Tar det någonsin slut? Hjälper någonting någonsin?

Benny Haag & Lennart Karlsson
Stockholm nu
Det som inte syns
(Ordfront)

Lennart Karlsson är narkotikapolis. Benny Haag är skådespelare och författare. Bägge romandebuterar med sin gemensamma polis- och samhällsroman ”Det som inte syns”.

Det ska bli en deckarserie med den övergripande rubriken ”Stockholm nu”. Vilket är exakt vad det handlar om redan i första boken. Huvudstaden Stockholm som den har blivit, som den är. Just nu idag.

Som jag utbrustit förut: Det här med prologer i svenska deckare begriper jag mig inte på. ”De som inte syns” börjar med två prologer eller ingen, av vilka den ena kallas prolog och  den andra inte.

Bägge är lika hemska.

I prologen är en statsrådsbil på väg till ett rum i ett hotell där det finnas en ung, mycket ung pojke.

I den andra ”prologen”, som rubriceras Kapitel 1 utspelar sig 2012 i Afghanistan, dansar en ung pojke, nog ännu yngre, för männen. Snart ska han göra mer än så, göra det dar, med en av männen.

Rakt på beskrivet. Det är för jävligt. Vidrigt. Lätt att förstå att narkotikapolisen Karlsson måste skriva av sig, informera om detta, sin vardag, vad som händer i Stockholm nu.  

Sortera i huvet. Tankarna och känslorna. Jobbet och privatlivet. Hela livet.

Det finns så många sorters deckare. Så många sorters läsare som läser deckare av olika anledningar. Underhållningsdeckare (även om jag har svårt att tänka mig mord som underhållning) och deckare som vill något annat och mer.

Informera om verkligheten. Beskriva samhället och samtiden. De är deckare som samhällsromaner; samhällsromaner som deckare.

Wollter och Bergström, likaså knarkpoliser i Stockholm, är huvudpersoner i samhälls- och polisromanen alternativt polis- och samhällsromanen ”Det som inte syns” tillsammans med Dorte Jacobsen, åklagare.

De är tänkande poliser, förbannade poliser, poliser med känslor inför allt som de upplever i arbetet. De griper först en langare, som visar sig ha en lista över alla han sålt till. En lista med samhällets toppar, högt uppsatta personer, också inom polisen.

De griper därefter en ung pojke från Afghanistan, hazar som så många av de unga pojkar som nu är i Sverige, de griper honom för… ja, vadå?

Hos den nämnda langaren finns en nedgången ung kvinna som får Wollter att känna ännu mer, likadant som han nu sitter med dottern i köket hos langaren har han suttit med hennes mamma när hon var i samma ålder.

Tar det någonsin slut? Hjälper det arbete som polisen utför, på något sätt? Eller fortsätter det bara, går på och på, och så läggs nya jävligheter till hela tiden? Hjälper någonting någonsin? Mina funderingar när jag läste.

Wollter syftar på Sven, filmpolisen. Wollter, den riktiga polisen i polisromanen, kallas så efter filmpolisen. Hela romanen, dess upplägg, händelser och innehåll, blickar bakåt på både Sjöwall-Wahlöö och G.W. Persson.

Någonting mitt emellan, en ny Sjöwall-Wahlöö i Stockholm nu fast inifrån. Författad av poliserna själva. Haags och Karlssons deckardebut är obehagligt stark, realismen är realistiskt, den fiktiva verkligheten verkligt verklig.

Men det är mycket som ska med för att en roman ska bli mer än en rapport. Jobbet och hemma. Bakgrunder, förklaringar och beskrivningar. Miljöerna. Allt detta ska helst flätas in så att handlingen aldrig stannar upp. Svårt att åstadkomma, särskilt i en debut.

Haag & Karlsson lyckas åkej. Nej, det var snålt. De lyckas mer än åkej. Men inte riktigt, riktigt. Ändå. Den här första gången. För att vara en första gång är det imponerande bra – men allt som måste vara kan säkert mixas ihop ännu bättre till nästa titel.  

Bengt Eriksson

2019 års bästa svenska deckare och annan krimi (del 2)

Camilla Grebe skuggjagaren_e-bokCamilla Grebe: Skuggjägaren (Wahlström & Widstrand)
Bästa hon skrivit. En historisk kvinnoroman och kvinnodeckare, kanske till och med och kort sagt ett stycke svensk kvinnohistoria. Grebe skildrar kvinnors, på flera sätt, funktion inom polisen: från 40-talet till dag, från polissystrar som var det ordet säger, ett slags hjälpande ”systrar” till manliga poliser, fram till dagens kvinnliga poliser och profilerare. Miljö: Östertuna, en stockholmsförort som kanske känns igen till namnet? Bra, fyndigt och viktigt.

Fuchs mord-pa-oppen-gataMikael Fuchs: Mord på öppen gatan (Lind & Co)
1949 och Stockholm som kunde ha varit, om politiker och stadsplanerare fått som de velat. Pastisch? Ironi? Nånslags kommenterande deckare och polisroman. En kommentar till både halva genren och verkligheten: som den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen (filmvisningen är slut och besökarna på väg ut, vad tänker du på?) till konfrontationen mellan detektiven – här en av poliserna – och kvinnliga huvudpersonen (vad tänker jag på? Spillane light).

Kjell ErikssonKjell Eriksson: Den skrattande hazaren (Ordfront)
När Ann Lindell återkommer efter tio år är hon före detta polis och jobbar på ett gårdsmejeri i Tilltorp. Ortnamnet har hittats på men sådana övergivna byar finns överallt i Norduppland, ett landskap med ”kolmilor, nyckelharpor, mögelost och mordbränder”. Den gamla byskolan, nu boende för asylsökande, bränns ner. Tre människor dör. Och det är bara början på en lika sorgsen som kärleksfull skildring av dagens landsbygd och dess människor.

Helene Tursten aldre-dam-med-onda-avsikterHelene Tursten: Äldre dam med onda avsikter (Nona)
Väl en bagatell men en lika morbid som underhållande bagatell. En samlig kriminal- eller kvinnliga amatörgangsternoveller med huvudpersonen Maud, 90 år, bosatt i fina Vasastan i Göteborg och handlingskraftig. Det ska läsas som ”med onda avsikter”. Om något är som hon inte vill så ser hon till att ändra på det – handgripligen. Som när en kvinnlig konstnär försöker lägga beslag på Mauds lägenhet eller advokaten ovanpå som stör Maud genom att slå sin hustru.

Anna RoosAnna Roos: Lika i döden (Louise Bäckelin förlag)
Med ”Lika i döden” inleds en trilogi som Roos kallar ”Morden vid världens ände” = småstaden Trosa. Där föddes Vera Jansson, huvudperson. Dit återvänder hon till en begravning, efter att barndomsvännen Tom hittats död på torget i Trosa. Vinter, snö och kallt. Nyårsdagen. Ihjälfrusen och naken (!!!) satt han på ett kungatorn av snö. Genom Vera skriver och berättar Roos med en nerv som fångar direkt. Varje minne blir en spännande pusselbit, människornas möten blir gåtor, spänningen uppstår i hur de med sina minnen vidrör varann.

Deckarloggs red.