Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

Påskkrimi 2019

Strax börjar påskhelgen och den följande påskveckan. Det brukar för mig betyda 1) konstrundor på Österlen (med omnejd) och 2) deckare, deckare, deckare. Det vill säga att jag läser så många påskkrimi jag hinner med.

Dessa tio har jag ännu inte hunnit läsa men nu tagit fram och staplat i en hög för att beta av så många jag kan på den kommande veckan:

Påskkrimi 2Jesper Stein är för närvarande min favorit bland danska noirdeckarförfattare. ”Aisha” (Polaris; övers: Jessica Hallén) heter hans senaste och nya polisnoir i svensk översättning med kriminalinspektör Axel Steen i Köpenhamn. Från att mest befunnit sig i Østerbro verkar Stein och Steen nu ha börjat utforska allt större del av Köpenhamn.

Namnen Ulf Bjereld och Marie Demker känner jag ju från andra håll men kan de också skriva deckare? ”Levande charader” (Hjalmarsson & Högberg) heter deras gemensamma debutdeckare i frilans-, konst- och Stockholmsmiljöer.

Och så – deckare eller inte deckare? – ska jag också nu börja läsa Camilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”. Inte ännu en titel i Fjällbacka-serien utan en separat roman, som jämförts med tidigare kvinnliga hämndromaner utanför kriminalgenren. Men det finns ju också en växande kriminell genre i genren: kvinnliga hämnddeckare…

Karin Alfredsson har med ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken) återkommit till kriminalgenren. Uppskattas verkligen! Får se om den nya håller lika hög klass som när hon tidigare skrev romaner som blev kriminella och deckare som blev romaner, alltså på bägge sidor om vad som anses vara en litterär gräns.

Isländskan Yrsa Sigurdardóttir (undrar varför svenska läsare inte anses klara av bokstaven ”ð” som i Sigurðardóttir?) har ju tidigare varit översatt till svenska. Efter en längre paus vad gäller intresse från svenska förlag återkommer Yrsa nu med ”Arvet” (HarperCrime; övers Villemo Linngård Oksanen), som inleder serien om kriminalassistenten Huldar och barnspykologen Freyja. Den senare ska ”förhöra” nyckelvittnet till ett mord: en sjuårig flicka.

M.J. Arlidge och hans återkommande huvudperson, kriminalkommissarie Helen Grace, har jag haft ett från- och till-förhållande med. Arlidges deckare kan vara lika nerviga och stirriga som polisen Graces humör och liv. I den nya, sjunde Helen Grace-deckaren, ”Kurragömma” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed), har Grace dessutom hamnat där en polis absolut inte bör hamna: i fängelse.

Påskkrimi 1Kanadensiskan Louise Penny är en favorit i vad som eventuellt kan kallas mjukkokt, cozy crime eller mysdeckare – fast sååå cozy är inte hennes polisromaner om kriminalkommissarie Armand Gamache och kollegan Jean-Guy Beauvoir vid Québec-polisen. Desto mer realistiska, vardagliga och, åkej då, trevliga. ”Det vackra mysteriet” (Modernista; övers: Carla Wiberg) – hennes åttonde på svenska – lockar med två ovanligheter. Dels har det hänt något speciellt i polisen Jean-Guys privatliv. Dels är den kriminella miljön ovanlig: det sjungande klostret Saint-Gilbert-entre-les-loups, gömd i Kanadas vilda natur.

Förlaget Modernista har återutgett typ en handfull titlar av Cornell Woolrich, amerikan som kunde vara lika mörk som (ibland) skämtsam. ”Natten har tusen ögon” (övers: Lisbeth & Louise Renner”), som jag minns att jag läst för längesen och tror att jag sett den som amerikans noir-film, vill jag minnas som en mycket noir amerikansk noir. I betydelser som grundläggande och typisk – ja, arketypisk.

Kamilla Oresvärds ”Brudslöjan” (Bokfabriken) har fått ligga till sig, inte vågat börja läsa i den. Anledning till oron: uppstod en fnurra på tråden när jag läste Oresvärds förra deckare. Tyckte att hon, fortfarande en mycket lovande deckarförfattare, haft lite bråttom och trasslat till det med intrigen med mera. ”Brudslöjan” inleder en ny kriminalserie, kallad  ”Vargöserien” eftersom den utspelar sig kring Vargön utanför Vänersborg och vid Vänerns sydspets. Lite spänt, som i spännande och förväntansfullt, men nu ska det läsas…

Norrmannen Geirg Tangens debut ”Maestro” var en helgalen uppgörelse med deckare och deckarförfattare av diverse undergenrer och sorter. Visste varken in eller ut när jag läste. Uppföljaren ”Ett krossat hjärta” (Forum; övers: Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn) utspelar sig i samma stad, Haugesund, och har samma huvudpersoner, journalisten Viljar Ravn Gudmundsson och kriminalkommissarie Lotte Skeisvoll. Hur ska Tangen nu få till det nu, fortsätta med pastischerandet eller skriva deckare på allvar?

Bengt Eriksson