Så mycket, spretigt och komplext – allt samlas och knyts ihop

Cara Hunter

All denna vrede

Övers: Jan Risheden

(LB förlag)

Jag har noterat det tidigare – att det ofta finns något nervigt i brittisk kriminallitteratur, både i berättande och berättelsen. Som värst kan berättelsen hoppa än hit, än dit så den blir irriterande svår att följa. Som bäst förmedlar det nerviga just något nervigt kittlande spännande: känslan att läsaren är med i berättandet, ja, deltar i berättelsen.

Till detta brittiska sätt att skriva och berätta kriminellt ansluter sig Cara Hunter. ”All denna vrede” är hennes fjärde polisroman med kriminalkommissarie Adam Fawley i Oxford som huvudpolis.

Jag tyckte (men det är jag, andra tyckte annat) att Hunter hade irriterande svårt att få ihop sitt hoppiga skeende när hon debuterade med ”Hemmes trygga vrå” (2018). Det irriterade mig, eftersom annars var det ju en bra polisroman och deckare. Fast alltså i olika bitar, som jag hade svårt att få att hänga ihop och följa med i.

Hon skrev upp sig i de följande titlarna ”I mörkret” (2019) och ”Ingen utväg” (2020) – den sistnämnda fanns bland Svenska Deckarakademins nominerade till bästa översatta deckare – för att nu lyckas ännu bättre i sin nya, senaste polisroman, alltså ”All denna vrede”.

Här får Cara Hunter alla de spridda pusselbitar hon samlar in, vad gäller såväl romanens form som intrig, att samskriva sig och samverka. Och det är mycket, de är många, det är så otroligt många bitar och ingredienser som Cara Hunter ordagrant jonglerar med.

Bara detta att hon skriver både i första och tredje person. Kommissarie Fawley talar och berättar i jag- och även vi-form, det övriga är berättat i tredje person. Sånt brukar vara lika svårt för författaren (att få ihop) som för läsaren (att likaså få ihop),

Hunters berättande kompletteras dessutom med  förhörsprotokoll, nätinlägg och mejlutskrifter – utan att detta bryter av utan ingår helt självklart och naturligt, just kompletterar. Även själva deckarintrigen är spretig och mångtydig, för poliskåren såväl som läsaren.

En taxichaufför får syn på en ung kvinna, en skolflicka, som går på vägen: sönderrivna kläder, tilltufsad och skadad. Hon vill inte sjukhus och inte polisen, så taxichauffören skjutsar hem henne. Detta är början på den tråd som snart ska sönderdela sig i flera. Snart försvinner ännu en och ännu yngre skolflicka.

Flera möjliga teorier: Kvinnohat? Incelmän? Eller hatbrott, mot transpersoner och transformering (mer av avslöjar jag inte av detta)? En lärare som är alltför intresserad av unga tjejer?  

Det ska visa sig att detta nya fall har likheter med ett gammalt fall som Adam Fawley utredde då han var en ung polis. Fawley satte dit våldtäktsmannen som sen dess sitter i fängelse. En copycat, men hur skulle der ha gått till? För den tidigare våldtäktsmannen kan det ju inte vara, i tjugo år har han suttit i fängelse och sitter där fortfarande.

Det kan väl inte vara så att fel person dömdes och fängslades, förra gången? Den dömde har nämligen hela tiden hävdat att han är oskyldig. Medan Adam Fawley, nu alltså kriminalkommissarie, likaså hela tiden hävdat att han tog rätt person. Fawleys kopplas bort från den nya utredningen och ersätts av en annan kriminalkommissarie, Ruth Gallagher.

Det finns mer, fler komplikationer. Särskilt i Fawley privatliv, som också hänger ihop med det förra fallet. Det blir mycket. Det blir spretigt. Bollarna jongleras, trådarna tvinnas. ”All denna vrede” är en komplex, ja, överspretig polisroman och deckare – fast Cara Hunter samlar ihop de spretiga delarna och knyter ihop trådändarna, allihop.

Riktigt, riktigt bra.

Bengt Eriksson

Kriminell underläsandetrapport

Jag började lyssna på, ja, lyssna, det är inte så ofta det sker när det gäller mig, men jag började alltså lyssna på ”Hon talade yiddish” (Saga Egmont) av Petronella Simonsbacka.

En högst personlig skildring av Elizabeth Stride, göteborgska, född på Hisingen, i Torslanda, som hamnade i London och blev en av Jack the Rippers offer. Ja, detta förutsätter jag, att boken fortsätter lika personligt som den inleds.

