Välkryddad mumsbit

Lotta Luxenburg

Jagad

(Lind & Co)

Driv i språket, mänskliga poliser och en hänsynslös mördare som slår till mitt i Stockholmsvimlet när man minst anar det. Lotta Luxenburgs tredje del i serien om kriminalkommissarie Nick Johansson och hans kollega Klara Pil är en välkryddad mumsbit som slinker ner utan större motstånd.

En mördare slår till mot Kärlekstunneln på Gröna Lund. Tre offer hittas och de har bragts om livet på ett minst sagt ovanligt sätt.

Kriminalkommissarie Nick Johansson och kollegan Klara Pil, som båda är något kantstötta efter tidigare utredningar och törnar i livet, drar igång jakten på mördaren tillsammans med sina kollegor. Ska de hinna gripa gärningsmannen innan han slår till igen?

Lotta Luxenburg skriver med ett bra driv i språket. De korta kapitlen avlöser varandra i ett raskt tempo som funkar bra inte minst för ljudbokslyssnade. I den här boken får polisernas privatliv och relationer ta minst lika mycket plats som jakten på mördaren.

Författaren kan sitt Stockholm och vi får följa med på dejter och luncher. Det är träffsäkert och rappt skrivet. Jag gillar att det finns en underfundig humor som får mig att dra på smilbanden.

En liten varning dock till den som inte lyssnat på tidigare delar i serien. Även om ”Jagad” funkar utmärkt att lyssna på som en fristående bok så refereras det frisk till tidigare delar i serien och viktiga pusselbitar avslöjas. Bäst är nog ändå att lyssna på böckerna i rätt ordning.

Poliserna i utredningsgruppen och vännerna i den närmaste kretsen som förekommer i boken var en ny och trevlig bekantskap för mig. Jag ser fram emot fortsättningen.

Samuel Karlsson,
recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars tredje del, ”Höstmorden”, nu kommit i handeln. Han lyssnar gärna på deckare och driver facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

Nya egenartade svenska författarskap

Nu har det hänt igen!

Det var först Karin Smirnoff som debuterade med ”Jag for ner till bror” (och nu också skrivit uppföljaren ”Vi for upp med mor”) på långt upp i norrland-dialekt (någonstans mellan skellefteå och umeå), utan kommateckecken och inte heller några stora bokstäver.

Genre: egenartad norrländsk noir.

Sen var det också Karin Valtersson som debuterade med romanen ”Angelika” där meningarna är så långa att de kunnat bli två, tre, fyra meningar på en annan författares tangentbord och dessutom utan vare sig pratminus eller citattecken för dialogen.

Genre: thriller som blir deckare. Miljö: mest omnejd kring London.

Ida AndersenOch nu Ida Andersen som i dagarna gett ut sin debutroman ”I oxögat”. Den hade jag inte ”beställt” för recension, det är ju ingen deckare och det får vara måtta på beställningar av recex.

Men så läste jag om boken och blev så uppiggad att jag genast måste gå in på en e-bokssajt och hämta hem romanen. Nej, inte uppiggad på grund av innehållet, för det är tragiskt, utan ännu en gång så var och är det språket.

Ida Andersen låter sina romanpersoner prata småländska. Hon skriver ut replikerna dialektalt – och som jag älskar detta! Det ger en särskild autencitet och dessutom personlighet – ordet är egenart – åt romanspråket.

Genre: historisk roman. Miljö: jo, naturligtvis Småland, närmare bestämt Dåvedshult. (Alltså redan detta ortnamn, så listigt namngivet.) Tid: år 1741.

Tema: fattigdom, det liv som fattigdomen förde med sig och den syn som överheten hade på fattiga människor. Sverige = ett rått, hänsynslöst, omedmänskligt klassamhälle.

Nu till själva poängen med den här texten på Deckarlogg: Polaris, förlaget således. Dessa tre författare och deras debutromaner har getts ut av bokförlaget Polaris.

Hur kan det komma sig? Finns det en redaktör på Polaris med ett speciellt öga för egenarter, som uppskattar och uppmuntrar personliga skriv- och berättarsätt? Eller kan det vara förlagschefen själv som lagt detta som policy – att uppmuntra udda författarskap?

Får allt mejla och höra…

Sist en tanke och en undran: Om dessa författare skickat sina debutmanus till andra förlag – det betyder de stora svenska förlagen – hur hade manusen tagits emot? Med lika stor glädje eller hade någon redaktör skrivit tillbaks att berättelsen är ju inte dum men språket, läsarna kommer ju tycka det är konstigt, kanske sluta läsa, så det måste vi = jag = förlaget ändra på.

Och i de tryckta romanerna hade små bokstäver blivit stora, långa meningar blivit korta och dialektala ord blivit rikssvenska.

Bengt Eriksson

PS och tillägg. Jag lät lura mig (för så stod det i en recension). Men Ida Andersen är visst inte debutant utan har blivit utgiven tidigare. Fast det gör ju inte hennes nya roman sämre och mig mindre uppiggad.