Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

Så att mitt hjärta svider

Fick precis Katarina Wennstams nya spänningsroman ”Gänget” i postboxen. Ska strax läsas och lär väl återkomma om den…

Men i väntan på detta så tog jag fram min recension av hennes förra spänningsroman, som kom för ett par år sen. Om ni läser recensionen nedan så förstår ni att jag genast kastade mig över hennes nya…

*

Katarina Wennstam
Skymningsflickan
(Albert Bonniers)

”Skymningsflickan”, som titeln på Katarina Wennstams nya spänningsroman syftar på, heter Molly och är tonåring, bosatt med sin pappa i samma lägenhetshus som Charlotta Lugn, sjukskriven kommissarie.

På nätterna skriker Molly så det hörs i hela huset, hennes armar är fulla av ärr, när hon i skymningen ibland lämnar huset brukar Molly och Charlotta mötas.

Wennstam SkymningsflickanWennstam varvar så många personer och små bitar av händelser att det borde vara omöjligt att hänga med. Fast det gör man: varje person blir tydlig och klar; berättelsen växer till en sammanhängande och rent förskräcklig helhet.

Wennstam får mig som alltid att tro att hon gjort ett samhällsreportage, skildrat verkligheten som den är. Mitt hjärta svider, så urförbannad jag blir.

Det handlar om ungdomars liv, vuxnas förhållande till barn, ungdomars behandling av varann. Och som djävulens epicentrum: våldtäkt och hur rättssystemet behandlar våldtäktsoffer.

Observera att Wennstam inte har skrivit en hämndroman utan en väl avvägd kriminalberättelse, där förstörda liv och livsbejakande krav på hämnd vägs mot polisutredningar, svensk lag och domstolars beslut, som i en demokrati förstås måste bygga på bevis.

Så är två tredjedelar av ”Skymningsflickan”. Men när Charlotta Lugn återgår till sitt arbete som polis och advokaten Shirin Nouri, tidigare Sundin, återupptar våldtäktsfallet – då övergår verkligheten till fiktion.

”Skymningsflickan” blir som en vanlig polisroman och rättegångsthriller.

Det var snöpligt. Slutet är ju nästan lyckligt.

Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar, 2015)