engström och Margit Richert ägnar sig i ”Nattavaara” mest åt de stora dragen, att skissa och måla upp Nordmark som dystopiskt land och landskap. Resultatet liknar en helvetesmålning av Hieronymus Bosch i ord.

”Nattavaara” måste vara en av de mörkaste, hemskaste romaner jag läst. Mest hemskt och värst är att det blivit trovärdigt. Långt ifrån otroligt att Engström Richert faktiskt skildrar mänsklighetens framtid.

Även de människor i Nordmark som klarat sig klarar sig knappt. Även de som lyckats har inte lyckats.

Romanen slutar riktigt illa, värre än den började. Och detta är alltså bara inledningen, så det lär väl förvärras ännu mer i kommande delar.

För hur skulle denna dystopiska helvetestrilogi kunna få ett lyckligt slut?

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar