Människorna i ett hus (och en katt)

Peter K Andersson
Rum med dolda fönster
(Lind & Co)

Året är cirka 1950.

Privatdetektiven Urban Krook har fått ännu ett uppdrag. Det är fru Bengtsson, bosatt i ett gammalt hyreshus i Malmö, som vill att han ska leta reda på den spårlöst försvunna herr Bengtsson.

Men herr Bengtsson är inte, som Krook trodde, hennes make utan… Nej, de ska inte avslöjas (fast du har väl ändå listat ut det). Låt mig blott säga, att i början av den här kortromanen – endast 166 sidor – är privatsnoken Krook mer lik Ture Sventon än Philip Marlowe.

Detta ska dock ändra sig allt medan ”Rum med öppna fönster” växer från berättelsen om den försvunna herr Bengtsson till att handla om hyreshusets alla människor och deras hemligheter. För de har alla – minst – en hemlighet.

Ett persongalleri, går det verkligen att säga. Mot slutet av boken kommer inte heller husets  hyresgäster att vara som de var i början. Väldigt mycket innehåll som får plats på bokens få sidor (fast fler än förra gången, då var sidantalet 140).

Peter K. Andersson debuterade som deckarförfattare i fjol med sin första noir-deckare om privatsnoken Urban Krook i Malmö och följer upp debuten på bästa sätt. Det gäller själva berättandet, person- och miljöskildringen, tidsstämningen. Det gäller allt.

Som en parodi och pastisch på allvar. Ingen nervkittlande spännande actiondeckare – däremot underhållande. Mycket! En njutning att läsa, både för Åke Holmberg- och Raymond Chandler-entusiaster.

Dessutom för oss som uppskattar Georges Simenons – uteblivna – miljöskildringar av Paris. Också Peter K. Andersson skildrar 50-talets Malmö utan att egentligen skildra Malmö.

Han nämner gator och platser, besöker och beskriver fåordigt blott några av dem – men det räcker för att läsaren = jag ska få en bild av 50-talsstaden framför ögonen.

Likadant med stämningen av då – absolut inte nu. En stämning som bara finns mellan raderna i boken, lite som doften av en antikvariatsbok, någon äldre deckare från just 50-talet.

Slutet blir, för mig, helt oväntat.

Krook löser fallet – ja, alla fallen – som den skicklige privatdetektiv han är. Och Andersson knyter ihop människorna – alla människor – både med huset och varann.

Bengt Eriksson

Ännu en bra deckarhistoria från Ådalen

Ulrika Rolfsdotter
Syndabarn
(Bazar)

Tre tonårsflickor träffas en kväll vid stranden av Bålsjön i den fiktiva orten Lockne i Ådalen. Två av dem påträffas senare döda och den tredje är livshotande skadad.

De bär alla på tonårens ångest och hemligheter. Den där galenskapen som bränner allt i sin väg. Vuxenvärldens svek och längtan till något bättre.

Fallet tilldelas polisen Sara Emilsson men eftersom det handlar om barn engageras även socialtjänsten och bokens huvudkaraktär Annie Ljung. De bildar ett udda men intressant radarpar under den fortsatta utredningen.

Det finns otroligt många bra deckare men bara några få lyfter sig över mängden. Och det här är en av dem.

Författaren lägger till socionomens Annies perspektiv och det gör att ”Syndabarn” lyser och glimmar lite extra i höstmörkret. Jag gillar när en författare lurar mig att lära mig något nytt utan att skriva mig på näsan.

Här får jag lära mig mer om själskadebeteende och hur socialtjänsten agerar när barn far illa. Intressant.

Är allt bra och perfekt? Nej, så klart inte. Det finna alltid detaljer som skaver Personligen är jag inte så förtjust i prologer.

Det är ett berättargrepp som tyvärr brukar leda till att författaren blir lite lat. Ofta bjuder man på en dramatisk inledning för att sedan övergå till redovisande och tempofattiga kapitel. Först framåt kapitel tio brukar handlingen ta fart.

Tyvärr lider även ”Syndabarn” av prologsjukan men håll ut. Den tar sig.

På senare år har det uppstått en liten men ack så intressant rörelse med deckarhistorier från Ådalen och Höga kusten. Det är något med skogarna, älven och bergen som skapar en magisk stämning. Och det får gärna bli mer av den varan.

”Syndabarn” är andra delen i serien om Annie Ljung. Har du inte läst den första ”Rovhjärta” av samma författare kan jag bara rekommendera dig att göra det. Även om ”Syndabarn” står stark på egna ben.

En sjuhelsikes bra deckare helt enkelt.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö, vars fem femte och senaste titel heter ”Sommarmord”. Han lyssnar gärna också på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Under askan glimrar glöden!

Ragnar Jónasson

Det mörka Island  (del 2)

Aska

Övers: Arvid Nordh

Uppläsare: Viktor Åkerblom

(Modernista)

Hur bär han sig åt? Det finns många bra författare men få lyckas gång efter gång att skapa så komplexa och intressanta deckare som den isländske mästaren Ragnar Jónasson.

Om jag förstått det rätt är ”Aska” hans uppföljare till debutdeckaren ”Snöblind”. Båda ingår i serien ”Det mörka Island”. Det är med andra ord inte han senaste verk som nu kommit ut som ljud- och (pappers-) bok .

Men hans mästerliga handlag känns igen. Han lyckas samla fler komplexa karaktärers livsöden inom ramen för samma mordgåta. Det är snyggt, spännande och förbannat skickligt. Jag faller på knä inför mästaren.

Handlingen då.

