Distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, dramatiska händelser…

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting.

Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. Vad är det som lett fram till detta och vad händer sedan?

I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa!

Visst kan man sätta etiketter som psykologisk thriller, skräck eller någon annat men framför allt är detta Camilla Stens alldeles egna värld som det är en ynnest att få besöka.

En rubrik från Kapprakt i april förra året: Med ”Staden” blir Camilla Sten en ny internationell stjärna!

Och så har det blivit, just nu är den boken såld till närmare 20 länder, har stora framgångar på olika håll där den finns utgiven och ytterligare lanseringar är på väg, bland annat i USA.

Nya ”Arvtagaren”, som nu finns ute, är en lysande uppföljare. Den ska inte ses som en ny del i en serie, böckerna är helt fristående från varandra, men det finns en hel del att känna igen.

I bägge böckerna finns kombinationen av en nutidsberättelse och en historisk berättelse som successivt växer samman, det finns gott om mystiska hemligheter som ska grävas fram, det finns en hotfull psykologisk spänning och inte minst finns ett träffsäkert språk som skickligare än någonsin tar oss med på en bergochdalbana av olika känslor.

Det är fyra kvinnor i tre generationer som finns i centrum av denna berättelse: Vivianne, Vendela, Veronika och Victoria. Namnlikheten är ingen slump, de fyra hänger samman, nästan som en organism, men knappast en harmonisk och kärleksfull symbios, snarare en parasitär relation som är fylld av hemligheter, skuld, hat och osunda beroenden.

Från början är namnlikheten förvirrande i läsningen, på något ställe blir det till och med fel namn i texten (som passerat redigeringen) men det ordnar sig snabbt.

Camilla Sten. Foto: Kajsa Göransson

Äldst är Vivianne, otroligt vacker även på ålderns höst, med inget avstånd alls mellan glittrande vänlighet och våldsam oförsonlighet, med ett fantastiskt öga för alla de ömtåliga punkter som verkligen kan såra. Hennes man Evert dog, oklart hur, för många år sedan. De fick två döttrar.

Vendela är deras äldsta dotter. Hon dör ung i bröstcancer, hennes barn är då bara drygt tre år och barnets pappa försvann redan i början av graviditeten. Även om hon varit död sedan länge i bokens nutid har hon en viktig roll.

Veronika är den andra dottern som mer eller mindre försvunnit från relationerna med sin familj, det ömsesidiga hatet mellan henne och Vivianne är starkt; en gång i tiden kunde hon vara intensivt förtrollande men med åren har hennes ”intensitet börjat kalcifieras till aggression”, hon kan betrakta människor med ”samma loja, lätt äcklade blick som hon skulle ge en överkörd grävling på vägen.”

Victoria är Vendelas dotter som knappt kommer ihåg sin mamma, hon växer upp med mormor Vivianne, en uppväxt som skulle ha kunnat göra vem som helst galen och hon har en hatkärlek till sin mormor som präglar mycket av hennes liv. Egentligen är hon döpt till Victoria Eleanor men i vuxen ålder avsvär hon sig det första namnet, vill bara kallas Eleanor, något som mormor aldrig accepterar.

Det är Eleanor som är huvudberättaren. Utöver alla skadorna från en dysfunktionell uppväxt lider hon av prosopagnosi, ansiktsblindhet, hon kan inte känna igen människor. Hon förefaller också ha en liten touch från autismspektrat, blir psykiskt sjuk på allvar efter mormoderns död, går i psykoterapi sedan länge, och vågar inte prata med sin sambo Sebastian om vad hon ser och tänker av rädsla för att han ska tror att hon blivit käpp igen.

Sebastian är hennes motsats; överordentlig, noga med vad man ska äta och hur man ska klä sig, vill att allting ska ha en omedelbart logisk förklaring och blir väldigt nervös om det inte är så. Han uppfattar sig själv som den starka i relationen, som ska ta hand om Eleanor, men kanske är det tvärt om?