Med exakt tonträff, en egen tonträff i språket, så att det verkligen hörs hur språket passerat igenom författaren innan det blev skriftspråk i datorn och nu i mina öron. Simonsbacka själv är med och nära Stride, Göteborg på 2000-talet och Göteborg på 1800-talet blir parallella, just nu och då.

Mycket bra inledning. Ändå slutade jag lyssna, annat jobb som måste göras och att lyssna på böcker istället för att läsa är som sagt inte min grej. Ännu, i alla fall. Nu ser jag att ”Hon talade yiddish” också lär finnas som e-bok. Så ska skaffa mig och fortsätta att ”läsa” i betydelsen läsa.

Petronella Simonsbacka har dessutom debuterat som deckarförfattare med ”Morden på Kungsberget” (också Saga Egmont, både ljud- och e-bok) och jag är väl cirka två tredjedelar in i, ordagrant, läsningen av den.

Miljö: Åmål. En ung värmländsk kvinna, som tidigare hette Myra men bytt namn till Fatima Zahra,  promenerar på Kungsberget med sitt lilla barn – då hon plötsligt slås ner och mördas. Myra Fatima Zahra har gift sig med en marockan och konverterat till islam. Hon bär/bar hijab, kan det vara ett hatbrott, ett hatmord?

Mordet sker blott 200 meter från huset där polisen Patrick Gregersson bor med sin gravida hustru.     

Så börjar ”Morden på Kungsberget” (lite trist titel, tänker jag) och Simonsbacka skriver och berättar med samma klara, egna skriftspråk. Hon är också – eller kunde bli – en bra deckarförfattare. Här finns en massa ingredienser som jag gillar.

Som att hon kan driva på en berättelse, skapa spänning i små händelser. Bra på personporträtt  är hon också, här finns en rad ”riktiga”, levande och ja, autentiska människor. Och jag gillar verkligen hur hon får in samhällskommentarer utan att behöva gripa in och stoppa berättandet.

Skickligt gjort. Men så är det, låt säga, balansen.

Hur mycket hon skriver om det ena och det andra. Hon har ibland en tendens att berätta och berätta alldeles för mycket och långt om personerna; deras bakgrund, hur ett par personer möttes, och så vidare. Det rycker i mina redaktörsfingrar, de vill stryka den meningen, och den, och den: korta ner så att deckarintrigen står i centrum – hela tiden finns kvar i centrum.

Nästan bra, kan betyget bli så? Petronella Simonsbacka är en lovande deckarförfattare som lovar än mer. För skriva och berätta kan hon – verkligen! Ikväll ska jag läsa klart ”Morden på Kungsberget”…

 Bengt Eriksson

Om enkla komplicerade människor

Eva Dolan
Till det bittra slutet
Övers: Carla Wiberg
(Modernista)

Det är nerven, den nerv och puls som vibrerar och dunkar likt ett överansträngt hjärta genom Eva Dolans noirdeckarserie om de bägge poliserna Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd).

Samma ettriga nerv och puls genomsyrar också och passar kanske ännu bättre när hon med ”Till det bittra slutet” skrivit en separat deckare/thriller, alltså en roman utanför nämnda polisserie.

DolanLiksom hos polisen Ferreira – främst hon – utgår den här nervigheten från personerna i den nya romanen: ockupanten Ella och hennes granne Molly i ett hyreshus som ska omvandlas till lyxbostäder i stil med de övriga i detta nya, mondäna London.

Bara beskrivningen av det redan lyxifierade grannhuset – där går att se in i en investering, denna ständigt tomma lägenhet – är ett litet mästerskap. Säger sååå mycket om London idag!

Under en slags informationsfest för media om husockupationen och protesten mot lyxsaneringar råkar någon – en man – att dö. Ja, råkar och råkar. Kan det ha varit mord eller nödvärn, självförsvar eller vad?

Skildringen av Ella och Molly börjar så enkelt och tydligt men det ska strax visa sig att de är mer komplicerade människor än så. Vilket betyder att hela romanen blir mer komplicerad än så här.

Eva Dolan har, här som i polisserien, skrivit en samhällsroman: en samtidsroman om människor i samhället och tvärtom; samhället i människorna, vad en människofientlig samhällsutvecklingen kan göra med oss.

”Till det bittra slutet” blir till sist – ändå – någon slags polisroman, ja, också den här romanen. Och ändå inte riktigt, en låt säga inverterad polisroman.

Även detta är något Dolan är mycket skickligt på att göra: skildra polisen som en med- och motkraft i samhället och politiken, både med och mot samhällets invånare.

”Till det bittra slutet” har blivit en stark roman, nog en av hennes allra bästa. Eva Dolan är och förblir en av mina största favoriter bland de nya brittiska deckarförfattarna.

Bengt Eriksson