Stryknin och andra gifter

Agatha Christie

En dos stryknin

Övers: Eva Wahlenberg

(Bookmark)

Exakt 20 år sen är det sen jag senast läste Agatha Christies ”En dos stryknin” (då utgiven av Albert Bonniers). Nu, när romanen återutgivits än en gång (av Bookmark) beroende på att det gått 100 år sen denna allra första Christie-deckare publicerades i England, har jag läst om den.

Agatha Christie hade dock (trösterikt nog, skulle man kunna säga) problem med att få ut boken. Flera förlag refuserade och när hon hittade ett förlag som var villigt att ge ut hennes deckare med originaltiteln ”The mysterious Affairs At Styles” – då ställdes förlaget som villkor att sista kapitlet skrevs om (vilket ju inte är trösterikt).

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är agatha-christie-en-dos-stryknin.jpg

Sara R. Acedo har gjort det fina omslaget till ”En dos stryknin” och även till övriga titlar i den aktuella återutgivningsserien med Christie-deckare.

Redan i ”En dos stryknin” – den svenska och absolut bättre titeln – introduceras och presenteras också Hercule Poirot, en nyligen pensionerade belgisk polis som rest till England för att vila upp sig i den lilla byn Styles St. Mary.    

Dit anländer också Poirots vän och blivande ständige ledsagare kapten Hastings, som även han ska vila upp sig (från striderna vid första världskriget). Styles i den engelska titeln syftar på herrgården Styles med den förmögna Mrs Inglethorp som ordnat flyktingboende under kriget.

Det sägs ibland att det här ska vara den allra första pusseldeckare, alltså att pusseldeckargenren härmed föddes. Något tveksamt kanske men struntsamma, ”En dos stryknin” är en mycket pusslig deckare.

Agatha Christie ger den ena ledtråden efter den andra så att läsaren ska kunna lösa mysteriet före Hercule Poirot. Hah! är väl kommentaren på det.

Christie visar sig också redan här ha skaffat sig stor kännedom i såväl stryknin som andra gifter. Så det var ju tur att hon blev deckarförfattare och inte giftmörderska, för polisen hade aldrig fått fast henne!

En extra finess med den här återutgåvan är att den har två slut: det tidigare, omändrade slutkapitlet och dessutom det refuserade originalkapitlet (som lär ha översatts till svenska för första gången). Läs och jämför – hade förlaget rätt?

Bengt Eriksson  

Den klassiske seriemördaren

”Det främmande barnet och andra sällsamma historier” (också Hastur förlag) heter en just nu utgiven samling med sju ”säregna fantasistycken, skräckberättelser och sagor” av E.T.A. Hoffmann (1776–1822).

I väntan på att den ska hamna framför Deckarloggs ögon tog jag fram en recension från några år tillbaka av Hoffmans kortroman ”Fröken Scuderi”, en deckare med en kvinnlig detektiv som föregick Sherlock Holmes, Hercule Poirot och Miss Marple.

Ja, Hoffmans (kort)detektivroman föregick till och med före vad som ibland anses vara detektivberättelsens födelse, nämligen Edgar Allan Poes ”Morden på Rue Morgue” (1841).

Kanske kan ”Fröken Scuderi” istället ha varit den allra första deckaren?

***

E.T.A. Hoffmann
Fröken Scuderi
Övers: Inger Bahson-Rosenborg/Jonas Wessel
(Hastur förlag)

Hoffman omslag_froken_scuderiKortromanen ”Fröken Scuderi” utspelar sig 1680 i Paris, skrevs 1818, kom på svenska senare på 1800-talet och har nu återutgivits på nytt.

En kriminalklassiker som föregick Edgar Allan Poe med 22 år. Och den kan – än idag – läsas med stort nöje.

​Här finns de flesta framtida deckaringredienser.

Grundgenren är pusseldeckare fast med inslag av fantastik, humoresk och kärlekshistoria samt en antydan till advokatdeckare.

Den åldriga, diktskrivande fröken Scuderi kan vara en prototyp för Miss Marple och Desgrais heter den korkade polisen.

​Brottslingen är – alltså redan i början av 1800-talet! – seriemördare och psykopat.

I efterordet har ”Fenomenet Scuderi” placerats in i tiden och genren av den kunnige Dag Hedman.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Det är fult att mörda eller Mrs McGinty är död

Bara måste lägga ut följande länkar, eftersom Bob Dylans nya 16 minuter långa låt – eller dikt – ”Murder Most Foul” lånat sin titel från en Agatha Christie-deckare.

Eller via, rättare sagt.

1952 kom deckaren ”Mrs McGinty´s Dead” av Agatha Christie med ännu ett fall att lösa för Hercule Poirots små grå celler. (Fast så små och obetydliga är dom ju inte, det vet vi.) 1953 kom romanen på svenska med den rakt översatta titeln ”Mrs McGinty är död”.

