– Allt eller nästan allt är sant.

Carl Hiaasen
Land: USA
Genre: hårdkokta skämtdeckare,
våldsamma burlesker,
miljödeckare 

Han skriver våldsamt roligt. Med det menar jag att hans deckare är lika våldsamma som de är roliga. Tänk dej att Bröderna Marx åkt till Miami och gjort en film tillsammans med Quentin Tarantino.

Ungefär så är Carl Hiaasens deckare: så groteska och overkliga att man lätt kan få för sej att de måste vara dikt och fantasi – riktiga skrönor! Åtminstone måste han ju överdriva.

Därför passade Hiaasen vid ett besök på Bokmässan i Göteborg på att dementera. I intervju efter intervju upprepade han:

– Allt eller nästan allt jag skriver är sant. Personerna finns i verkligheten, men jag har ändrat deras namn. Det som händer i böckerna har också hänt i verkligheten.

Och han borde ju veta. När Carl Hiaasen inte skriver deckare är han journalist på Miami Herald. Två gånger i veckan skriver han krönikor om Miami: politikerna, advokaterna, knarksyndikaten, husspekulerare osv.

De uttalanden och händelser som inte får plats i kolumnerna, för att de är så overkliga att de inte passar i en nyhetskrönika, sparar han och använder istället i sina deckare.

Hiaasen är född och uppvuxen i Florida, ungefär tre hus från där han bor i dag. Då fanns det djur överallt. Det var grönområden, kanaler och små sjöar. Där pojken Carl brukade campa och fiska, där finns numera inte mindre än fem olika affärscentrum.

I sina deckare går Hiaasen med burlesk vrede och våldsam humor till angrepp mot alla säger ALLA som exploaterar Floridas natur. Genombrottsromanen, ”Tourist Season” (1986, inte översatt till svenska), handlar om en miljögrupp som matar en jättekrokodil med tillfångatagna turister.

Också i ”Blå tunga” (1993), den första av Hiaasens deckare som översattes till svenska, är ämnet turism och miljö. Berättelsen utspelar sej i och kring turistparadiset Amazing Kingdom of Thrills – en kombination av nöjespark, zoo och delfinarium.

Ägaren till detta Disney World gånger hundra heter Francis X Kingsbury. I likhet med många andra omåttligt framgångsrika Floridabor är han inflyttad. I likhet med många andra nyblivna Floridabor är han också en brottsling på flykt.

Amazing Kingdom of Thrills har en turistattraktion man är ensam om: ett par sällsynta blåtungade mangosorkar (så sällsynta t o m att någonting sådant inte existerar vare sej i uppslagsböckerna eller djurvärlden). De blåtungade sorkarna stjäls av, ska det visa sej, en ”gammal tant”: en äldre, gråhårig miljöaktivist som grundat organisationen Vildmarkens mödrar (med den militära grenen Naturens räddningskommando).

Verkligheten är inte mindre burlesk i den följande romanen, ”Striptease” (1994). Här handlar det om politik, lag och moral.

För att ha råd att anlita en advokat arbetar Erin Grant, en  av huvudpersonerna, som stripteasedansös. Hon kämpar för att få vårdnaden om sin dotter. Men domaren anser att hennes f d man – narkoman och tjuv (han stjäl rullstolar!) – är bättre lämpad som vårdnadshavare. Det vet domaren av egen erfarenhet: domaren är nämligen stamgäst på stripklubben!

Bland stamgästerna på klubben Eager Beaver i Fort Lauderdale finns också en kongressledamot, som betuttat sej i strippan Erin. Vid ett besök på stripklubben blir kongressledamoten så sotis på en annan besökare att han slår rivalen i huvet med en champagneflaska.

(Hiaasen hävdar bestämt att händelsen hämtats rätt ur Miamis verklighet. Politikern existerar, fast har ett annat namn.)

Vid sidan om journalistik och författande har Carl Hiaasen också skrivit texter till några rocklåtar. Albumet ”Mutineer” med Warren Zevon innehåller bl a en text, ”Rottweiler Blues”, om det allt mer våldsamma och skjutgalna Miami: våld, som föder våld, som föder våld, som…

Hiaasen beskriver en man som har en pistol i lådan till nattduksbordet, ett maskingevär vid sovrumsdörren och en skottsäker väst som han alltid tar på sej när han går och handlar. Refrängen lyder:

Don’t knock on my door  If you don’t know my rottweiler’s name

Fler Florida-deckare:

Mellan ”Farlig grannlåt” (1965) och ”Ett stilla vinterregn” (1987) publicerade John D. MacDonald en lång serie deckarromaner om Travis McGhee, amatördetektiv och bosatt på en husbåt i Bahia Mar vid Fort Lauderdale (inte alls långt ifrån där Carl Hiaasen växte upp).

Hoke Moseley – huvudperson i flera romaner av Charles Willeford, bl a ”Miami blues” (1988) – är detektiv vid Miamipolisens mordrotel. 

