Mästerligt, Anne Holt! Rekommenderas med långa, intensiva applåder…

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

”Det elfte manuset” är norskan Anne Holst elfte kriminal-, polis- och samhällsroman om och med Hanne Wilhelmsen, den kvinnliga kriminalpolisen i Oslo, till att börja med på rosa motorcykel men nu sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol.

Tittar efter i Holst utgivning och blir lite häpen när jag ser att den första Hanne Wilhelmsen-deckaren kom redan 1993 (i Norge) och -95 i Sverige. Minns att jag intervjuade Anne Holst när hon medverkade vid Skandinaviska Kriminalsällskapets kongress i Lund. Samma år, -95 alltså eller året efter, omkring den tiden i alla fall.

Då låg fokuset, åtminstone mitt, på att Hanne Wilhelmsen var kvinna och polis – samt lesbisk. Det låter ju smått fördomsfullt men då var det nytt, både i kriminallitteraturen och verkligheten. Med allt mer öppet lesbiska poliser, alltså. Tiden var en annan, ovanligt då.

Anne Holt har under påbörjat flera deckarserier – om Johanne Vik, kriminolog, Sara Zuckerman och Ola Farmen, läkare, och Selma Falck, före detta stjärnadvokat och även före detta idrottare på högsta nivå. Även dessa serier och romaner är spännande, intressanta och bra; lite sämre ibland och lite bättre andra gånger och titlar.

Men Anne Holts övriga serier och romaner kan ändå aldrig mäta sig med deckarserien om – ja, minst lika mycket om som med – Hanne Wilhelmsen. Ett slags livsromaner, dessutom. Vid sidan om det kriminella och samhälleliga. Holt följer Wilhelmsen genom livet, fram till nu, det är 2020, då Hanne Wilhemsen blivit 60 år.

Och vad som Anne Holt åstadkommit med dessa elva Hanne Wilhelmsen-deckare är att skriva en av de allra bästa deckarserierna i Norden. Hon har också tecknat ett av de mest och fint utmejslade nordiska deckarromanpersonerna. Anne Holt är kort sagt en Nordens allra  främsta deckarförfattarna i Norden, i som det brukar heta modern tid.

Just nu, när jag precis avslutat ”Det elfte manuset”, skulle jag nog till och med kunna hävda att hon är den bästa. Detta – sin skicklighet – visar hon än en gång och direkt i ”Det elfte manuset”, i romanens  inledningar. Ja, de är fyra stycken. Alla fyra samlade under överrubriken ”Prolog” och med varsin beskrivning, under- eller kapitelrubrik.

I den första med rubriken ”Den gamla” (åter)introduceras Anne Wilhelmsen för oss som läst förut (i mitt fall, samtliga titlar) och för nytillkomna. Efter att inte ha varit utomhus på ett år ger sig Wilhemsen ut i natten och intar sitt Oslo, än en gång.

I den andra, ”Den unga”, sitter polisassistenten Henrik Holme, som introducerade senare i Wilhemsen-serien, och betraktar ett foto av en kvinna. En död, givetvis. En mördad och misshandlad kvinna, det är en kriminal- och polisroman.

I den tredje, ”Den nya”, introduceras en ny romanperson: Ebba Braut, nyanställd redaktör på Norges största bokförlag. Ebba Braut har precis läst ett inkommet manus, två gånger har hon läst det. Ett manus till en kriminalroman och den är…

Fyran, ”Den äldste”, utspelar sig på en kyrkogård där en åldrad kyrkogårdarbetare håller på att gräva en ny grav. Det är jobbigt, det var tjäle i marken och dessutom har hans lilla grävmaskin gått sönder. Det är ”Tok-Astrid” som ska begravas.

Spoilat för mycket nu? Nej, tror inte det. För det efter denna ”prolog” som själva deckar-, kriminal-, polis- och Hanne Wilhelmsen-romanen börjar. Jag ville referera detta för att visa hur skickligt Anne Holt kan inleda en ny roman och deckare. Så att den fungerar både för trogna och nytillkomna, så att grunden läggs direkt och läggs sååå lockande och spännande.

Fortsättningen är lika spännande, romanen lika omöjlig att släppa när man = jag börjat läsa. Dess 456 sidor, inklusive epilog, slukades i ett svep i svalkan under päronträden i trädgården en annars solig, varm dag. Det är bok om Hanne Wilhelmsen och även om Anne Holt själv, får jag för mig, en berättelse om livet och Norge under covid, i lockdown.     

Anne Holt är en av dem som förtjust berättar med parallellhandlingar – vad jag brukar hata sånt! – och även en av dem som verkligen klarar av att berätta parallellt – utan att jag klagar. Tvärtom! Mästerligt sammanhållet, trots parallellhändelserna och –berättandet. Det är bok om förlagsvärlden också, en rätt syrlig beskrivning.

