Privatdetektiv på Haiti, helvetet på jorden

Varje gång det händer något på, i och med Haiti – som nu – kommer jag att tänka på följande…

Deckare och annan krimi har ibland förmågan att ta en till länder och platser där läsaren aldrig har varit, som man längtar att få besöka också i verkligheten och där man aldrig någonsin skulle vilja sätta en fot.

Ett sådant land och en sådan plats är Haiti – helvetet på jorden, både i och utanför Nick Stones roman.

Flera av jordens länder ”konkurrerar” om beskrivningen helvete men Haiti är en stark aspirant.

Haiti-deckaren ”Mr. Clarinet”, som jag personligen utnämnde till en av 2011 års bästa till svenska översatta kriminalromaner, kom och försvann.

Och nu är den helt försvunnen ur handeln – leta på antikvariat och bibliotek! Eller läs den på engelska, finns i pocket.

”Mr. Clarinet” är en ruggig deckare och väl värd att läsa…

***

Nick Stone

Mr. Clarinet

Övers: David Nessle

(Norstedts)

En vanlig hårdkokt deckare á la USA, kunde man tro.

Max Mingus slutade som polis för att bli privatdetektiv med inriktning på att eftersöka försvunna personer, framför allt barn.

När romanen börjar har Mingus släppts fri efter att ha suttit sju år i Atticafängelset för dråp. Han anlitas – nu som privatsnok utan licens – för att leta reda på en femårig pojke som rövats bort på Haiti.

Det är skillnaden: miljön.

Deckarförfattaren Nick Stone är inte amerikan utan engelsman. Han har släktrötter på Haiti, som han sen tidig barndom besökt många gånger och även bott där.

 ”Mr. Clarinet” utspelar sig före jordbävningen 2010 och presenterar ett land som måste ha varit helvetet på jorden.

 All denna fattigdom! Allt detta våld! Vidskepelse och voodookultur, som ofta hänger ihop med våldet och utnyttjar fattigdomen.

Resultat: en annorlunda hårdkokt krimi, lika intressant som hemsk.

Man undrar om det är detta omänskliga liv som Haitis invånare ska återvända till när landet ”byggts upp” igen?

Bengt Eriksson

LO-Tidningen/Krimi 2012


PS. ”Mr. Clarinet” är första delen i en serie om Max Mingus, hårdkokt privatdetektiv. Nick Stone har även skrivit andra deckare/thrillers, kolla upp honom på hans hemsida.

Polisroman i dagens Malmö

Olle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket.

Hur många amerikanska noir-deckare kan Olle Lönnaeus ha läst? Nog bör det vara ett antal. Så verkar det i alla fall, som om han läst en större mängd hårdkokta deckare från USA men nog också från Storbritannien och studerat författarnas prosa, tagit till sig och personliggjort.

Nej, inte överfört amerikanska och engelska till Sverige, för det går inte, utan lärt sig att använda svenska ord och formuleringar på samma sätt. Lönnaeus skriver kortfattat och väl, inte minst i smattrande dialoger. Hans nya polisroman ”Tiggarens hand” är en av de bäst skrivna svenska noir-deckare jag läst.

Det är personerna.

De lever. De finns. De är trovärdiga, varenda en: de unga och vuxna flyktingarna, de unga och gamla romska tiggarna, de svenska kåkfararna i Jonny Liljas umgängeskrets, den egocentriske kriminalreportern (tror jag kan ana vem han är inspirerad av), den ensamme rasisten och ”ledaren” för vad han kallar Tors hammare…

Olle Lönnaeus tiggarens-handJa, det ska vara poliserna då, de återkommande kriminalpoliserna Jonny Lilja och Eva Ström i Malmö. De utgör, som vanligt i fiktionen men inte i verkligheten, en alltför liten mordutredningsgrupp. Och den råa jargongen i polishuset: där uttrycks öppen sexism och rasism men Eva Ström vågar ändå säga ifrån. Stämmer det? Är detta på riktigt? Lönnaeus, som annars arbetar som journalist på Sydsvenskan i Malmö, bör ju veta.

Det är miljöerna.

Lika trovärdiga – ja, miljöerna är autentiska. Rosengård, Oljehamnen, Södra Förstadsgatan (med porrbutiken), Amiralsgatan, Järnkajen, Rättscentrum, Rasmusgatan, Malmö skyttegille, Sankt Pauli kyrkogård, Möllevångstorget, kalkbrottet (”Malmös Grand Canyon”) och så vidare. Varje plats och gata återfinns på rätt ställe, såväl i Lönnaeus kriminella fiktion som i verklighetens Malmö – ackompanjerat av taxichaufförernas arabiska popmusik.

Det är handlingen.

Den börjar med bensinbomber mot parkerade bilar och fortsätter med vad som verkar vara en gängbeskjutning och sen hittas den ena mördade tiggaren efter den andra. Knarklangning och gängkriminalitet är den underliggande grunden. Lönnaeus använder sina kunskaper från journalistiken för att skildra detta på ett högst sannolikt sätt. Det har inte hänt exakt som i boken – men det kan hända.

Och så lugnt och nyanserat han skildrar det som faktiskt är verklighet i dagens Malmö. Han skriver som en mindre desperat Kristian Lundberg, vilket gör hans Malmöskildring lika hemsk och desperat.

Men det är inte upplösningen.

Att deckarförfattare ska ha så svårt att få till slutet, särskilt kanske när någon skriver deckare på ett sådant allvar som Olle Lönnaeus. ”Tiggarens hand” är en – lika stark betoning på bägge – samhälls- och polisroman. Också Lönnaeus samlar ihop pusselbitarna i en sista uppgörelse. Men visst, han låter inte alltihop sluta med våldsam, överdriven action. Så ändå, ett helt acceptabelt slut.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018