Det finns en parallell historia som börjar sommaren 1965 då vi får träffa Anushka som kommit till Sverige från enkla förhållanden i Polen. Hon är fortfarande tonåring och ska få hjälp av sin äldre kusin som redan finns i Sverige och som det gått bra för; hon är gift och bor i en herrgård som funnits i mannens släkt i generationer. Det går inte som Anushka hoppats, hon blir ett tjänstehjon som behandlas riktigt illa av sin kusin.

I nutid dyker det upp en total överraskning för Eleanor. I kvarlåtenskapen efter Vivianne dyker det upp en ödsligt belägen herrgård, Solöga, som hon aldrig hört talas om. Hon kommer överens med Rickard, advokaten som ska hjälpa till med bouppteckningen, att åka till Solöga för att se vad som finns där. Sebastian följer med.

När de kommer fram till Solöga är det inte bara Rickard som väntar på dem. Där finns också en obehaglig överraskning i form av moster Veronika. Förgäves letar de efter en Mats Bengtsson som tydligen i mer än 40 år hjälpt Vivianne att sköta om den annars övergivna herrgården.

Det är här, under några iskallt snöstormiga februaridagar, som huvuddelen av nutidshandlingen utspelar sig och det blir väldigt lätt att se fantastiska filmscener framför sig i allt det hotfulla som inträffar, alla de dramatiska vändningarna när sanningarna blir lögner och det som gömts undan i historiens vrår uppdagas.

Om symbiosen mellan de fyra kvinnorna inte är av det godartade slaget så gäller motsatsen för Camilla Stens symbios med de där små krumelurerna som en bok består av, alla dessa bokstäver, som ibland är sjuka, hett febriga i yrseldimma, frossdarrande och ibland lika iskallt klara som det porlande vattnet i en fjällbäck, meningar som skär rakt igenom töcknet för att blottlägga ytterligare en hemlighet.

Ibland känns det obegripligt att en så ung författare redan utvecklats till en sådan maestro i den språkliga dirigentpulten.

Förmågan använder hon för utmejslingen av distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, de dramatiska händelser som för alltid ska förändra livet för de inblandade och samtidigt hålla oss läsare klistrade vid boksidorna.

Upplösningarna är som en avsmakningsmeny på en trestjärnig Michelinrestaurang, jag känner igen mig från en underbar och lång kväll på berömda Azurmendi utanför Bilbao för ett par år sedan; när man just avslutat ett litet underverk som inte kan överträffas så kommer det ett till som gör just det, och ett till …

Finns det något att klaga på? Inte mycket. Jag är ingen vän av överdrivet kursiverande som mer kan störa ögat än tillföra något för läsningen och den här texten tangerar den gränsen.

Hennes debut för vuxna, framtidsdystopin ”En annan gryning”, handlar om ett Sverige där populistiskt främlingshat tagit över makten och en del av det samhällsengagemanget finns också med i ”Staden”. Det finns i betydligt mindre utsträckning i Arvtagaren som mer handlar om mänskliga relationer och där författaren tar god hjälp av sina psykologstudier.

Det fungerar fantastiskt bra, men jag skulle gärna se en återkomst av en del av samhällsengagemanget i kommande böcker, tror det fungerar som ett bra bränsle, en eldfängd energi, för Camilla Stens berättande.

En avslutande detalj som fick mig att le brett. I genomletandet av garderober hittar Eleanor en exklusiv klänning som Vivianne lämnat där för 40 år sedan. Den sensuella beskrivningen av denna snäva aftonklänning i djuprött råsiden berättar tydligt att detta är ett plagg som Camilla Sten gärna skulle bära själv.

En succé som ”Staden” kan förlama vilken författare som helst i arbetet med en uppföljare. Med det gäller inte för Camilla Sten som fullkomligt orädd bara blir bättre. Läs henne!

Anders Kapp, gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Mucho mojo, bad chili och rumble tumble

Blev det aldrig mer än en av Joe R. Lansdales deckare som översattes till svenska?

Nej, jag tror inte det.

Men amerikanen Lansdale har skrivit en lång rad deckare, mitt emellan country noir och skälmromaner. Som en korsning av Daniel Woodrell och Kinky Friedman.

”Mucho Mojo” recenserade jag när den kom på svenska år 2002. Utgången sen länge ur bokhandeln (liksom väl förlaget Argonatur, vad det nu var för nåt förlag?).