Och säkert sann. Anne Holt känner den världen vid det här laget. ”Det elfte manuset” kunde ju syfta på Anne Holts elfte Hanne Wilhelmsen-deckare men syftar mer specifikt på att manuset till det nämnda norska förlagets största författares nya bok plötsligt försvinner…

Rekommenderas med långa, intensiva applåder av Deckarlogg!

Bengt Eriksson

Terrordåd i Oslo – offline

Redan titeln – ”Offline” – måste väl skrämma fler än mig?

Online har (säkerhets)polisen numera koll, något sånär i alla fall. Men offline?

Om till exempel en grupp terrorister kommer på ett sätt att kommunicera utanför nätet – vid sidan om all datrafik – vilken möjlighet har då underrättelsetjänster och annan polis att upptäcka vad som kan vara på gång?

”Offline” (Piratförlaget; övers: Margareta Järnebrand) är titeln på norskan Anne Holts senaste deckare, polis- och samhällsroman, där Holt återintroducerar Hanne Wilhelmsen, sin före detta polishjältinna.

Kort rekapitulering: Hanne Wilhelmsen, lesbisk polis på rosa motorcykel i Oslo, blev skjuten på näst sista sidan i boken ”Bortom sanningen” (utgiven 2003). Dog hon? Eller överlevde? Det fick inte läsarna reda på.

Men så i ”Presidentens val” (2007) fanns Hanne med på ett litet hörn. Hon hade lämnat poliskåren, satt i rullstol och bodde med fru och barn. Mer på allvar kom hon tillbaks i ”1222 meter över havet” (2008), som inte är en polisroman utan mer av ett Agatha Christie-pussel i och kring en liten snöstormig stuga på norska högfjället.

offline_inbDen kriminalhistoriskt beläste kan förresten associera till Kjerstin Göransson-Ljungmans svenska klassiker ”Tjugosju sekundmeter, snö” (utgiven redan 1939).

Nu – i ”Offline” (2016) – får alltså Hanne Wilhelmsen komma tillbaks ännu en gång. Och nu är det på allvar: hemifrån rullstolen har Hanne återigen börjat arbeta åt norsk polis. Dessutom återkommer Hannes poliskollega från det var en gång, nämligen Billy T. (fast han är inte polis han heller längre).

En undring, innan jag fortsätter på: Borde den här romanen verkligen ha skrivits i imperfekt, som det hette förut, eller preteritum, som det ska heta numera? Alltså i dåtid = det som händer har redan hänt.

Jag är tveksam. Mycket tveksam. Jag undrar om inte det som nu är – eller snarare var – skrämmande hade blivit ännu mer vanvettigt, hudnära skrämmande, otäckt, nära och rent av livshotfullt, det vill säga personligt skrämmande för särskilt norska men även svenska läsare, om romanens händelser utspelats i presens?

Om romanens slut, till exempel, inte hade hänt, för det vet ju varje läsare att det har inte hänt, utan strax – när som helst – NU! – kan komma att hända. Om inte romanens sista mening hade formulerats: ”Det här var bara början.” Utan om där istället hade stått: Det här ä r bara början. Gärna avslutat med (alltså tre prickar) …

Så mycket hemskare det vore. Så ännu mycket mera verkligt och därmed hemskare. Men Anne Holt kanske tyckte att det räckte som det – ordagrant – var.

Hanne Wilhelmsen arbetar med att läsa igenom och se över gamla brottsutredningar, försöka komma på nya idéer där de tidigare utredande poliserna inte fann någon lösning.

Till sin hjälp har hon fått den unge – och rätt knepige – polisen Henrik Holme, som också fanns med i Anne Holts förra deckare, ”Död i skugga” (2012), och inte bara är lika osocial som Hanne själv utan kanske till och med lika klipsk (och knepig) som hon. Eller på väg att bli…

Hon – ja, de – börjar återutreda ett kallt fall med en försvunnen tonårsflicka som ska visa sig hänga ihop med först ett, så ännu ett och kanske också ett tredje bombattentat i Oslo. Nu, alltså. Just nu. Och snart närmar sig ”syttende mai”…

Islamister förstås! För vilka skulle det annars kunna vara? Men det var ju en islamsk samlingslokal som sprängdes? Äh, då är det väl en ännu mer fundamentalistisk grupp muslimer som slagit till! Samma snabba slutsats som vid Breiviks terrordåd…

Anne Holt berättar lågmält och just därför blir hennes berättelse extra verklig och skrämmande. Hon lämnar också, vilket kanske framgick tidigare, ett öppet slut. Romanen är inte så tjock… jo, 423 sidor får väl anses nog för en roman… men den gick så fort att läsa att den kändes kortare.

I slutet anas en fortsättning som väl kunde ha varit med redan i ”Offline”. Eller så kommer Hanne Wilhelmsen och Henrik Holme tillbaka i en ny deckare, polis- och Deckarlogg 2samhällsroman. ”Offline” kanske blir starten på en Wilhelmsen- och Holme-serie? Men Billy T. lär i alla fall inte inte återkomma. Väl?

Bengt Eriksson