Jo. Det börjar så klart med ett mord. En man hittas ihjälslagen på en strand. En journalist som hamnat i det berömda kylskåpet får chansen att rapportera om fallet. Hon lyckas med list och halvlögner avslöja detaljer som varken polisen eller några andra konkurrenter lyckas få fram.

På den minimala polisstationen i Siglufjördur kämpar Ari Þór Arason och hans kollegor med ett alltmer förbryllande fall, samtidigt som den ljusa sommaren börjar förvandlas till mörker av ett askmoln från ett vulkanutbrott. Någonstans finns även en kvinna som riskerar att mista livet om inte fallet blir löst i tid.

Spänningen byggs upp mot en rafflande upplösning.

Huvudintrigen är inte överdrivet komplicerad. Ett mord, kamp mot klockan, mörka hemligheter och lögner. Dessutom ett askmoln som förmörkar himlen. En lagom kompott för en habil deckare.

Men ”Aska” är allt annat än en dussinvara i mängden.

Och här är det karaktärernas bagage som ger tyngd och djup åt storyn. Författaren låter oss följa med i flera karaktärers utveckling. Även om journalisten och polisen står i centrum finns det flera intressanta porträtt av kantstötta figurer. Alla har sin ryggsäck med sten att släpa på.

Jag gillar när handlingen växlar mellan olika tidsplan och flera karaktärer. Det gör berättelsen mer oförutsägbar men det ställer också större krav på författaren. Inga trådar får tappas bort och varje övergång måste kännas naturlig.

För Ragnar Jónasson är det inga problem. Han är en mästare på att väva med de små trådarna för att skapa den stora bilden. Ja, ja. Ni fattar. Jag är såld. Men nu är den slut. Och jag får vänta tills den isländske mästaren behagar bjuda på mer från sin gyllne penna.

Ger även högt betyg till Viktor Åkerbloms lite eftertänksamma inläsning.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är den hittills senaste. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Den dysfunktionella familjen

Monica Rehn
Moratorium
(Modernista)

De senaste åren har Sverige fått flera nya bra deckarförfattare. En av de bästa heter Monica Rehn.

Debutdeckaren ”Moratorium”, som betyder ungefär att det man upplevt och gjort kommer ikapp en, är väl skriven, väl berättad och inte minst väl balanserad.

Monica RehnRehn berättar i skilda tidsplan och genom olika personer. Hon hanterar parallellberättandet så skickligt att ingen kan tro att det här är hennes debut.

Det handlar, som allt oftare i deckare och thrillers, om en dysfunktionell familj: Pappan (med stort P) och mamman, tvillingsönerna, dottern och hennes dotter.

Samt David, kompis till den ena tvillingen, Jonathan, och navet i berättelsen.

Berättelsen följer dem genom livet och skildrar hur upplevelser i ungdomen växer till trauman som blottar hemligheter och leder till mord.

En mördare avslöjas men finns det inte en till? Vem är den andra mördaren?

Bengt Eriksson
Ungefär likadant i Gota Medias tidningar 2019

Spänningen kommer smygande

Elizabeth Haynes
Inte ensam
övers: Linda Skugge
(Lind & Co)

Alltså, vill jag utbrista, lägg av och jämför med ”Gone Girl”, ”Kvinnan på tåget” och – här och nu – dessutom ”Jag lät dig gå”!

Hur många deckare och deckarförfattare har inte utsattas för den jämförelsen. Bara sluta!

Haynes Inte ensamTill exempel ”Inte ensam” av Elizabeth Haynes klarar sig alldeles utmärkt utan den fånpåklistrade jämförelsen.

Få är nämligen så skickliga på att låta spänningen komma smygande, undan för undan, långsamt och allt mer – som Haynes.

Hon använder sig av dubbelberättande, varvar med att låta än Sarah och än Aiden stå för jag-berättandet.

Som om inte det skulle räcka finns också en tredje röst, som kommer in då och då, för att framföra korta beskrivningar och kommentarer.

Nej, jag är ingen större vän av den berättarstilen. Men som alltid: går det så går det och bra är bra.

Och för Haynes – och därmed för mig som läsare – fungerar det här sättet av skriva och berätta.

Miljö och grundstory: Sarah Carpenter bor i ett stort hus ute på den engelska landsbygden nånstans norröver – ensam nu, enda sällskapet hon har är sina två hundar, efter att maken har dött.

Men så återvänder Aiden Beck, som Sarah kände när hon var ung, till England – för det var väl utomlands som Aiden varit? – efter plus tjugo år.

Han behöver nånstans att bo, en etta eller tvåa, i Yorkshire eller The North. Resultatet blir att han flyttar… nej, inte in i hos Sarah men väl i hennes extrahus bredvid.

Den tredje rösten, berättar- eller kommentarsrösten är alltså anonym. Vem hen får inte läsaren veta, tills vidare.

Och sen smyger spänningen på…

Bland personerna finns också Sarahs barn, en dotter och en son, som hon har olika bra/dåligt förhållande till. En väninna och hennes man, och en vän till Sarahs son.

Alla har hemligheter, allt fler hemligheter ska det visa sig.

Det mesta spinner kring kärlek eller sex, snarare. Spänningsromanen ”Inte ensam” handlar inte minst om sexualitet.

På gott och ont eller säg, av nödvändighet.

Elizabeth Haynes har (i alla fall som författare) ett avspänt förhållande till sex. Detta ligger som en underton till hela berättelsen. Och det är bra, tycker jag, det kan behövas idag.

Men titta nu på bokens omslag… (Jag ska dra upp omslaget lite större än vanligt, så du kan se). Just så är stämningen – och den smygande, krypande spänningen – i berättelsen om Sarah och Aiden med flera.

Så blåser det upp, det blir det kallt och börjar snöa också över ensamheten ute på den engelska landsbygden…

Bengt Eriksson