Malin Persson Giolito
I dina händer
(W&W)
Malin Persson Giolitos nya roman ”I dina händer” innehåller svaret på varför jag läser deckare och annan krimi. Nämligen:
När deckare och annan krimi är som bäst kan de också vara den bästa litteraturen, Ja, överhuvudtaget: den litteratur som bäst förmår att skildra den verklighet – eller de verkligheter – som jag, du och andra ingår och lever i.
Deckare och annan krimi blir då skönlitteratur som förmår att skildra verklighet och människor både närmare och djupare än journalistik. Ordagrant: på djupet. En sådan deckare kan också bli en handbok i att tänka, handla och leva.
Detta är alltså själva anledningen till att jag – ända sen jag lärde mig läsa, nästan från den allra första bok jag fick i händerna – har läst och fortsätter att läsa deckare och annan krimi – och envisas med att hålla igång Deckarlogg.
Nu skulle jag också kunna skriva något – och långt – om förhållandet mellan poesi och krimi, de två litterära genrer eller områden som jag håller högst och dessutom anser är varandras syskon. Det finns många likhetstecken.
Men det får bli en annan gång.
Malin Persson Giolitos nya deckare, krimi- och samhällsroman inleds på ett sätt som blott de skickligaste krimiförfattarna kan inleda. ”I dina händer” är inte en ”Vem gjorde det”-deckare utan en ”Varför skedde det”?
Hennes berättelse börjar med att en ung pojke skjutits ihjäl av en annan ung pojke. (På en lekplats, det kan viktigt att notera. Samma lekplats där pojkarna träffades när de var ännu mindre, riktigt små.) Det här får läsaren reda på direkt så jag går inte händelserna i förväg och avslöjar för mycket.
Ja, det anges direkt i baksidestexten: ”Redan någon timme efter larmsamtalet hämtas fjortonåriga Dogge till förhör, jämnåriga Billy är skjuten på lekplatsen där de brukade hänga som små, och Dogge höll i vapnet.”
Billy och Dogge, egentligen Douglas, växer upp med och bredvid varann: i samma förort till Stockholm eller snarare i samma Förortsstockholm, två olika förorter precis bredvid varann. (Jag kan inte låta bli att tänka på min egen uppväxt i Johanneshov-Enskede där kvarteren och klassamhället möttes, barnrikesjukhusen och villorna.)
Billy bor med sina tre syskon och sin mamma (pappan är borta ur familjen) i en för liten lägenhet i den fiktiva men så verkliga förorten Väringe. På andra sidan motorvägen, med en gångtunnel emellan, bor Billy i den likaså fiktiva men verkliga villaförorten Rönnviken med golfbana och privat gymnasium.
(Här är en skillnad mot min uppväxt, då gick ”alla” i samma skola. Klasserna möttes i varje klass, var det bättre?
Malin Giolito Persson. Foto: Anna-Lena Ahlström
Och att jag gång på gång kommer att tänka på och jämföra med min egen uppväxt i Stockholms söderförorter beror förstås på Malin Persson Giolito, hur hon skildrar platserna och miljöerna, får det fiktiva att bli så verkligt att jag kan inte låta bli.)
Värpinge är den sortens förort där kriminalitet och våld hör till vardagen. Rönnviken är den sortens förort där det väl varken finns kriminalitet eller våld. Miljöerna möts genom Billy och Dogge, eller egentligen på grund av Billys mamma, som tar med sin son till den lugnare lekplatsen på andra sidan motorvägen.
Det var så de möttes, Billy och Dogge, som sexåringar.
Förorten – eller förorterna – presenteras och porträtteras genom föräldrarna, lokalpolisen, livsmedelshandlaren, en ung gängledare och så vidare. Malin Persson Giolito varvar nu- och dåtid och hon varvar dem sömlöst. En svårt metod men hon klarar av det, lyckas få miljöerna och personerna att bli allt mer verkliga och riktiga.
Något särskilt språket också, hennes hanterande av språket. Hur hon med en enda mening kan få läsaren, alltså mig, att inte bara läsa om personerna och miljöerna utan jag ser dem, ser dem där de lever, nästan känner deras tankar, jag är med. (På vilken sida om motorvägen bor jag?) Det måste ha tagit lång tid att formulera dessa meningar, välja de exakt rätta formuleringarna.
Hon gör det inte enkelt för sina personer – eller för sig som författare – eller oss som läsarna. Utan hon beskriver Förortssverige och hela Sverige som ett komplext och komplicerat samhälle. Hur ska detta kunna rättas till? Men vad ska göras? Vad måste politikerna göra? Och vi, var och en?
De enkla svar som det blivit allt mer populärt = populistiskt att leverera av allt fler politiker finns inte i Maria Persson Giolitos roman, inte i hennes samhälle. Hon ger, åtminstone mellan raderna, komplexa svar på komplexa frågor. Eller rättare sagt: svaren får hänga i luften för dig och mig. När jag lägger ut min recension på Deckarlogg verkar det som om även flera recensenter inte vill ha några svåra frågeställningar.
Även recensenterna vill ha enkla svar. Min åsikt: ”I dina händer” är en angelägen, ja, ordagrant livsviktig roman. En deckare och annan krimi som allra bäst. En, jag vågar fastslå det redan nu, roman som vid årets slut kommer att återfinnas bland 2022 års bästa deckare och annan krimi.
Sist en brasklapp: Men… Det var kanske inte Dogge som sköt? Egentligen.
Bengt Eriksson
Deckarlogg 