Däremot ser jag att boken går att lätt få tag på antikvariskt för hen som hellre läser Joe R. Landsdale på svenska än engelska. De amerikanska utgåvorna hittas på de flesta nätbokhandlar.

***

Joe R Lansdale

Mucho Mojo

Övers: Johanna Andersson

(Argonaut)

Är det möjligt att översätta Lansdales talspråkssvängiga  trashanksprosa? Ja, blir det överraskande svaret. Johanna Andersson lyckas över förväntan.

Liksom Daniel Woodrell hör Joe R. Lansdale till genren country noir (fast Lansdales svärta har lika många nyanser som regnbågen).

”Mucho Mojo” ingår i serien om amatördeckarduon Hap Collins och Leonard Pine; den förstnämnde vit, hetero och bluesdiggare, den andre svart, homo och countryälskare. Lägg till att Hap är liberal och Leonard reaktionär.

Att höra dem diskutera svarta bidragstagare är omtumlande men ändå inte overkligt. Lansdales kärleksfulla skildring av de två vännerna får mig att hoppas på vänskap över ras- och åsiktsgränser.

Miljön är en så förgäten håla i East Texas att Gud tagit sin hand också från prästen.

Porrtidningar och liket av en pojke hittas under golvet till det hus som Leonard ärvt efter morbror Chester. Vem var egentligen mordbrodern?

Upplösningen är förväntad men vägen dit gör läsningen värd.

Invånarna i ”Niggerstan” – crackhuset bredvid,  urgamla granntanten MeMaw, svarta polisen Hanson och vackra svarta advokaten Florida – beskrivs mest robust men också ömt. Ordet hatkärlek ligger väl närmast.

Bengt Eriksson

Publicerat i Allt om Böcker 2002

***

Fler titlar i Joe R. Landsdales serie om och med Hap Collins och Leonard Pine:

Savage Season (1990)       

Mucho Mojo  (1994

The Two-Bear Mambo (1995)

Bad Chili (1997)

Rumble Tumble (1998)

Veil’s Visit: A Taste of Hap and Leonard Stories and excerpts (1999)

Vanilla Ride (2009)

Devil Red (2011)

Hyenas: a Hap and Leonard Novella (2011)

Dead Aim (2013)

Briar Patch Boogie: A Hap and Leonard Novelette (2015)

Honky Tonk Samurai (2016)

Hap and Leonard Short story collection (2016)

Hap and Leonard Ride Again  Short story collection (2016)

Hoodoo Harry Novella (2016)

Coco Butternut: A Hap and Leonard Novella (2017)

Rusty Puppy (2017)

Blood and Lemonade (2017)

Cold Cotton Novella (2017)

Jackrabbit Smile (2018)

The Elephant of Surprise (2019)

The Big Book of Hap and Leonard Omnibus (2019)

Of Mice and Minestrone: The Early Years Short story collection (2020)

HEMSIDA för Joe R. Landsdale.

***

Hap och Leonard-deckarna har även blivit TV-serie.

Jean Bolinder (1935-2020), godsägarson, deckarförfattare och akvarellmålare

Deckarförfattaren Jean Bolinder har dött efter en längre tids sjukdom, meddelar Svenska Deckarakademin. Han var en knepig människa, kunde bli ilsken som få, och en mästerlig deckarförfattare, när han skrev som bäst.

Följande intervju gjordes under period då vi var sams (Bolinder kunde omväxlande utnämna mig till en okunnig kritiker, efter en recension, och till Sveriges bästa deckarrecensent, efter en annan.

***

Vi går in i skrivarstugan som Jean Bolinder har i trädgården till huset i Bjärred. I bokhyllan står alla böcker han gett ut: 110 stycken! Men nu är det slut. Det ska inte skrivas fler, menar Bolinder. För att i nästa ögonblick berätta att han är klar med första delen av sin självbiografi, ”Urtaget hjärta – en herrgårdsroman”, som ska följas av ytterligare två delar.

– Att skriva är nödvändigt för mig, lika livsnödvändigt som att äta och gå på toaletten.

Och hur många gånger har du påstått att du aldrig mer ska skriva en deckare? undrar reportern med ironiskt spetsad tunga. I dagarna kom ju ”Målsökande robot”, ännu en ny deckare.

