Mer Fritiof Nilsson Piraten än Tina Frennstedt

Michael Segerström och Jan Detlef

Innan liket kallnar

Bittra tankar på Söderslätt

(Kira förlag)

Den här andra gången försökte Michael Segerström nog ändå att skriva en deckare (eller thriller och lite av polisroman).

Observera orden ”nog” och ”försökte”. Han har ju en skröneberättare inom sig och denne kunde inte låta bli att smygläsa deckarmanuset, lägga sig i och skoja till formuleringar och händelser.   

Resultatet blir liksom förra gången mer av Fritiof Nilsson Piraten än deckarkolleger som Olle Lönnaeus och Tina Frennstedt.

Spännande? Nåja. Smålog en smula och skrattade till gjorde jag däremot på många av bokens 152 sidor. Undertiteln ”Bittra tankar på Söderslätt” passar bättre än huvudtiteln ”Innan liket kallnar”.

Romanen utgår från Söderslätt. Där sitter författaren, som man får förmoda är bokens jag, å andra sidan är det tveksamt om bokens jag kan vara författaren Segerström. (Hur det nu går ihop.)

Jaget sitter i alla fall i Beddinge, hemma hos Jan Detlef, också författare, som framåt slutet ska ta över och skriva klart Segerströms bok.

De diskuterar och minns, drar någon skröna och dricker några glas. Numera äppeljuice för Detlef, medan jaget bjuds att smaka den ena finare vinaren efter den andra av grannen Ahlberg.

Det börjar dock i Ystad med att polisen kallas till hotell Kung Oscar.

Ett teatersällskap tog  in på hotellet över natten mellan föreställningar på Ystads teater och Grand i Trelleborg. På morgonen saknas skådespelerskan Elena Petrov.

Hon är försvunnen, kom inte ner till frukosten. I ett tomt hotellrum finns en lapp: ”Första varningen. Det sitter en man i vit panamahatt och spelar piano i matsalen.”

Blott en av alla panamahattar, de ska bli fler, minst en handfull, otroligt så många panamahattar som förekommer i Skåne. (Eller om de är samma hatt?)

Några anmärkningsvärda personer:

hotelldirektören Börje Wester, Elenas tölp till make Dragan Petrov, skådespelaren Stig Eliasson, teaterchefen Samuel Asp, smågangstern Jiri Janov och söderslättsbonden Walter Groth.

Samt diverse poliser: kommissarierna Leif Sahlberg (som ersatt Wallander i Ystad), Sten Selander (kvar i Trelleborg, sen förra boken) och Bertil Davidsson (Malmö), även Arne Ljung och Pervo (?) är återkommande poliser.

Fler oväntade namn: Rosa Luxemburg, sjuksköterska, och Sofia Arkelsten, polistekniker.

Mord på riktigt och låtsas, narkotika, misshandel och practical jokes, den nämnda skådespelerskan efterspanas och nu har också maken försvunnit. Mycket händer innan det blir dags för ett slags upplösning hos den så kallade Indianen i Emmaboda.

Ja, läs själv och försök hänga med! Extra stjärna till hen som lokaliserar det budskap om ”godhet” som lär finnas.  Dessutom förekommer Gud, här och var.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

Deckarloggs poetiska fredag

Tankar och funderingar om livet och världen, Kristus och Gud någonstans, allt noterat och nedtecknat i än prosalånga meningar och än poesikortare rader. Så var min upplevelse av Cecilia Perssons diktsamling ”Allt som brinner upp i ett avsked” (Ekström & Garay). Det är så jag gör, diktar hon, sätter på en låt av Coldplay och låtsas att allt är bra…

———————————————–

Smärtsamt, starkt och direkt, omöjligt att värja mig, fast jag är man och hon är kvinna, och diktar om sig, som kvinna och snart mor. Danskan Cecilie Linds diktsamling ”Mitt barn” (Ellerströms; övers: Jonas Rasmussen) är en mammas skriande dagbok. Den inleds, före födseln: jag hotar med att ta mitt liv / i hopp om att få ett kejsarfött barn / epiduralblockad / PLEASE / skriker jag / men…

———————————————-

Blodrött och som av skinn är omslaget till Mattias Alkbergs diktsamling ”Med rätt att dö” (Teg Publishing). Samma blodröda färg, som det sjudande och svalnande livet, har hans poetiska prosa, snarare väl än dikter, från och till den återkommande rubriken ”Krossa kapitalismen” och där emellan ”Tungt men lätt” och ”Ensamheten”. Han diktar och frågar – Hur kan allt det här inget väga så mycket. – med punkt, inte frågetecken, efter orden.

Bengt Eriksson

Tidigare i Ystads Allehanda

Tänk om Gud är en kvinna?

Annette Haaland
Pastor Viveka och feministerna på Stockrosvägen
(Albert Bonniers)

Nej, ingen genre anges på omslaget. Deckare eller feelgood? Under vilken vinjett ska Annette Haalands nya roman placeras?

Enligt min uträkning: 50 procent må bra, 45 procent känn livet och deckare för resten.

Inget rys – mycket mys. Fast Haaland skriver mysigt på allvar. Ordet är livsfilosofiskt.

Många aspekter på och från livet kommer med – som föräldrar och barn, mobbing, fattigdom, utsatthet, kärlek, kriminalitet, döden och Gud.

Inte minst det sista, huvudpersonen Viveka är ju pastor inom frikyrkan i den trevliga lilla stockholmsförorten Enskede. (En mycket nära, ja, realistisk miljöskildring, kan jag också tillägga och intyga från min barndom.)

Viveka är en tänkande, funderande pastor, kvinna och människa, som här tänker på och predikar om att Gud kanske var kvinna?

Först mot slutet sker den allvarliga brottsligheten i romanen. Innan dess har läsaren fått en realistisk, fin och varm vardagsberättelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

I SvT:s kulturprogram Sverige kommer på lördag den 23 maj 2020 att finnas ett inslag om följande…

Ett av Skånes, ja, Sveriges kulturella underverk. Jo, ordagrant. Redan idag ligger förresten programmet på SvT Play om någon vill titta direkt just nu.

Första gången jag upplevde denna skulpturpark, som sällan kallas så men det är just vad det är, så vilken upplevelse! Det gick och går knappt att tro sina ögon.

Åkej då, skulpturträdgård. Läs själv här: en rapport från Hallbergs stenar, som ligger en kvart max med bil från Deckarloggs redaktion i Vollsjö, Skåne.

***

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2014