Guillous eller om det är Pontis vardagar

Jan Guillou
Den som dödade helvetets änglar
(Piratförlaget)

Redan i första meningen utbrister Jan Guillou att han aldrig mer ska skriva nån jävla deckare. Blott några boksidor senare förklarar han att han lovat sig själv att aldrig skriva några memoarer. Resten av boken är förvillande lik både en deckare och en memoar.

Guillou står vid sin pulpet, typ 50 år av sittande skrivande gör det svårt att sitta och skriva (tid för operation av ryggen ska snart bestämmas) (hur ryggen blir efter ett yrkesliv på en stol kan den här recensenten intyga), och skriver för hand med sin för ryggen lätt löpande  Mont Blanc-bläckpenna.

(En sån skulle man ju ha men en fråga: Vem skriver rent och ut på dator sen? Man ska alltså inte bara ha råd med en Mont Blanc utan också en sekreterare…)

Pennan löper och får löpa som hjärnan löper. Guillou – ja, till synes åtminstone, så verkar det för läsaren – skriver vad han kommer att tänka på, vad som helst, gör utvikningar till såväl politik som kolleger och säg icke-kolleger som han träffar mitt i prick med sina formuleringar. Eller invektiv, lika elak är han som han är rolig.

Riktigt pricksäker och rolig, fast det senare tycker förstås främst hen läsare som håller med. Kolla till exempel beskrivningarna av Janne Josefsson (fientligt pricksäkert) eller Klas Östergren (vänskapligt pricksäkert).

Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” kan inte så lite påminna om Ulf Lundells ”Vardagar” – bägge skriver ett slags gestaltade eller till och med fiktionaliserade dagböcker – med den skillnaden att Guillou men inte Lundell samtidigt skrivit en roman. Vardagsskildringar från pulpeten, resor till Stockholm och en gigantisk jäkla julgran som ska in – och sen ut – på Guillous herrgårdsliknande bostad någonstans i Sörmland, där i trakten bor ju förresten också Leif G.W. Persson, även han finns med i boken, och bägge inhandlar = beställer väl sina riktigt fina vinare på systemet i Gnesta?

Vardagen tränger undan romanen men den sipprar in här och var och formar sig allt mer till just en roman; en deckare eller thriller med privat- eller amatördeckarfirman Ponti & Hamilton som huvudpersoner, spårfinnare och snokar. Pensionärsdetektiver, såg jag att någon kallade dem. Bägge är nu i pensionärsåldern. Som pensionärer hade Guillou tänkt att han och hustrun skulle sitta under palm i skuggan från solen men sen kom coronan…

Omslaget till ”Den som dödade helvetets änglar”… Titta på det. Riktigt betrakta det. Redan med omslaget börjar Guiilous träffsäkra nålstick eller hagelkulor. Vilken – annan – deckar- och thrillerförfattare, aktuell i år också han, det är en han, kan omslaget syfta på och pastischera?

Erik Ponti som Jan Guillou eller Jan Guillou som Erik Ponti.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Erik Ponti, journalisten, fortsätter att vara Jan Guillous alter ego. (Vilket ger boken en extra lite förbryllande dimension, särskilt vad gäller memoarskrivandet. Guillou skriver alltså om sig själv, utan tvekan gör han det, men om sig själv som Ponti.) Carl Hamilton, agenten eller för att vara formell underrättelseofficeren, är Guillous nu återkommande svenska typ James Bond-huvudperson. Hamilton har återkommit till Sverige, Stockholm och Gamla stan, ska det visa sig, efter att under många år varit försvunnen, spårlöst borta, hållt sig gömd.

Det kriminella, detektivromanen eller thrillern, inleds när Guillou eller om det är Ponti läser en gammal polisutredning om kriget mellan Hells Angels och en gangstergäng i Tensta. En hel motorcykelklubb utplånades plötsligt, medlemmarna sköts ihjäl och det på ett sätt som borde ha varit omöjligt. Tills det för Ponti – och mig! – går upp hur det kunde ske och vem som kan ha gjort det. Vem det måste vara…  

Det invandrade gangstergänget? Troligt? Knappast de här morden, det här tillvägagångssättet. För mig var det en vag beskrivning från ett vittne av en helt otänkbar gärningsman. Klickade direkt, som det aldrig brukar göra när jag läser deckare. Jag kommer aldrig på vem mördaren är, alltför dum för det. Men här – genast. Det kanske säger något i alla fall lite om Jan Guillous detektivberättelse som deckare. Så jädra spännande blir det inte men det är bra.

Ponti/Guillou börjar forska efter anledningen till att medlemmarna i motorcykelgänget, hangons till Hells Angels, sköts ihjäl eller avrättades. Det leder honom till en tobakshandel och sen flera affärer och butiker i Gamla stan. Han haltar omkring, det är ryggen, dricker té hos affärsägare, invandrare, flyktingar. Det är också då han får reda på att Carl Hamilton är tillbaks, i samma hus i Gamla stan där han bodde för längesen, men Carl svarar aldrig på porttelefonen – förrän en gång.

Sen får Ponti också låna en käpp av Hamilton, för att kunna gå lite bättre. Och så bildas inofficiellt firman amatörpensionärsdetektiverna Ponti & Hamilton, alternativt Hamilton och Ponti.  

Det finns ett antal sega sidor i boken, främst när Guillou håller föredrag om världspolitiken. Som jag skrev är det inte heller en så spännande deckare. Men som jag också skrev – boken är bra. Det är underhållande. Det är väldigt fyndigt berättat. Och ibland så roligt att jag inte bara smålog en smula utan måste storskratta.

