Att skriva sig ut ur ungdomens mörker

Helena Dahlgren
Orkidépojken
(Constant Reader)

Från bloggen Bokhora till hennes egna bloggar, till den personliga fackboken ”100 Hemskaste” (Modernista), som tidigare recenserats på Deckarlogg, och hennes inledande novell ”Under huden” i novellantologin ”13 sagor om ond bråd död” (Swedish Zombie), som väntar på att bli recenserad, och nu också debutromanen ”Orkidépojken” (Constant Reader).

Likadant hela vägen. Det vill säga: Det är förstås vad hon skriver om men lika mycket hur hon skriver om det hon skriver.

Hon, alltså Helena Dahlgren.

Hon skriver liksom med en axelryckning – som tics i ena axeln. Spontant och direkt, som det blir. Men ändå inte, för samtidigt…

orkidepojkenJa, samtidigt är det om hon övervakar och har koll på sina axelryckningar. Skriftart: kontrollerad spontanism.

Det var Helena Dahlgrens sätt att formulera sig som jag nu försökte beskriva. Hur hon skriver sina meningar, var hon sätter punkt, orden hon använder.

Jag ska ta ett enda exempel, bara: ”Och ändå. Men ändå.

Ja, du ser. Ja, du hör nog. Hur hon liksom diskuterar med sig själv. Vilket leder in på Helena Dahlgrens hoppiga sätt att berätta. Också det lika slängigt som kontrollerat, tror jag.

Än är hon här och än är hon där, än i själva berättelsen och än utanför den, liksom betraktande berättelsen, än är hon personen i berättelsen, Hanna, och än är hon berättaren = författaren.

Hanna = jag-berättaren. Men jaget blandar också in dagsboksblad som berättaren inte har skrivit utan Lina, hon som passade in så väl, var skolans och hela traktens drottning, men försvann ändå, i sitt mörker.

Också utskrivna inlägg från Orkidépojkens blogg och utkast som aldrig publicerades men ju publicerats. Kommentar: !! och ??

Det här sättet att skriva ger en intensiv nerv åt berättelsen: en nerv som dunkar så av liv på gränsen mellan livslust och desperation, ungdom och vad som ska komma sen, att det är lätt att tro att Helena är Hanna, att hon skriver ur och av sig själv, om sitt eget liv, sin egen skolgång och uppväxt, i berättelsen om Hanna eller tvärtom, i Hannas berättelse.

Miljön är Tyresö – en ”urtrist” förort till Stockholm. (Det finns dock värre förorter, ska jag be att få påpeka.)

Där finns skoleleverna Hanna och Zeb, den senare bög, och alltså Lina som plötsligt försvann. Där finns också Orkidépojken som en levande röst på sin blogg, den gamla teveserien ”Twin Peaks” och låtar, låtar, låtar som håller en uppe i det mörker som ungdomen och uppväxten innebär – med sommarjobb, nätter på gayklubbar, längtan till London och nåtslags väsen – en närvaro – i Tyresös skogar.

Det är ur detta mörker som romanen – om det är en roman – har författats. Eller snarare: ut ur detta mörker. Att ta sig ut ur ungdomen med sig själv i behåll, det är väl vad romanen handlar om.

Om det är en roman, ja. För mig är ”Orkidépojken” snarare ett uttryck, en känsla, en vild vilja, som jag tror många kan känna igen sig i.

Genre: Äh, det vet jag inte. Måste allt placeras i en genre? ”Orkidépojken” har väl snarast skrivits utanför olika genrer med snabba besök i dem.

Liksom det är både en vuxen- och ungdomsbok.

Och den är bra. Mycket bra. Ja, det hade du förstått.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Annonser

Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

HemmetOch så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson