Årets tre bästa svenska deckare och krimi

Ytterligare några deckare återstår att hinna läsas i årets slutspurt. Och sen ska det sorteras, väljas ut och bort för att till sist sammanställas en lista över 2019 års bästa deckare/krimi, svenska och översatta.

Det är vad Deckarlogg håller på med just nu. Resultatet kommer snarast möjligt. Men i väntan på det – här är i alla fall årets tre bästa svenska deckare och krimi, som jag valde ut och kortpresenterade för Borås med flera tidningar.

Christoffer Carlsson
Järtecken
(Albert Bonniers)

Med ”Järtecken” har Christoffer Carlsson åstadkommit sin bästa roman ända sedan debuten år 2010. Hans kriminella skildring av de förgätna barndomstrakterna några mil öster om Halmstad kändes i läsögonblicket också som den bästa svenska landsbygdsdeckare och country noir som getts ut. Här har Carlsson skrivit som tre personer i en författare: deckarförfattaren och kriminologen samt – dessutom – bygdeskildraren.

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

Som alltid – om uttrycket passar i sammanhanget – leker Monika Fagerholm med orden när hon skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och fyra unga våldtäktsmän. Prosan blir poesi, annan skönlitteratur blir krimi. Och tvärtom.

Viktoria Höglund
Den som haver barnen kär
(Southside Stories)

Min favorit av alla bra svenska debutdeckare årgång 2019 är nog ändå Viktoria Höglunds psykologiska thriller om den mardröm – för barnets föräldrar förstås men också personalen – när en tvååring försvinner från en förskola i Stockholm.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Fagerholm breddar och fördjupar kriminalgenren

Monika Fagerholm
Vem dödade bambi?
(Albert Bonniers)

”Vem dödade bambi?” av Monika Fagerholm nominerades inte som en av årets bästa kriminalromaner/deckare av Svenska Deckarakademin. Det hade jag inte heller, om jag säger så, förväntat mig.

Men jag trodde faktiskt att romanen skulle Augustprisnomineras. Nej, så blev det inte heller.

Däremot har ”Vem dödade bambi?” nominerats till Finlandiapriset 2019. Välförtjänt och det skulle ha varit lika välförtjänt om romanen funnits med på alla tre nämnda nomineringslistorna.

Om romaner i kriminalgenren, deckarfamiljen, krimi eller vad de ska kallas, kan definieras som att de skildrar kriminalitet och dess förhållande till samhället och människorna – i så fall har Monica Fagerholm skrivit en kriminalroman eller till och med en deckare.

Fagerholm arbetar mer med språket än de flesta deckarförfattare – men inte samtliga. Det finns andra skönlitterära författare som också har en egen, för läsarna utmanande och experimenterande, stilistik och som ändå räknas till kriminalgenren.

Och varför snäva in? Varför inte bredda och fördjupa genren istället – och därmed fördjupa det ämne som behandlas, alltså kriminalitet, som ju i sin tur handlar om hur människor behandlar varandra, hur vi egentligen har det med varann?

”Vem dödade bambi?” skildrar följderna av en gruppvåldtäkt, för den våldtagna och de fyra unga pojkar som gruppvåldtog. Och även för mödrarna till ett par av pojkarna. Eller snarare för familjernas rykten.

Detta kommer upp till ytan igen – eller riskerar att komma upp – när en barndomskamrat till de nu vuxnare ”gossarna” ska göra en film om våldtäkten. Titel, just så: ”Vem dödade bambi?”.

Fagerholm vänder på allt – miljöerna, personerna, händelserna, minnena och tankarna – med hjälp av språket. Sitt eget skriftspråk. Ja, det är eget men kan snarlikna Joyce Carol Oates.

Det börjar redan med ortnamnet Villastan, det hörs ju att den är fashionabel, de rikas förort. En håla på landet benämner Fagerholm som Gråbbå. Eller vad säga om de kvinnliga personerna Emmy och Saga-Lill?

Fiktion av verkligheten? Eller, omvänt, så mycket fiktion på romansidorna att det liksom vänder ut och in, blir än mer verkligt? Och därför hanterbart i – för – verkligheten.

Jag håller på det senare.

Det är med språket som Fagerholm vrider på och förtydligar sin berättelse. Många kursiverade rader, långa stycken och något helt kapitel. Ett ord, en betoning, en mening med – plötsligt och oväntat – STORA bokstäver. Och avbrutna rader, ett eller flera ord som hoppar ner till nästa rad, kan placera sig varsomhelst på nästa rad.

Likt poesi.

Ogrammatiskt, ibland också. Hon skriver inte korrekt, för att använda det ord som brukar förekomma i Facebooks författargrupper.

Det här är ju Monica Fagerholms återkommande, lekfulla sätt att författa och först tyckte jag att det inte fungerade i det här, säg, grova sammanhanget. Att språket tenderade ta över från – ja, dölja – innehållet. Men jag ändrade mig, när jag fortsatte att läsa…

Fagerholms skriftspråk fungerar lika bra i ”Vem dödade bambi?” som tidigare och alltid. Händelsen och andra händelser, människorna, tankarna – just allt – lyfts fram och grävs upp på ett så kännbart sätt att det kanske inte ens varit möjligt att skildra på något annat sätt, med några andra ord, något annat sätt att skriva.

Resultatet är en mycket stark krimi, thriller, deckare – kalla ”Vem dödade bambi?” vad ni vill – en läsvärd och bra roman är det i vilket fall. En roman som tar sig in i kroppen för att stanna kvar.

Bengt Eriksson