– Det är väl en hatkärlek som får mig att alltid återkomma till kriminalgenren.

Jean Bolinder saknar mejladress, skulle det visa sig. Jag mejlade och fick svar från honom. Trodde jag, men när jag hade mejlat flera gånger så ringde han. Mejlen gick till hans dotter som sköter försäljning och utskick av den nya deckaren, endast utgiven digitalt. Jean Bolinder står själv för den digitala utgivningen, trots att han saknar nätuppkoppling.

– Jag tröttnade på förlagen. De stora lurar en och de små kan inget. När en bok säljs går hundra kronor till bokhandeln och sjuttio till förlaget. Sen ska också den där Bolinder ha något. Trettio kronor kan han få. Nu säljs boken digitalt för trettio kronor, Jag får in lika mycket per bok och boken blir billigare att köpa.

Bolinder på ängarna 2

Jean Bolinder med Lilla Bennikan-ängarna bakom sig. Observera den något urtvättade t-tröjan, på den syns en yngre Bolinder tillsammans med deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Foto: Birgitta Olsson

Jean Bolinder tar fram och visar ett gammalt nummer av Allers Familjejournal (från 1946). Där finns en följetong – en detektivberättelse av John Dickson Carr om ett låst rum.

– Jag var tio år. Jag läste och blev fascinerad av berättelsen, längtade efter nästa avsnitt. Men mina föräldrar tyckte att jag var för upptagen av läsningen, så jag fick inte läsa vidare.

– Kanske hämnades jag genom att själv börja skriva detektivhistorier om låsta rum? Annars hade jag kanske inte ens blivit deckarförfattare.

– Också i herrgården – stor som ett slott – hemma i Laggarp (i Östergötland) fanns ett låst rum, det blåa gästrummet. Där blev jag upptäckt under en fest för tjänstefolket. Godsägarens son, Jean, låg i sängen med en ”enkel flicka”. Ingen av oss hade så mycket kläder.

– Det var också i det blå rummet som pappa låg lik, när han hade skjutit sig.

Jean Bolinder har skrivit deckare, annan skönlitteratur, ungdomsböcker, skol- och fackböcker, även teaterpjäser och ibland så självbiografiskt att man undrar om han inte redan skrivit självbiografin. Han är konstnär också, målar i akvarell och har haft flera utställningar med naturmotiv

Vad är viktigast – av allt detta? Bolinder svarar direkt:

– Teatern. Att skriva har varit ett andningshål men viktigast är teatern.

Jean Bolinder, 76 i år, leder dramakurser för ungdomar på S:t Petersgården. Han var tidigare dramalärare på Polhemsskolan, bägge i Lund. Från skolan blev han ”utslängd” för att han var ”för gammal”. Skånska Dagbladet sa upp honom som konstkritiker. Hos Svenska Deckarakademin har han inte satt sin fot sen han lämnade ett möte med buller och bång.

Och jag vet av egen erfarenhet att Bolinder inte är så nådig om man skriver en negativ recension. Varför blir du så arg? Du har gjort dig till ovän med så många.

– Den mer behagliga förklaringen är att jag hämnas på pappa. Den mindre behagliga att jag uppfostrades till godsägarson. Jag tror att jag är nåt. Samtidigt som jag känner mig illa behandlad. Då kan jag bli arg och vara taskig tillbaka – rent för jävlig ibland.

Ilskan har också blivit ett allt tydligare tema i dina romaner, inte minst i deckarna. Vissa personer tecknas med så stor ilska att det nästan blir nidteckningar.

– Tycker du? Det beror nog på att jag tar parti för de förfördelade. Jag har skrivit om pedofiler och skildrat omgivningens syn på en homosexuell kvinna. Jag känner vrede mot de omänskliga, mot omänskligheten. Kanske för att jag själv kände mig så illa behandlad som liten, det kan handla om identifikation.

Ett annat tema är sexualitet, också den skildras rätt på, ibland burdust och grovt.