Christyine Mrs McGintyCirka tio år senare, premiär 1964, skulle deckaren filmas och få titeln – just – ”Murder Most Foul”, som alltså Dylan nu har lånat till sin nya långsång. På svenska fick filmen heta ”Det är fult att mörda”.

”Mrs McGinty är död” finns som ljudbok, bl a på Storytel.

Nördfakta – eller vad det ska kallas. Kunde inte motstå lusten att skriva lite om det.

Bob Dylans ”Murder Most Foul” innehåller många fler citat än så, både låttitlar och annat. Riktigt smarta citat dessutom som kan öppna upp en enda dikt/sångrad så att raden blir som en extra vers.

Vad sägs om, till exempel:

What´s new pussycat? What´d I say?

The Beatles are comin´; they´re gonna hold your hand

Take me to the place Tom Dooley was hung

Living in a nightmare on Elm Street

Och så vidare.

HÄR kan du läsa hela texten/dikten/sången om mordet på president John F. Kennedy och mycket mer.

Samtidigt som du lyssnar, HÄR.

bob-dylan-murder-most-foul-1585282139-828x536

Bengt Eriksson

PS. Om Deckarlogg ska vara noga och det ska väl Deckarlogg så förekommer uttrycket ”Murder Most Foul” redan i pjäsen ”Hamlet” av William Shakespeare. Så filmen hämtade nog titeln från ”Hamlet”.

Återupptäck Agatha Christie!

Den här texten kan få hur många nya förord som helst. Till exempel nu, ännu ett, när SVT (även på SVT Play) visar en deckarserie om och med Agatha Christie, en fiktiv serie men ändå byggd på hennes liv.

Dessutom har det 2020 gått 100 år sen Agatha Christie gav ut sin första deckarroman, på svenska ”En dos stryknin”.  (Huvudperson: Hercule Poirot).

(Tillagt 2020.)

***

Kollade en Agatha Christie-dokumentär på SvT Play (ligger där till nångång i början av nästa så det finns tid att leta upp den och titta) och fick lust att lägga ut den här texten jag skrev för ett an tal år sen då det fortfarande inte var så populärt att gilla Christie.

Hon ansågs ju som en dålig deckarförfattare medan jag ansåg att hon –  på flera sätt – var riktigt bra. Skrev Agatha Christie kanske feel good-deckare på allvar?

***

Agatha Christie – liksom Maria Lang, för den delen – är underskattad, både som deckarförfattare och samhällsskildrare. Återupptäck henne (dem)!

Och varför inte just nu, när det precis kommit en ny bok, ”Agatha Christie´s Secret Notebooks. Fifty Years of Mystery in the Making”  (HarperCollins), där John Curran går igenom de 73 handskrivna, privata anteckningsböcker som Agatha Christie efterlämnade och hennes dotter upptäckte för bara några år sen.

Ska jag så fort som möjligt lägga kontokortet och ögonen på!

I boken, som du kan läsa mer om t ex här, får vi bl a reda på vilken känd Hercule Poirot-deckare som egentligen var tänkt att ha Miss Jane Marple som huvudperson och vilka av Christies deckare som slutar på helt andra sätt än vad deckarförfattarinnan hade tänkt sig, från början.

Plus att ”Agatha Christie´s Secret Notebooks” – inte minst – innehåller ett par nya, dvs tidigare opublicerade Poirot-noveller. En av dem kan i sin helhet läsas på hemsidan för den engelska tidningen The Daily Mail.

Följande uppmaning att omvärdera Agatha Christie som deckarförfattare, samhälls- och kvinnoskildrare skrevs när några av hennes detektivromaner senast återutgavs i Sverige.

*

Trots alla nya kvinnliga deckarnamn: Deckardrottningen är och förblir Agatha Christie, den engelska pusseldeckarförfattarinnan som 1971 adlades och fick titeln Dame Agatha.

Med sina drygt hundra boktitlar är Agatha Christie (1890-1976) en av 1900-talets mest lästa författare. Böckerna har översatts till ett hundratal språk och sålt i mer än två miljarder exemplar. I Sverige ligger Christie i toppen av bibliotekens utlåningsstatistik och böckerna trycks fortfarande i nya upplagor.

Fotot på Agatha Christie är hämtat från omslaget till den återutgivningsserie som jag skriver om.

Senast har Bonniers förlag återutgivit åtta Christie-deckare till lågpris: ”En dos stryknin”, ”Tretton vid bordet”, ”Döden till mötes”, ”Mord på ljusa dagen” och ”Begravningar är farliga” (alla med Hercule Poirot som huvudperson), ”Mordet i prästgården”, ”Liket i biblioteket” och ”Trick med speglar” (med miss Marple).

