Brott och privata straff

Tony Parsons
Bödlarna i Tyburn
Övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Fler som kritiserat Tony Parsons för hans alltför hemska prologer?

Nu har han i alla fall dämpat sig så pass att ingen läsare behöver hoppa över de första sidorna. Tack!

Parsons TyburnRättskipning, brott och straff, särskilt dödsstraffet och självutnämnda bödlar.

Det är ämnet för den tredje noir-deckaren om och med Max Wolfe, kriminalpolis, ensamstående far och författarens alter ego.

Inte minst det sista: Parsons använder polisgenren för att diskutera dagens England och London. Som när en grupp privata rättskipare börjar avrätta brottslingar som inte straffats tillräckligt.

Nej, ”Bödlarna i Tyburn” glorifierar inte privatjustis utan för en saklig diskussion om ont och gott, lagar kontra verkligheten.

Dessutom en spännande polisroman – kanske Parsons bästa? – och en guide till en okänd del av London.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Annonser

Var går gränsen för det mest hemska?

Caroline Engvall
Judasvaggan
(Southside Stories)

Hur hemskt kan en deckarförfattare skriva innan jag slutar läsa?

Caroline Engvall skriver på – eller över – gränsen. Andra som också gjort det är de likaså svenska deckarförfattarna Lisa Burwald och Lourdes Daza-Gillman. För att inte nämna Tony Parsons med specialitet att inleda sina brittiska polisromaner med ett kapitel där det alltid lika hemska brottet skildras så ingående som möjligt.

Eller, jag omformulerar. Hur hemskt och nära kan verkligheten beskrivas i en kriminalroman utan att läsaren börjar må så illa att hen lägger ifrån sig boken – istället för att läsa vidare?

Om jag inte bestämt mig för att recensera Caroline Engvalls andra polisdeckare och thriller om Ulrika Stenhammar, utredare vid Citypolisen i Stockholm, och Lovisa Ling, journalist på Dagbladet i samma stad, hade jag då verkligen läst boken till sista sidan?

judasvagganVad en judasvagga är vill jag inte ens beskriva. Det är så jävla vidrigt att jag måste googla för att se om något sådant faktiskt existerar. Jag hittar begreppet ”judasstol”, så nog fan finns det. (Ursäkta svordomarna men jag kan inte undvika dem.)

Engvall har alltså ersatt ”stol” med ”vagga”. Vilket syftar och passar in på att hon skildrar den allra vidrigaste sorts pedofili som går att föreställa sig: ner till små små små barn.

Jag minns, det var inte så längesen, som jag diskuterade barn – mördade barn – med svenska deckarförfattare. Var det möjligt att låta mörda barn i en deckare? Flera jag pratade med svarade: Nej. Där gick gränsen – alltså innan barnamord.

Med ”Judasvaggan” passerar Engvall alla gränser.

Barnprostitution i Thailand, trafficking, hemliga nätverk där pedofiler tänder på barn, våld och sadism, till och med mord på – egna – små små små barn.

Caroline Engvall kan både skriva och berätta, inte heller betvivlar jag att Engvall håller sig nära verkligheten. Att det hon skildrar skulle kunna förekomma i den värld vi kallar värld, den civilisation vi kallar civilisation – alltså ja, Sverige. Och att hon skriver med största engagemang. Vill nå ut, skildra helvetet.

Men jag pallar inte detta. Hur verkligt det faktiskt än är. Och hur många gör det? Hur ska man i så fall läsa? Stänga av sitt hjärta, sin hjärna, hela sig?

”Judasvaggan” är en kort deckare på ett par hundra sidor. För att fungera – för mig – för dig? – hade den behövt vara betydligt längre. Romanens övriga ingredienser – den uppblommande kärleken mellan Ulrika och Lovisa, krisen i Ulrikas äktenskap, arbetet på Dagbladet, arbetet på Citypolisen, fattiga människors liv i Thailand, traffickingtransporterna – borde ha byggts ut mycket mer.

Inte minst skildringen av personerna hade behövt fördjupas. Varför blir människor som de blir? Engvall ställer knappt ens frågorna, än mindre ger några svar. Och här skulle det verkligen behövas skarpa svar, för att förklara hur främst de manliga personerna/människorna i berättelsen kunnat bli så här.

Hurfan de kunnat bli så här! Men – det mesta bara sker och är.

Resultat: en hoppig och fragmentarisk, ja, plottrig, polisroman och thriller där vidrigheterna aldrig lindas in utan stoppas ner i halsen på läsaren. Som sagt, jag begriper varför. Vad Engvall vill säga. Vad hon vill göra.

Men fungerar det att skriva en deckare om något så viktigt – något så jävla viktigt – men skriva den så här? Jag är tveksam. Det handlar inte om att – utan om hur. Om jag inte skulle recensera, som sagt, hade jag då slutat läsa långt tidigare. Jag befarar det.

Fast jag uppmanar dig ändå att försöka, vilja att våga. Och om du gör det, återkom gärna och rapportera…

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Att skriva sig ut ur ungdomens mörker

Helena Dahlgren
Orkidépojken
(Constant Reader)

Från bloggen Bokhora till hennes egna bloggar, till den personliga fackboken ”100 Hemskaste” (Modernista), som tidigare recenserats på Deckarlogg, och hennes inledande novell ”Under huden” i novellantologin ”13 sagor om ond bråd död” (Swedish Zombie), som väntar på att bli recenserad, och nu också debutromanen ”Orkidépojken” (Constant Reader).

