Deckarloggextra: Hemkulturpris till Tilliander!

Elektronikamusikern Andreas Tilliander har tilldelats födelsestaden Hässleholms kulturpris. Det var välan på tiden!

År 2004 gav Tilliander ut en låt med titeln ”Hässleholm”. Året efter, då jag satte ihop en topplista med 99 skånska låtar till Magasinet Skåne, så placerade jag just ”Hässleholm” på den skånska 99-topplistans plats nr 10.

Och gjorde samtidigt följande kortintervju med Andras Tilliander om honom och ”Hässleholm”.

***

10) Andreas Tilliander / Mokira: ”Hässleholm” (2004)

Andreas Tilliander skulle kunna beskrivas som ”en ung Brian Eno från Hässleholm”. Nej, det är inte rätt men ändå lite rätt. Tilliander hör till världens främsta inom genrerna elektronica och click & cut. Jättekänd för dem som hänger med i den nya elektroniska musiken – samtidigt helt okänd för andra musiklyssnare.

– Så är det ju men jag trivs med det. Jag spelar hellre för en publik som verkligen gillar mig än för en ombytlig publik som tycker om mig idag och någon annan nästa månad.

Hur många skivor har du gjort?

– Femton kanske, om man räknar med singlar. Sex, sju album.

Andreas Tilliander gör popigare och mer dansant musik under sitt eget namn. Mokira kallar han sig när musiken är lugnare och mer ambient. Till den sistnämnda katetegorin hör ”Hässleholm” – ett stämningsfullt stycke, melodiskt och vackert, som borde passa de flesta musiköron.

– ”Hässleholm” är hyfsat abstrakt och experimentell men ändå en låt. Annars kan det lätt bli att man mest arbetar med ljud – brus, sprak och knaster.

HÄR kan du lyssna på Andreas Tillianders/Mokiras ”Hässleholm”.

Musik som görs med dator låter ofta just som datormusik – som om musiken programmerats. ”Hässleholm” låter däremot komponerad.

– Innan jag satte mig vid datorn spelade jag in en gitarr, några pianobitar och en melodika. Jag ville att det skulle låta ganska akustiskt, få fram den där känslan av att musiken inte är exakt. Med en dator är det fantastiskt lätt spela exakt – men musiken blir tråkig.

Bengt Eriksson
Ur ”Skånska 99-listan” i Magasinet Skåne, 2005

Musikfredag på Deckarlogg: syntpionjärerna Page

Den här debutsingeln och låten, ”Dansande man” med syntbandet Page, har äntligen hamnar på Spotify.

Därför tyckte jag det kunde vara lämpligt att plocka fram följande text, en recension av eller kanske snarare krönika om boken ”Den svenska synthen”, där jag för min del mest skriver om Den skånska synten.

En bit svensk och skånsk musikhistoria, om jag får säga.

***

Det ligger en synthesizer, närmare bestämt en Korg Poly-800, under en säng på övervåningen.

Där finns också en fyrspårs portastudio med kassett av märket Fostex. En antikvitet idag när datorerna tagit över, men på 80-talet var en så kallad Porta det mest moderna som fanns om man ville göra egna musikinspelningar.

Korgs polyfona synt – en av de första det gick att spela flera toner på samtidigt – kom 1983-84. Ebbe Gilbes film ”Så går ett år / Tiden i Sjöbo” – där syntbandet Det här är pop? från Vollsjö medverkar – hade premiär 1988.

Just då var det, några år på 80-talet, som syntmelodier och electrorytmer hördes genom Vollsjö.

Förresten, synt eller synth?

Boken ”Den svenska synthen” (Kalla Kulor) får heta så bäst dess författare Bengt Rahm vill. Jag vägrar skriva synt med ”h”. För då borde väl uttalet bli ”synfen”?

”Den svenska synthen” är en utmärkt historik över svenska ungdomar som började spela synthesizer och startade syntband.

Synthen_omslag

Bengt Rahms bok ”Den svenska synthen” (Kalla kulor). Rekommenderas! Men vem skriven boken om ”Den skånska synten”?

Förebilder var bland andra Kraftwerk (från Tyskland) och Depeche Mode (England). Några av de första banden i Sverige hette Ståålfågel, Cosmic Overdose och Ratata.

Det var så många som började spela att man kan tala om 80-talets syntvåg. Så många i Skåne också att det går att skriva en extra bok med titeln ”Den skånska synten”. (Fast visst, det står ju rätt mycket om skånska syntar redan i Bengt Rahms bok.)

Malmös syntpionjärer, Page, råkade jag höra 1982.

Då jobbade jag med TV-programmet Öresound och det hade kommit in en kassett med låten ”Dansande man”. Jag lyssnade och tänkte: Page måste jag intervjua!

När jag frilansade på Radio Malmöhus och spelade upp demokassetter så minns jag att Ausgang Verboten var ett av de nya banden. Från Ystad kom ett band som hette Face.

Ja, nånstans i källaren ska det finnas en hel kartong med demokassetter från den tiden.

På 90-talet skulle Hässleholm bli centrum för så kallad elektronika: musiker som Anders Tilliander, Sophie Rimheden och Familjen (Johan T Karlsson).

De flesta av 80-talets syntband, både i och ännu fler utanför boken, blev aldrig kända då och är bortglömda idag. Men det var kanske själva meningen med syntmusik?

Synthesizer är ju ett demokratiskt instrument som uppmanar: Spela själv! Idéerna betyder mer än musikaliska kunskaper. Många som spelade synt hade nog aldrig vågat ägna sig åt musik om inte synthesizern uppfunnits.

Åter till Vollsjös syntscen, som bestod av banden Det här är pop? och Interface. Först två band som sen blev ett och sen blev de visst två igen?

Några syntar, en trummaskin och sång. Egna låtar. Medlemmarna hette Mikael Jeppsson, Ulrika Tuvesson, Mikael Franzén, Joel Eriksson, Fredrik Åhman och Martin Willford.

Det här är pop? hade förvånansvärt många spelningar: i Lövestad, Tomelilla och Ystad samt ett par i Vollsjö, bland annat på folkparken Nyvång där Sjöbo-filmens team spelade in.

Vad hette låtarna? Hur lät dom? Var finns demokassetterna från Joels rum? ”Någonstans”, säger vår son Joel, ”ska väl kassetterna finnas.”

En – enda – av Vollsjösyntarna blev professionell musiker. Nämligen Martin Willford, som numera bor i England och just ikväll har en spelning i London under namnet Shift.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2012

Kriminallitterärt i Skåne (4): från Hässleholm till Balkan

Jan-Eric Boo använder sina erfarenheter av 37 år som polis, i Skåne och på Balkan, till att skriva polisromaner.

Boo Döden har sitt prisHans andra bok om poliskollegerna Michael Lundell och Mirka Salo, ”Döden har sitt pris” (Ruo förlag), tar flera steg framåt, jämfört med debuten.

En lastbil sprängs vid Netto i Hässleholm. Utredningen, som handhas av nämnda Lundell och Salo, leder till Bosnien.

Mycket trovärdigt och dessutom spännande, så länge det handlar om kriminalitet och polisarbete.

Skildringen av polisernas privatliv är mer valhänt. Om Boo jobbar med det kan nästa roman bli riktigt bra – tredje gången gillt!

Forts…