– Jag skriver realistiskt och då måste sexualiteten vara med. Allt i livet kretsar kring sexualitet, att människan ska fortplanta sig. Sex är ju också en väldigt skön känsla. Jag har alltid gillat sex, även om det vid 76 års ålder till största delen är ett passerat stadium.

Men visst har du fått kritik för att du skriver grovt?

– Efter ”Purungen” blev det ett jävla liv. En kvinna som jag hade till bordet på en bjudning började med att säga: ”Jag vet nog vad du är för sort. Du är en sån som tycker om unga flickor.”

Jean Bolinder har också en friggebod i trädgården. Det är hans målarateljé. Han målar snabbt och spontant. Om det blir bra, så sparas målningen. Blir det dåligt, så slängs den. Tidigare återkom Koster som motiv. Nu har både Jean och hustrun fått svårare att gå, det var ett tag sen de besökte Koster.

På de nya akvarellerna syns Lilla Bennikan-ängarna vid Bjärreds södra utkant. Samma ängar som den kvinnliga huvudpersonen kommer vandrande över i inledningen till den nya deckaren ”Målsökande robot”, i riktning mot Malmö och med Lommabukten till höger. Då måste Jean Bolinder förstås bli fotograferad med ängarna i bakgrunden.

– Här, säger han och går ut en bit på ängen, ser det ut som hemma i Laggarp.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2011

Namn: Jean Bolinder
Bakgrund: Född 1935 i Östergötland, växte upp på Laggarps säteri, gymnasist i Motala och student i Uppsala. Ärvde en förmögenhet som han gjorde av med fortast möjligt (på sportbilar, vin och kvinnor men ”inte så mycket sång”) för att han inte ville vara ”en säck pengar”.
Gjort: Flera filmer under Uppsalatiden och kom 1964 till Skåne som läroverksadjunkt, varit läromedelsredaktör och lärare i svenska, historia och drama, författare och konstnär.
Familj: Marianne ”Ajan”, barn och barnbarn.
Gör nu: Skriver och målar, dramalärare.
Mest känd som: Deckarförfattare, av de 110 utgivna böckerna är över 30 deckare. ”För älskarens och mördarens skull” och ”Dödisgropen” utsågs av Deckarakademin till 1985 respektive 1990 års bästa svenska deckare.
Ännu en bok: ”I skuggan av Bolinders verkstad”, en tidigare självbiografi.

 

Den räddhågsne commissario Aurelio Zen

Tänker köra en italiensk special med ett par, tre äldre texter, medan jag läser klart några nya deckare. Att läsa bakåt i kriminalgenren är ju inte heller det sämsta, finns så mycket att upptäcka.

Observera förresten att Deckarlogg nu är fri från annonser/reklam som inte hade det minsta med sidans ämnen att göra. Tanken är att framöver istället öppna upp för bokannonser, om intresse finns…

***

Michael Dibdin
Land: England
Genre: italienska polisromaner

I fyra år bodde engelsmannen Michael Dibdin i Italien. Han är lektor och undervisade på ett italienskt universitet. Sen 1990, ”Råttkungen” heter den första boken i serien, skriver Dibdin deckare – polisromaner – i italienska miljöer.

Det finns två sorters polisromaner.

Vanligast är den sorten som skrevs/skrivs av t ex Sjöwall/Wahlöö (Sverige), McBain (USA) och van de Wetering (Nederländerna). De skildrar ett poliskollektiv utan egentlig huvudperson. Den här sortens polisromaner ingår också – inte alltid men ofta – i vad som brukar kallas procedurskolan. Författarna skildrar – ibland mycket noggrant – hur polisarbetet går till.

Den andra sortens polisromaner är släkt med de hårdkokta deckarromanerna. Här är huvudpersonen en ensamvarg – inte en privatdetektiv utan en polis. Men precis som privatsnoken sticker den ensamme polisen näsan i samhällets mörkaste gränder och löser fallen med hjälp av sin hjärna snarare än kriminalpolisens tekniska avdelning.

Michael Dibdins huvudperson heter Aurelio Zen och hör, efter att ha blivit befordrad, till ”de prestigefyllda leden” inom det italienska inrikesministeriets kriminalpolisdivision.

Första delen i TV-serien om Michael Dibdins italienske kommissarie Aurelio Zen bygger på polisromanen ”Vendetta”.