Likadant hela vägen. Det vill säga: Det är förstås vad hon skriver om men lika mycket hur hon skriver om det hon skriver.

Hon, alltså Helena Dahlgren.

Hon skriver liksom med en axelryckning – som tics i ena axeln. Spontant och direkt, som det blir. Men ändå inte, för samtidigt…

orkidepojkenJa, samtidigt är det om hon övervakar och har koll på sina axelryckningar. Skriftart: kontrollerad spontanism.

Det var Helena Dahlgrens sätt att formulera sig som jag nu försökte beskriva. Hur hon skriver sina meningar, var hon sätter punkt, orden hon använder.

Jag ska ta ett enda exempel, bara: ”Och ändå. Men ändå.

Ja, du ser. Ja, du hör nog. Hur hon liksom diskuterar med sig själv. Vilket leder in på Helena Dahlgrens hoppiga sätt att berätta. Också det lika slängigt som kontrollerat, tror jag.

Än är hon här och än är hon där, än i själva berättelsen och än utanför den, liksom betraktande berättelsen, än är hon personen i berättelsen, Hanna, och än är hon berättaren = författaren.

Hanna = jag-berättaren. Men jaget blandar också in dagsboksblad som berättaren inte har skrivit utan Lina, hon som passade in så väl, var skolans och hela traktens drottning, men försvann ändå, i sitt mörker.

Också utskrivna inlägg från Orkidépojkens blogg och utkast som aldrig publicerades men ju publicerats. Kommentar: !! och ??

Det här sättet att skriva ger en intensiv nerv åt berättelsen: en nerv som dunkar så av liv på gränsen mellan livslust och desperation, ungdom och vad som ska komma sen, att det är lätt att tro att Helena är Hanna, att hon skriver ur och av sig själv, om sitt eget liv, sin egen skolgång och uppväxt, i berättelsen om Hanna eller tvärtom, i Hannas berättelse.

Miljön är Tyresö – en ”urtrist” förort till Stockholm. (Det finns dock värre förorter, ska jag be att få påpeka.)

Där finns skoleleverna Hanna och Zeb, den senare bög, och alltså Lina som plötsligt försvann. Där finns också Orkidépojken som en levande röst på sin blogg, den gamla teveserien ”Twin Peaks” och låtar, låtar, låtar som håller en uppe i det mörker som ungdomen och uppväxten innebär – med sommarjobb, nätter på gayklubbar, längtan till London och nåtslags väsen – en närvaro – i Tyresös skogar.

Det är ur detta mörker som romanen – om det är en roman – har författats. Eller snarare: ut ur detta mörker. Att ta sig ut ur ungdomen med sig själv i behåll, det är väl vad romanen handlar om.

Om det är en roman, ja. För mig är ”Orkidépojken” snarare ett uttryck, en känsla, en vild vilja, som jag tror många kan känna igen sig i.

Genre: Äh, det vet jag inte. Måste allt placeras i en genre? ”Orkidépojken” har väl snarast skrivits utanför olika genrer med snabba besök i dem.

Liksom det är både en vuxen- och ungdomsbok.

Och den är bra. Mycket bra. Ja, det hade du förstått.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Den vuxne sonen och den åldrande mamman

Det här är ingen recension. En sådan kan ju inte skrivas efter att jag läst ett enda kapitel.

Fast något måste jag skriva. Det var så att jag stod vid datorn och skrev på något helt annat när min hustru kom hem och hade hämtat posten i boxen. Så jag tog en, som jag trodde, kort paus för att öppa dagens post. I ett paket låg Mats Strandbergs nya roman – ja, skräckroman – ”Hemmet”(Norstedts).

Jag menar, jag hade ju inte tid med det här, måste skriva ett par andra texter som jag dessutom är flera dar försenad med, men jag kunde inte låta bli, måste bläddra lite i boken…

HemmetOch så började jag läsa, började läsa i första kapitlet: ”Joel” står det ovanför.

Kapitlet handlar om honom – ja, jag läste vidare, kunde inte sluta direkt – om honom, om Joel och hans mamma. Joel har åkt hem igen, till huset han växte upp i, för att hjälpa sin mamma. Hon är gammal nu – och glömsk. Hon bor ensam (maken, väl Joels pappa, är död) och har blivit så glömsk och förvirrad att hon måste flytta från sitt hus till ”Hemmet”.

Joel hjälper henne med det. I detta första kapitel får läsaren möta Joel och hans mamma, den vuxne sonen och hans förvirrade gamla mamma.

Det är hemskt men också en vacker skildring av… ja, livet. Som det är, som det kan vara, som det kan gå.

Mats Strandberg får skildringen att bli så nära och gripande att man, alltså jag, inte kan låta bli att ta till mig och placera in mig själv, jag och mina föräldrar, men samtidigt alla barn och alla föräldrar, just livet, mitt liv och våra liv, hela livet, i Strandbergs skildring, genast i detta enda, första kapitel.

Mats Strandberg fortsätter att visa vilken skicklig skönlitterär författare han är. Men nu bara måste jag skriva det jag måste skriva, tvinga mig att göra det jag måste och ska.

Men innan dess var jag helt enkelt tvungen att rapportera ovanstående. Detta snabbskrivet rätt ur känslan så ursäkta eventuella korrfel.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson