Kvinnlig privatdetektivpionjär: Liza Cody

Kollade upp nu när jag la ut det här…

Nej, Liza Cody är utgången ut svenska bokhandlar, både på nätet och fysiskt. De svenska översättningarna finns inte heller som e- och/eller ljudböcker.

Så trist, tycker jag. För jag uppskattade Liza Codys bägge deckarserier, den ena en tidiga serie deckare med en kvinnlig privatdetektiv och den andra en minst sagt annorlunda kriminalserie med en annorlunda kvinna som huvudperson.

Blir alltså till att kolla med bibliotek eller på antikvariat. Gör det! är Deckarloggs råd.

***

Liza Cody
Land: England
Genre: hårdkokta deckare,
kvinnodeckare, Londonguider

Den engelska deckarförfattarinnan Liza Cody är en litterär släkting till amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller.

Men hon har inte låtit en amerikansk privatsnoka flytta över Atlanten. Codys kvinnliga privatdetektiv, Anna Lee, är mycket engelsk och mycket vanlig.

Redan på de två första sidorna i den allra första Anna Lee-deckaren, Duperad (1987), slår Liza Cody fast att här ska det handla om London och England.

Liza Cody vid tiden för författandet av de nämnda deckarna.

Anna Lee bor i, skriver Cody, ”ett alldeles vanlig Londonhus strax norr om Holland Park”.

Cody beskriver radhuset (Anna Lee bor på ovanvåningen), närheten till grannarna (ett äldre par, Bea och Selwyn) och grann(o)sämjan, Guardian i brevlådan och mjölkflaskorna på tröskeln.

Mycket engelskt och mycket levande. Det kunde vara ett tidningsreportage eller en dokumentärfilm.

Som många privatdetektiver, manliga och kvinnliga, är Anna Lee före detta polis. Men hon har ingen egen, lite sjabbig deckarbyrå utan är en kuvad anställd detektiv på Brierly Security, en kombinerad detektiv- och säkerhetsfirma.

Hennes gamla Triumph startar tveksamt vid tredje försöket. Arbetsgivarens milersättning är 5 pence per kilometer. Chefen har smek- eller öktiteln ”Kommendörkapten”.

I receptionen och vid telefonväxeln sitter Beryl, som också  ”gjorde upp tjänstgöringsscheman, förmedlade meddelanden och i nåder släppte ifrån sig expensblanketterna”. (Vem har inte stött på en sådan telefonist/sekreterare?!)

Det är så – ordet tål att upprepas – levande skildrat att det kunde vara ett arbetsplatsreportage.

Brierly Security är förresten ”inhyst i en av de där kontorsvåningarna som ligger ovanför de ruffiga butikerna på Kensington High Street”. Men var? Exakt var?

Vid flera Londonbesök har jag försökt hitta Anna Lees arbetsplats. För Anna Lee finns. Det är jag säker på.

Av de Anna Lee-deckare som översatts till svenska tycker jag bäst om Livet blev hans död (1990).

Anna Lee efterforskar en försvunnen tonårsflicka och uppdraget för henne till både kojor och åtminstone smärre slott. Resultat: en hårdkokt plus psykologisk deckare med inslag av pussel och en nära på – bästa möjliga betyg! – rendellsk och georgesk analys av det engelska samhället, av klassystemets och även religionens normer och bojor.

Hur viktig miljön – alltså London och England – är för Liza Cody och Anna Lee märks extra tydligt i Backhand (1993).

En bit in i romanen flyger Anna Lee till ett soligt Florida och genast blir hon en kvinnlig privatdetektiv bland alla andra kvinnliga privatdetektiver.

I Skamgrepp (1994) har Anna Lee en biroll, förekommer bara på några få sidor. Istället introducerar Cody en ny huvudperson – spännande, fascinerande och märklig.

Ja, fribrotterskan Eva Wylie är så märklig att hon väl knappast kan vara verklig? Eva Wylie – en stor, tung och ful kvinna – kallas ”Stryparen” eller ”Galoschkäften” och har som mål att bli brittisk tungviktsmästarinna i proffsbrottning.

Hennes bostad är en husvagn på ett skrotupplag där hon arbetar som nattvakt med ett par vakthundar som närmaste vänner. Dessutom har hon diverse småkriminella uppdrag inom Londons undre värld.

Också fribrotterskan Eva Wylie skildras nära, kärleksfullt och levande. När romanen är slut tror i alla fall den här läsaren att hon finns, hon också.

Kanske är Codys fribrotterska en representant för de unga människor som idag lever på Londons gator och överlever med ena foten på fel sida om lagen? Kanske har Liza Cody velat skildra England i den sociala nedskärningens tid?

Skamgrepp är knappast en deckare, mer ett slags kvinnlig gangsterroman. Och knappast en hel roman, utan snarare en skiss, en introduktion till de följande två romanerna om Eva Wylie (med Anna Lee som bi-huvudperson), Monkey Wrech (1994) och Musclebound (1997). 

Tyvärr har inte Liza Codys svenska bokförlag – eller för del delen något annat svenskt förlag – låtit översätta dem till svenska.

Så vill man läsa fortsättningen på berättelsen om fribrotterskan, smågangstern och amatörsnokan Eva Wylie, som jag vidhåller är en av de märkligaste och intressantaste huvudpersonerna i de senaste årens engelska kriminallitteratur, får man göra det på engelska.

Titlar:

Duperad. 1987. Dupe. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Livet blev hans död. 1990. Head Case. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Backhand. 1993. Backhand. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.
Skamgrepp. 1994. Bucket Nut. Övers: Karl G. och Lilian Fredriksson.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Länk till Liza Codys HEMSIDA.