Också deckarkritikerna, som länge ansåg att Christie skrev gammalmodiga pusseldeckare om brott i högreståndsmiljöer (exempelvis biblioteket i någon herrgård), har omvärderat henne. Nu lovordas hon för ”finessrika intriger” och ”logiska upplösningar”.

Dessutom börjar allt fler kritiker, både i Sverige och utomlands, uppskatta hennes realistiska skildring av den lilla engelska byn, St Mary Mead, och dess utveckling från gammeldags idyll till ett mer modernt samhälle med supermarket, flerfamiljshus och ungdomsproblem.

Ja, inte nog med det! De senaste åren har mer eller mindre feministiska litteraturstuderande på olika universitet uppmärksammat Agatha Christies romaner. Där finns många porträtt av starka och handlingskraftiga kvinnor, menar de.

Christies mest kända huvudpersoner och problemlösare är förstås Hercule Poirot respektive miss Jane Marple.

Christieomslag 1Idén till Poirot fick Agatha Christie när hon under första världskriget arbetade som sjuksköterska i Torquay och kom i kontakt med flyktingar från Belgien. Hon gav honom det ironiska förnamnet Hercule för att han, till skillnad mot den grekiske guden, var en liten man, inte längre än 160 centimeter. Efternamnet kan syfta på Poirots ägg- eller päronformade huvud.

Denne före detta belgiske polis, ”a foreigner”, som talar bruten engelska och är sååå pimpinett med sin vaxade mustasch introduceras i Christies debutdeckare ”En dos stryknin” från 1920.

Genom vems ögon såg hon huvudpersonen – sina egna eller läsarens? Var det så att Christie med Hercule Poirot ville göra upp med engelsmännens fördomsfulla inställning till utlänningar? För hur liten och löjlig Poirot än kan förefalla, så fungerar hans små grå celler bättre än någon annans.

Inspirationen till miss Marple kom från hennes egen farmor och andra äldre tanter i Agathas barndom.

Ungmön Jane Marple, 65 till 70 år, lång, tunn och bräcklig med nästan vitt hår, löste sin första riktiga deckargåta i romanen ”Mordet i prästgården” (1930). Då hade hon redan introducerats i en serie noveller, där några personer träffades och berättade var sin kriminalhistoria som de övriga skulle försöka lösa. Miss Marple löste samtliga gåtor före de andra – trots att sällskapet innehöll en tidigare chef för Scotland Yard.

I romanerna ligger hon alltid tanken före den nedlåtande och buttre polisinspektören Slack. Något som miss Marple inte tycker är något konstigt alls. Hela sitt liv har hon ju bott i St Mary Mead och var någonstans kommer man människor så nära att man lär känna den mänskliga naturen, om inte i en liten by?

Miss Marple, som blev uppåt 90 år, och Poirot, som måste ha varit cirka 140 när han avled i romanen ”Ridå” (1975), är skönlitterära porträtt av äldre människor. Hur många äldre personer förekommer i litteraturen? Nej, inte är de många – och de blir allt färre…

Jane Marple, som tycker om att sticka och även påtade i trädgården så länge kroppen tillät, framställs i början som en nyfiken skvallertant. I senare romaner är hon snarare en livsvis gammal kvinna. Även Hercule Poirot förändras. De ”främmande” manéren försvinner.

Christieomslag2Men är det personerna som förändras eller sker förändringen i betraktarens ögon? Är Christies budskap i Poirot-deckarna att det främmande blir helt naturligt när man vant sig vid det? Liksom berättelserna om miss Marple är en uppmaning till läsarna att inte ha fördomar om gamla människor utan se dem som människor med erfarenheter och, inte minst, som individer.

Agatha Christie skrev även ett antal romaner om Tommy och Tuppence Beresford, ett jämställt äkta par där hustrun snarast är den starkare. I den första romanen, ”Den hemlighetsfulle motståndaren” (1922), är Tommy och Tuppence något över 20 – i ”Ett sting i tummen” (1968) har de blivit pensionärer.

Ariadne Oliver heter en annan intressant person, ibland förekommande i Poirot-böckerna. Oliver skriver deckare med en finsk (?) detektiv som hjälte. Hon är dessutom feminist. Var Christies självporträtt slutar och parodin tar över får läsaren bedöma.

Det är hög tid att läsa deckarförfattarinnan Agatha Christie med nya ögon och omvärdera henne som samhälls- och människoskildrare. I en intressant c-uppsats, skriven vid högskolan i Luleå, ställer Anna Sköld frågan om Agatha Christie var feminist eller anti-feminist. Hon finner att det förra överväger.

Bengt Eriksson
Delvis olika texter i Sköna Dagar 2000 och Ystads Allehanda 2001

PS. Länk till  www.agathachristie.com