Också James W. Hall använder södra Florida som miljö i sina deckare. ”I skydd av dagsljus” (1988) var Halls debut som deckarförfattare.

Med ”Guldlock” (1979) inledde Ed McBain ännu en serie deckare. Huvudpersonen, Matthew Hope, är advokat i staden Calusa, Florida.

Elmore Leonard har skrivit flera hårdkokta deckare, t ex ”LaBrava” (1985) och ”Maximum Bob” (1993), med Florida som miljö.

Lawrence Sanders skrev bl a en serie hårdkokta skämtdeckare om Archy McNally, playboy och detektiv i det soliga Florida. Den första boken i serien heter ”McNallys hemlighet” (1993).

På nätet:

www.carlhiaasen.com
Hiaasens officiella hemsida.

https://www.miamiherald.com/search/?q=Hiaasen
Hiaasens krönikor från Miami Herald kan läsas på tidningens nätsida.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan” (BTJ Förlag 2002)

Titlar (i svensk översättning):
Blå tunga (1993) Övers: Johan Günther.
Striptease (1994) Övers: Johan Günther.
Orkanens öga (1996) Övers: Johan Günther.

Romantitlar på engelska:
Tourist Season (1986)
Double Whammy (1987)
Skin Tight (1989)
Native Tongue (1991)
Strip Tease (1993)
Stormy Weather (1995)
Naked Came the Manatee (1996)
Lucky You (1997)
Sick Puppy (2000)
Basket Case (2002)
Skinny Dip (2004)
Nature Girl (2006)
Star Island (2010)
Bad Monkey (2013)
Razor Girl (2016)
Squeeze Me (2020)

Tillsammans med William Montalbano:
Powder Burn (1981)
Trap Line (1982)
A Death in China (1984)

Om dagens Mexiko, innanför och utanför, uppe och nere

Fernanda Melchor
Paradais
Övers: Hanna Nordenhök
(Tranan)

Ni som följer Deckarlogg vet att jag är speciellt intresserad av – ja, förtjust i – romaner som placerar sig i andra delen av Deckarloggs underrubrik: ”deckare och annan krimi”. Nästan-deckare, som jag ibland kallar genren.

Alltså romaner där kriminalitet inte nödvändigtvis innebär det vanligaste upplägget – ett  brott begås, poliser eller någon privatdetektiv jagar brottslingen och det blir en upplösning på de sista sidorna – utan där kriminaliteten är en del av det samhälle och de liv som romanen skildrar.

Sådana romaner är Fernanda Melchors ”Orkansäsong” (på svenska i fjol) och ”Paradais” (på svenska i år). Hon är mexikanska, född i Veracruz, och skildrar det – sitt – mexikanska samhälle, de liv som människorna lever.

Detta gör hon med det språk som krävs för att skildra dagens Mexiko: samhället, livet och människorna. Ett brutalt språk, ja, groteskt, ja, vulgärt. Men det exakt rätta språket, det självklara, det realistiska språket för att förmedla verkligheten i Mexiko.

Ett svårt skriftspråk också, när det ska överföras till svenska. Det krävs en högst finkänslig och nyanserad översättare. Hanna Nordenhök har lyckats rätt så väl, tycker jag. Fast det tog några sidor innan jag kom in i berättandet.

”Paradais” handlar om ett grindsamhälle, en gated community med gröna gräsmattor, lyxvillor och swimmingpölar, som heter just Paradiset. Innanför och utanför, här och där.

Utanför bor Paradisets grindvakt, Polo. Fattiga byar, blodsband, floden som är ett stinkande träsk. Där bor också hans kusiner, Zorayda, som överlever med sin kropp, och Milton, som valt eller ”valt” kriminaliteten, drogerna och kartellerna.

Ute och inne, där och här, nere och uppe möts när Polo träffar Franco, rikemansson från Paradiset. Ändå, just ändå, bestämmer Franco och Polo för att tillsammans begå ett rån. Ja, det får räcka så med avslöjanden, från min sida.

Som jag nämnde: de blir ett, skriftspråket och innehållet, när Fernanda Melchor berättar. Intensivt, desperat, liksom bortom jävlighet och sexualiserat, oavsett om personerna bor i eller utanför Paradiset. Också de, människorna är ett, de hänger ihop, den enas liv beror på den andras, tillsammans blir de Mexiko.

Jag bör också nämna att det verkar vara något särskilt med skönlitterära författare som skriver på spanska och även portugisiska. De använder sig av styckeindelningar så sällan att det nästan blir aldrig.

Melchor kan på sida efter sida efter sida efter sida fortsätta att skriva i ett och samma stycke. Även hennes meningar är svindlande långa med kommatecken som fåglar på den längsta tråd.

Och detta alltså ihop med gatans språk! Det blir speciellt. Jag tycker det fungerar bra men det tål att poängteras att det kan ta några sidor innan man kommer in i romanen och vänjer sig vid mexikanskan Fernanda Melchors sätt att skriva och berätta.

Bengt Eriksson