Aurelio Zen har det inte så lätt. Han är en man som oroar sej. Han oroar sej för allt.

Zen är rädd för att mista jobbet, ska hans överordnade tycka att han inte duger? Eller ska de upptäcka att hans älskade, Tania, som också arbetar på inrikesministeriet, men på en annan avdelning, tjänar extra på att smuggla varor? Och varför vill hon inte gifta sej med honom? Om hon älskar honom, varför vill hon då leva för sej själv, i en egen lägenhet? Har hon en annan älskare också?

Zen oroar sej för sin gamla mamma, som bor tillsammans med honom. Och han oroar sej för sin instinkt: när Zen fått upp ett spår så kan han inte låta bli att följa spåret, trots att han vet att om han har fel så förlorar han jobbet. Osv.

Michael Dibdins känslor för Italien kan sammanfattas med två ord: förundran och hatkärlek. I sina polisromaner beskriver Dibdin detta märkliga Italien som inte är ett land utan två: ett modernt och ett urgammalt.

Med precisa repliker och meningar skildrar han Italien i smått. Som när Zen berättar varför han frekventerar ett visst café:

”Det hade motstått fördärvet med skummjölk… som reducerade det fylliga skummet på en riktig cappuccino till en smaklös fradga.”

Och han skildrar Italien i stort. Intrigen i ”Kabal” (1994) är ett exempel.

Och andra delen bygger på romanen ”Kabal”.

Mitt under kvällsmässan faller en man från övre galleriet i S:t Peterskyrkan i Rom och krossas mot golvet. Så börjar romanen. Den slutar med att en annan man faller genom glaskupolen i en av de förnäma butiksgalleriorna i Milano.

Dibdin knyter ihop Vatikanen och finansen, kyrkan och pengarna.

I ”Dödens lagun” (1995) besöker Aurelio Zen sin barndomsstad Venedig och i ”Così fan tutti” (1997) har han råkat i onåd och förflyttats till Neapel. Efter den sistnämnda, som alltså är den sista titeln i Zen-serien som kommit på svenska, har Michael Dibdin också skrivit ”A Long Finish” (1998), ”Blood Rain” (1999) och ”And Then You Die” (2002).

Romanen ”Träffpunkten” (1991) hör inte till den italienska polisserien utan är en thriller om dagens London. Här skildrar Dibdin de ensamma ungdomar, fortfarande barn, som bor i Londons i trappuppgångar, på gator och parksoffor. De saknar kärlek, arbete, pengar. Som medicin för att stå ut sniffar de lim och thinner.

Amerikanskan Donna Leon, som skriver polisromaner med Venedig som kriminell miljö, och engelskan Lindsey Davis, vars hjälte är en hårdkokt privatsnok i Rom på 70-talet e Kr, har fått egna uppslagsnamn i den nya upplagan av ”Deckarhyllan”.

Tredje delen (fast jag antar att det finns/blir fler delar?) av TV-serien om den italienske kriminalkommissarien Aurelio Zen bygger på romanen Michael Dibdins roman ”Råttkungen”.

Ännu fler författare från engelskspråkiga länder som valt italienska miljöer: den australiensiske författaren Marshall Browne skriver en serie romaner om en polis i dagens Rom, ”The Wooden Leg of Inspector Anders” (1999) m fl, engelskan Magdalen Nabb har sen 1981, första boken hette ”Death of an Englishman”, skrivit ett drygt tiotal polisromaner om Marskalk Guarnaccia i Florens, medan engelsmannen Timothy Williams, bl a ”Big Italy” (2001), placerat sin commissario Trotti i Lombardiet (norra Italien).

Titlar:

Råttkungen. 1990. The Ratking. Övers: Staffan Andrae.
Träffpunkten. 1991. The Tryst. Övers: Staffan Andrae.
Vendetta. 1992. Vendetta. Övers: Karl G och Lilian Fredriksson.
Kabal. 1994. Cabal. Övers: Ulf Gyllenhak.
Dödens lagun. 1995. Dead Lagoon. Övers: Ingvar Skogsberg.
Così fan tutti. 1997. Così fan tutti. Övers: Irja M. Carlsson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002