Det här bör väl vara starten på en ny deckar- och thrillerserie? Bara den inledande första boken med privatpensionärsdetektiverna, jag väljer följande ordning, Hamilton & Ponti? Jo, det är det. Så ska det bli. Guillou bara luras, om det också. Säkert en planerad ny deckarserie…

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst september 2021

Tina N Martin

Befriaren

(Polaris)

En kvinna hittas hängd i sitt hem. Men det är inget självmord. Mördaren har spikat ihop hennes händer. Kriminalkommissarie Idun Lind får i uppdrag att lösa fallet med sin kollega Calle Brandt. Författaren ställer frågor om hur vi påverkas av en våldsam uppväxt. Vad får det för konsekvenser senare i livet? Handlingen sätter fingret på den dagsaktuella frågan om våld i nära relationer. Måmnga har försökt kombinera samhällskritik med spänningsgenren och misslyckats. ”Befriaren” är ett lyckat exempel. Vad händer när skyddsnätets maskor är för glesa och någon faller igenom? (Ur Samuel Karlssons rec.)

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Omtumlande spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några ingredienser: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels… Plussar på med att intrigen slingrar fram som en berusad skallerorm. Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa. Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Helena Sigander

Med annorlunda ögon

(Exilium förlag)

Detta är för mig en riktigt bra bok. Den har en fungerande intrig, ett bra språk, är lättläst. Det börjar med att journalisten Christian Fielding, som kämpar för mänskliga rättigheter, faller ihop död över frukosten. Hans fru Agnes larmar polisen och uppträder förvirrat på platsen. Poliserna är villrådiga, eftersom de i första hand ser det som ett normalt dödsfall och det borde varit ambulansen istället för de som tog hand om fallet. Trots detta börjar en grupp vid polisen med Maria Louisa Magnusson i spetsen att utreda fallet. För det är en del märkligheter med händelsen. (Ur Hans Lundins rec.)

Liza Marklund

Polcirkeln

(Piratförlaget)

Så mycket är bra med Liza Marklunds återkomst – efter 23 år – som deckarförfattare. Titeln placerar handlingen geografiskt – långt norröver – och är samtidigt namnet på en bokcirkel där fem tonårsflickor träffades en gång i månaden och diskuterade litteratur. Det var 1979-80. Men nu har 40 år gått. De är vuxna kvinnor, alla fyra. Inte fem? Nej, fyra av dem. En av dem är inte längre med. Hon försvann. Så, 20 december 2019, hittas liket av en kvinna ingjutet i fästet till bron över Piteälven. Invånarna i Stenträsk, där den dubbla handlingen utspelar sig, anar genast vem det måste vara…

Willy Vlautin 

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Vlaurins noir är mer än mörk, går från svart till svartare och svartast. Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring. Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget. En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp. Och ”mörkret faller” för Lynette…

Niklas Natt och Dag

1795

Bellman noir  (del 3)

(Forum)

Just språket räcker som motivering för att ”1795” ska nomineras till Augustpriset och det finns så mycket mer som motiverar det. Inte för att den skulle vara bäst av de tre, i trilogier kan mellanboken vara en svacka men här tycker jag faktiskt att ”1794” glittrar lite extra. Priset delas ut till en enskild bok, men det har hänt tidigare att det i realiteten delas ut för en serie genom att prisa sista boken. Dags att göra det igen, i alla fall nominera! För alla som inte besökt 1790-talets Stockholm med Niklas Natt och Dag som guide är det hög tid att göra det; en resa som ger minnen för livet. (Ur Anders Kapps rec.)

Deckarloggs red.

Omtumlande spänning

Arne Dahl

Islossning

(Albert Bonniers)

Utan tvekan en kandidat till ”Årets bästa svenska kriminalroman 2021”.

Omtumlande högoktanig spänning som är svår att beskriva, kanske räcker med några av ingredienserna: seriemördare, hat/kärlek, bioteknik, polisinfriltatör, revansch, kryonik, yxmord, rysk maffia, evigt liv, undercover, Hells Angels…

Plussar sedan på med att intrigen slingrar sig fram som en berusad skallerorm och vändningarna överraskar mej gång efter gång.

Dahl syr eminent ihop alla trådar och avslutar med en nostalgiknorr.

Berger & Blom (tidigare poliser, numera privatdetektiver) och Deer, Robin, Samir med flera (före detta kollegor) är karaktärer som engagerar mej och jag vill fortsätta att följa.

Som grädde på moset är språket på topp. Genomgående fint driv, kreativt, bra dialoger och härligt omväxlande.

Mindre mystiskt drömsk än vanligt men stilen finns kvar: ”Det kändes som att vara tillbaka i paleoproterozoikum. Först nu var fast materia i färd med att formas på den lite udda planeten Tellus i en fullständigt intetsägande del av Vintergatan.”

Pricksäkra metaforer: ”Båthusets brygga sträckte sig ut över vattenytan likt bakbenen på en njutningsfull katt.”

Ibland stannar berättandet upp och avvaktar som en hängton av Gary Moore i en skön blues: ”Allt vilar i den tilltagande gryningen. Allt är stillhet. Tills ytterdörren slås upp.”

Då och då lite rått och skräckigt: ”Att se in i Örjans ögon var som att se in i två kristallkulor.”

Alldeles klotrunda, fyllda med det förflutnas gastar som ålade sig runt varandra.”

Litterära blinkningar som denna homage till detektivgenrens skapare, Edgar Allen Poe: ”In there stepped a stately Raven of the saintly days of yore.”

Trivia: 2019 erhöll Dahl/Arnald prestigefulla European Crime Fiction Star Award för sitt författarskap.

Rolf Olanderssonåterkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.