Kriminell samhällsturism i Japan

Hideo Yokoyama
64
Övers: Yukiko Duke
(Ersatz)

Som inledning lånar jag – och vrider till lite – en beskrivning av deckare och annan krimi som jag minns från en recension av just den här romanen i The Guardian (googlar fram recensionen igen, det var Mark Lawson som skrev): ”Kriminalromaner är ett slags samhällsturism som visar upp samhällen från deras sämsta sida.”

Det stämmer exakt in på japanen Hideo Yokoyamas ”64” och det stämde också för britten David Peaces bägge Tokyoromaner, ”Tokyo år noll” och ”Ockuperad stad”. (Den tredje romanen i trilogin, för det skulle bli en trilogi, kom väl aldrig på svenska, kom den förresten alls?)

När jag läser Hideo Yokoyama repeteras David Peace i huvet. Peace skildrade det gamla – med tillägget manliga – Tokyo och Japan precis efter andra världskriget. Yokoyama skildrar dagens, det betyder 2000-talets – och fortfarande med tillägget manliga – Japan. Eller kanske snarare att Peace skildrade resterna av det gamla, ödelagda Japan som Yokoyamas nya moderna Japan skulle byggas på (observera titeln ”År noll”).

Yokoyama 64”64” är på 619 sidor med tättryckt text. Jag påpekar det, dels för att det är mycket att läsa och dels för att få förlag idag nog skulle ta sig an en 619-sidig japansk deckare och polisroman som bara till viss del är en deckare och polisroman. Jag påpekar det också för att framhålla att Ersatz, som alltså låtit översätta och ge ut ”64”, är ett av de svenska förlag som ser minst lika mycket till litteraturen – bra litteratur ska göras tillgänglig! – som försäljningen och att 619 sidor inte alls är för många, vad gäller just den här romanen.

Hideo Yokoyama förmår att hålla liv (och död), intresse och spänning i alla dessa sidor. Här finns en kriminalintrig och en deckartråd rätt igenom romanen, än tvinnas den mer och än ligger den kvar i bakgrunden. Intrigen kan beskrivas så här: Huvudpersonen, Yoshinobu Mikami, har förflyttats från kriminalavdelningen till en tjänst som chef för informationsavdelningen inom polisen. Han är medelålders och karriären borde ju ha gått uppåt men det här är definitivt en degradering för en kriminalare.

När vi möter Mikami har hans sextonåriga dotter Ayumi varit försvunnen i sex månader. Hon rymde hemifrån, för det kan väl inte vara något annat som hänt? Det har tagit hårt på Mikamis hustru, som isolerat sig, inte lämnar hemmet utan håller sig nära telefonen. Genom en speciell överenskommelse tilllåts Mikami vara den första som får se liket av varje ung kvinna som hittas död.

Det blir inte bättre och lättare av att han kommer en gammal utredning på spåret, en utredning som tydligen – av någon intern polisiär anledning – verkar ha mörklagts. Utredningen gällde/gäller en ung flicka, Shoko, sju år, som försvann för fjorton år sen, 1989. Hon kidnappades och en stor lösensumma betalades ut men Shoko återfanns ändå – död.

Samtidigt sköter – eller missköter – Mikami sitt arbete som polisens presstalesman. Varje  morgon står kriminalreportrar utanför hans dörr och vill ha nyheter. Och han blir ovän med alla eller de flesta – både gamla kolleger på den kriminalavdelning där han tidigare arbetade och de nya på informationsavdelningen. Mikami är inte heller någon vidare trevlig polis, människa och man. (Eventuellt kan han vara en typisk japansk man?) Inte minst ogillar han att det också arbetar en ung kvinna på hans avdelning. Som polis! Kvinnor ska inta vara poliser.

(Inom parentes kan tilläggas att kvinnor i Japan väl fortfarande slutar arbeta när de gifter sig. Som gifta stannar de i hemmet. Minns hur förvånad jag blev när jag träffade en ung, mycket framåt och framgångsrik yngre kvinnlig musiker och skivbolagsägare i Tokyo och hon sa att om hon gifter sig måste hon sluta med ”allt det här”. Hennes blivande man skulle aldrig tillåta att hon arbetade. Jag blev häpen, det måste väl också finnas andra sorters japanska män? Just den där kvinnliga musikern bor förresten numera i Sverige…)

Att handha det japanska livet, att leva i det japanska samhället, att vara japan = en japansk man. Det är vad ”64” handlar om, vid sidan och runt om det kriminella. Hur (en) man uppför sig och inte uppför sig på en japansk arbetsplats och i livet. Här finns dessutom en rad intressant information i förbifarten, liksom medan personerna gör något annat. Ett enda exempel av många: poliser ger gåvor till vittnen som ska förhöras. Ja, redan titeln ”64” är japansk (på vilket sätt avslöjar jag inte). Romanen ”64” är, för att återknyta till Mark Lawson, ”samhällsturism” i det japanska samhället, på både ont och gott.

Hideo Yokoyama har skrivit en mycket spännande deckare, krimi och annan roman, som förresten utsågs till årets bästa översatta deckare när den gavs ut i Tyskland. Hur kommer Svenska Deckarakademien att agera? På omslagets baksida kan man läsa en blurb från David Peace, själv aldrig deckarakademinominerad här i Sverige (hmmmm), med följande beröm: ”Not only is Sixty Four an addictive read, it is an education about Japan, its police and its society, and simply one of the best crime novels I have ever read.”

Instämmer, helt.

Bengt Eriksson