Kvinnors jävla verklighet

Lina Arvidsson

Blåmärken

(Lind & Co)  

Lina Arvidssons nya thriller ”Blåmärken” är lika hemsk som sann. Titeln anger exakt vad hennes kvinnothriller handlar om.

Också debuten ”Ett hem att dö för” sjöd av stämning och spänning – men under ytan. I uppföljaren tränger spänningen igenom, lägger sig ovanpå berättelsen och attackerar mig, som läsare.

Huvudpersonen Stella arbetar på ett äldreboende och bor ihop med pojkvännen Samuel. Ännu ett tag. Hon ska ärva en lägenhet efter Maj, en av de gamla som Stella besökte när hon var inom hemtjänsten.

Maj har dött men ändå är det som om hon bor där; hennes liv och verksamhet finns kvar, rösterna från de kvinnor som fyllde hennes lägenhet. 

I lägenheten ovanpå bor Lilly, smått tokig och försupen. Och detta av en anledning: även hon var en av kvinnorna som Maj tog hand om.

Allt fler omfattas av den hårdslående thrillertiteln ”Blåmärken”.

Lina Arvidsson berättar så hemskt att det blir sant. Att läsa är lika obehagligt som nödvändigt. Det är för jävligt.

Bengt Eriksson

Ungefär så här i Gota Medias tidningar.

Tre gånger poesinytt från Sverige (och Grekland)

Leif Holmstrand1) Leif Holmstrand från Malmö är en egenartad konstnär, musiker, prosaist och poet. Ja, sin egen art. Som i diktsamlingen ”Herrarna och djuren” (Albert Bonniers) där han – nästan – grötrimsdiktar: ”roligt”, obehagligt, bråddjupt och självutlämnande. Två rader: Svårt förpuppad utan morgondag / viskar han det mest akuta: Är du jag?

med-fingret-vidror-du-orden-en-antologi-samtida-grekisk-lyrik2) Michael Economou från Dalby & Vasilis Papageorgiou från Växjö/Thessaloniki har i antologin ”Med fingret vidrör du orden” (Trolltrumma) tolkat samtida poeter från Greklands till flytande poetisk svenska. Det är finkänsligt. Ifigenia Doumi, som blev min grekiska favoritpoet, inleder en av sina dikter: Du smeker mig och jag smeker en mandel…

Linnea Swedenmark3) Linnea Swedenmark från Östersund/Stockholm har skrivit rapportdiktsamlingen ”En natt kidnappar jag alla mina hemtjänstkunder i en stulen buss” (Lil´Lit). Hon besöker och diktar om Johanna, Erik, Karl och Frida och nästan alla andra, ser döden stå vid huvudändan / trycka ner honom i madrassen när Anders försöker resa sig ur sängen. Med Vilgot dansar Linnea,
för han behöver träna sin ben.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda