Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

När vänligheten hårdnar och vittrar bort

John Ajvide Lindqvist  

Vänligheten

(Ordfront)

”De goda avsikternas tyranni” heter ett kapitel i John Ajvide Lindqvists drygt sjuhundrasidiga roman ”Vänligheten”. En ganska exakt sammanfattning: Hur ska vänlighet kunna bevaras i en allt ovänligare värld?  

Här finns inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda för att berätta det han ville. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle.                                                     

Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje (med enstaka utflykter till Rimbo och Stockholm). Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort.

”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren. ”Som att det… hårdnar”, säger Anna. ”Något ruttet i Norrtälje”, menar Johan. ”Åt helvete med hela skiten”, utbrister Maria. Eller om det var Jesus (som också medverkar i romanen)? Den vardagliga vänlighetens bortvittring, ja, dess förruttning, ovänligheten, tar sin utgångspunkt i en container som år 2018 dumpas i hamnen. Vad rymmer containern? 

Det börjar med en dubbel prolog år 2002. Siw, då en 13-årig flicka, lyckas förhindra att en barnvagn blir påkörd och en baby dödad, genom att hon i förväg hörde och förstod vad som skulle hända. Medan tonårspojken Max, som klättrat upp på en silo i hamnen och nu står högst upp med nämnde Johan och blivande kompisen Marko, får ett av sina anfall. Max ser vad som ska hända.

De har återkommande ”visioner”, ser och hör in i framtiden (och även bakåt i historien). Så ”Vänligheten” är ändå en fantasyroman? Något lite men nej, mer av realism. Max och Siw kan vara du och jag. Vi är ju också synska, vi vet vad som händer i samhället och världen, men lyckas vi stoppa det, försöker vi ens?

Läsaren får följa dessa sex huvudpersoner – Max, Johan, Marko, Maria, Siw och Anna – från ungdomar till halvvuxna. Olika bakgrund och samhällsklass, svenskar och invandrade; parkskötare, kassabiträde, äldrevårdare, bowlinghallsföreståndare, fondförvaltare och fotomodell. Men de blir vänner (och kärestor, eller tyvärr inte) med vad det innebär.

Många fler personer förekommer, skrivs in i och ut ur handlingen, men stannar mellan raderna och under texten. Som Siws lilla dotter Alva, en sjunde huvudperson. Alvas lillgamla repliker är mästerligt avhörda och nedtecknade. Genom Johan visas på ett lurigt sätt, som i förbifarten, att omedvetna formuleringar kan växa till medvetna handlingar, så uppstår rasism och fascism.                                                 

”Vänligheten” är en verklig thriller, en otäck fröjd att läsa. John Ajvide Lindqvist skriver i sin egenart. Han griper in med författarrösten och låter dessutom ”Vinden” blåsa genom Norrtälje och kommentera staden. Ja, han använder så många stilar och bryter mot så många regler som inte godtas av de privata lektörer som nya författare skickar sina manus till idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Hårdkokt, smart och intellektuellt

Uppskattar verkligen att förlaget Modernista återutger klassiska kriminalromaner, såväl äldre som yngre, och ser till att de förblir så tillgängliga som de ska vara. Det är ett kulturarbete.

Till exempel James Ellroys och H-K Rönbloms romaner (fast vart tog fortsättningen på den sistnämnda återutgivningen vägen?) och nu också Raymond Chandlers.

den-stora-somnenTvå av Chandlers så kallat hårdkokta deckare, ”Den stora sömnen” och ”Mord, min älskling” (från 1939 respektive -40), har återutgivits i Mårten Edlunds svenska originalöversättning (bägge 1947).

Det sistnämnda, alltså att Edlunds översättningar används, ger en extra tidskänsla. Samtidigt som jag ändå muttrar lite över åldrandet i vissa ord och formuleringar.

Vet inte hur många gånger jag läst om Raymond Chandlers berättelser med privatdetektiven Philip Marlowe i Los Angeles och för varje gång har jag utbrustit, än mer och mer: Så märkligt, kan det tyckas, att Chandler var en av grundläggarna till dagens hårdkokta deckare.

Chandlers romaner är knappast noir, de utspelar sig inte i neonljusets skuggor. Och så hårdkokta är de inte heller, om man med detta menar tufft och hårt och ja, nästan rått.

chandler_farval_min_alskling_omslag_inb_0”Den stora sömnen” (Los Angeles) och ”Farväl, min älskling” (fiktiva Bay City i Santa Monica) utspelar sig i vad som kan kallas en trädgårdsstad. Nästan som en vidsträckt småstad. Ja, så är ju Los Angeles – till ytan och utseendet – än idag.

Inte heller är kriminaliteten så värst hårdkokt och våldsam, jämfört med den som dagens deckarintriger ägnar sig åt. Utpressning och försvinnanden och, visst, mord förstås – men inget frossande.

Det – eller snarare den – hårdkokta är istället Chandlers ensamsnokande privatdetektiv. Just detta – att snoka på egen hand – dominerar ju förresten dagens deckarromaner, oavsett om problemlösarna är poliser eller privata.

Men det är jargongen, privatsnoken Philip Marlowes syns på samhället och människorna, hans sätt att kommentera det han ser, hör och upplever, det är det hårdkokta.

Om nu Chandlers och Marlowes lite ålderdomliga jargong känns så hårdkokt idag. Snarare smart och faktiskt intellektuell, åtminstone så smått intellektuell.

Så läser jag numera till exempel ”Den stora sömnen” och ”Farväl, min älskade”: som skildringar av USA som det var men främst som existentiella romaner. Jag smuttar på meningar och uttryck, njuter av formuleringarna om liv och mänsklighet.

Det är angenämt. Tänka sig att det har Raymond Chandler blivit: angenäm, existentiell och intellektuell läsning.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson