Skånes deckarlandskap, från nordväst till sydost

När jag skriver om musik, skivor och konserter, i dagspress och tidskrifter, så betygssätts ofta recensionerna. Alltså inte bara att jag tycker något med ord utan det sätts också ett betyg med siffror eller andra figurer (som lurblåsare i Ystads Allehanda).

När jag skriver om litteratur, till exempel deckare, i samma dagspress så betygssätts aldrig recensioner med siffror eller något annat. Varför? Det är lite svårt att förstå.

Jag ogillar och gillar sifferbetyg, bäggedera. Det beror på, när det används. Vid längre recensioner behövs inga betyg, vad kritiker tycker ska framgå av recensionen.

Men vid kortrecensioner…

En bokrecension kan idag vara så kort som 500 tecken (jag har till och med skrivit recensioner på ynka 300 tecken!) och då bör det lilla utrymmet användas så effektivt som möjligt. Ett sifferbetyg kan spara typ 100 behövliga tecken.

Följande skånska deckarkrönika från första halvåret 2020 hade inga siffer = lurblåsarbetyg när den publicerades i Ystads Allehanda. Vid återpublicerandet på Deckarlogg har jag försett krönikan med sifferbetyg.

Blev det tydligare, vad jag tycker om böckerna? Jag tror det, hoppas det.

***

Vilket deckarlandskap som Skåne har blivit! Allt fler deckare placeras i kriminella skånska miljöer och de flesta skånska deckare är dessutom riktigt bra.

de la Motte varofferOckså ”Våroffer” (Forum), som avslutar Anders de la Mottes ”årstidskvartett”, fick mig att leta på Skånekartan. Exakt var vid Söderåsens spets ligger Bokelunds slott, dit läkaren Thea Lind har flyttat, och samhället Tornaby, där hon blivit distriktsläkare?

Han fortsätter att skildra Nordvästskåne så levande att det är svårt att tro annat än att miljöerna måste vara autentiska. Som att Theas make David förstås är kock och ska öppna en krog i slottet.

Likaså fortsätter de la Motte att knyta ihop nutiden med det förflutna. Valborgsnatten 1986 dödades en tonårsflicka vid nämnda slott – ett minne som blivit kvar inom ortsbefolkningen.

Observera också den – i årstidsdeckarserien – återkommande berättartekniken: preteritum (dåtid) och presens (idag).

Årstiden, naturen, personer och händelser flätas ihop till en undan för undan stegrande spänningsberättelse. ”Våroffer” är – minst – lika bra som de tidigare årstidsdeckarna. (4 ½/5)

Mattias Edvardsson goda-grannarÄven Mattias Edvardsson placerar sin grannrelationsdeckare ”Goda grannar” (Forum) på en fiktiv ort: Köpinge någonstans strax utanför Lund. Makarna Micke och Bianca med två barn har lämnat Stockholm, bosatt sig här i ett lugnt villakvarter och börjat (tvångs)umgås med grannarna.

Så blir Bianca påkörd och svårt skadad. Ambulansen hämtar Bianca och kör henne till lasarettet i Lund. En bilolycka, för det var det väl?

Edvardsson låter kvarterets kör av människor framföra varsin version av händelsen, en och samma händelse. Likadant som i hans föregående roman, ”En vanlig familj”, men resultatet blev då en svårgreppbar kakofoni av motstridiga röster.

Nu har han finslipat metoden. Varje röst och person kompletterar varann och bidrar till en utredning av vad som hände. Och varför. (4/5)

Det är fascinerande att följa författare från debuten, läsa deras följande titlar och se hur de utvecklas. Till exempel Cecilia Sahlström och Tony Johansson.

Cecilia Sahlström hatet-vi-barI den fjärde romanen om Sara Vallén och de övriga poliserna i Lund, ”Hatet vi bär” (Bokfabriken), lyckas Cecilia Sahlström bäst hittills såväl till innehållet som vad gäller det berättartekniska.

Kapitlens olika längder är mer avvägda, yrkes- och privatliv balanseras bättre. Det (i dagens svenska kriminalitteratur allt oftare återkommande) kriminella ämnet – sexuellt frustrerade hatiska män – är också ovanligt välbalanserat.

Fast det Sahlström, själv före detta polis, framför allt skildrar och vill skildra, tror jag, är romanpoliserna som personer och individer. Ja, människor med olika egenskaper och förmågor, lämpligheter och olämpligheter, på bättre och sämre. (3 ½ /5)

Tony Johansson kalla-xTony Johansson tredje roman, ”Källa X” (Lind & Co), med Sydsvenskanjournalisten Erik Larsson och Landskronapolisen My Englund är en blandad journalist-, agent- och polisdeckare.

En svensk officer dör under ett uppdrag i Jemen; en grävande journalist hittas död på Ven (och en annan är försvunnen).

Detta knyts ihop i berättande action, det betyder nära nog episkt berättande, med spänningen som en del av själva berättandet.

Och det är det, lika spännande som trovärdigt, med avslutning hos svensk säkerhetspolis och regering – i en uppgörelse med politikens dubbelmoral. (4/5)

Mats Svensson, ”Den trettonde bomben” (Lind & Co), och Marianne Stalbohm-Stieger, ”Jag tänker ofta på pingviner” (Ekström Garay), är deckardebutanter.

Mats Svensson den-trettonde-bombenSvensson har skrivit en kombinerad polisroman och terroristthriller. Alina Dragovic, säkerhetspolis i Lund, och hennes kollega Omar efterforska en eventuell terroristcell i Sverige.

Detta leder bakåt till en händelse som inträffade 1952. Ett Viggenplan störta, efter att ha lyft från Kallinge i Blekinge. Vad hände? Och vad hade planet för hemlig last?

Mats Svensson skriver temposnabbt, han fyller berättandet med action och lägger till eldstrid, dessutom. Mycket sker och det sker fort – lite på bekostnad av personteckningen, dock. (3/5)

Stahlbom Stieger jag-tanker-ofta-pa-pingvinerStalbohm-Stieger har skrivit en mer ”vanlig” pusseldeckare. Två miljöer: ett parhus i Limhamn, där huvudpersonen Monika bor, och Nya Zeelands sydspets, dit hennes son reste – och där han försvann.

Monika med väninnor blir detektiver på jordklotets bägge sidor. ”Jag tänker ofta på pingviner” är alls ingen oäven deckardebut med både ett miljötema och en spirande äldrekärlek till den tidigare polisen Olle – med mustasch. (3/5)

Tony Manieri limhamns-juveler_ljudbokTony Manieri, som förut skrivit tuffa polisromaner med Malmö som miljö, återkommer nu med gangsterromanen – eller skälmdeckaren? – ”Limhamns juveler” (Saga Egmont; först som ljudbok, kommer också i pocket). Manieris malmöitiska hittepå-gaturjargong är som Jens Lapidus i en skrattspegel.

På Mysiga Maris konditori plockar Kent och Weschka (medlemmar i ligan Limhamns juveler) upp ett tappat kuvert med en bilnyckel till en Volvo med en bärbar dator i bakluckan.

Och detta är bara början på en ordagrant hejdlös skröna om, genom och kring Malmös gangsterliv med maffiosan Giovanna Cassata i toppen.

Alltså såna här deckare på skoj gillar inte jag. Frågan är, ven varför skrattar jag då?

olseni hansen livraddaren(Christina) Olséni & (Micke) Hansen har nått till sin sjätte, ”Livräddaren”, och fjärde titel, ”Grannar i död och lust” (båda Bokfabriken), i skämtdeckarserien om pensionärerna i Falsterbo respektive mysserien om Ester Karlsson, pensionär med bostadsrätt i Lund.

Falsterbopensionärerna är lika galna som alltid, främst Egon, 87.

Det ska bli begravning i Skanörs kyrka. Egon och hans bäste vän Ragnar, också 87, hittar kyrkvaktmästaren död i en bänk. De stuvar undan honom i predikstolen. (3/5)

Olseni Hansen grannar-i-dod-och-lustMen vad händer med, hos och i Ester Karlsson med ”K”, 78 år? Börjar inte hon att bli mindre mysig och mer… säg, elak? Och den nya romanens plötsliga dödsfall under bostadsrättsföreningens städdag kunde ju vara hämtad från Falsterboserien. (3½/5)

Ska det bli så här, framöver? Det hoppas jag inte, verkligen inte. Jag hoppas att Olsén & Hansen behåller den lilla – men viktiga – skillnaden mellan sina bägge deckarserier, låter den ena serien vara skämt och den andra mys.

vTina Frennstedt ag-9Slutligen men främst: Tina Frennstedts andra polisroman, ”Väg 9”, (W&W), är den bästa skånska deckaren under första halvåret 2020!

Samma polis(er) som i debuten: Tess Hjalmarsson som leder Cold Case-enheten vid polisen i Malmö. Också liknande uppbyggnad: ett verkligt, olöst fall – ung manlig cyklist hittades död utanför Lund – har omplacerats i Sydostskåne, strax utanför Ystad.

I nutid inträffar fler mord, som binds ihop (ledtråd: vit lera) med cykelmordet. Som när en kvinnlig konstnär inför påskens konstrunda på Österlen hittas död på en speciell plats…

Väl berättat, spännande och logiskt samt en exakt skildring av Österlen. Några få ord är allt vad Tina Frennstedt behöver för att varje österlenbo, fast- som turistboende ska känna igen sig.

Det lovar jag. Läs själv så får du se… (5/5)

3 ggr kortdeckare

1) Påminnelse. Karin Wahlbergs ”De drabbade” (W&W) och Jens Lönnaeus ”Clara” (Historiska Media) har jag tidigare recenserat. Genrer: sjukhus/samhällsdeckare respektive psykologisk, ja, psykotisk spänning. Bägge innehåller dessutom atmosfärrika cykel- och gångnära stadsskildringar av dagens Lund respektive Malmö.

2) Danskt. ”Vildskud” (Politiken) är Julie Hastrups nya krimi med ”drabsefterforsker” Rebekka Holm. Just när jag läser den får jag reda på något som var på tiden: äntligen har seriens sju tidigare titlar börjat översättas till svenska. Först ut är ”En tagg i ögat”, ”Den blinda fläcken”, ”Blodig genväg” och ”Porträtt av döden” (alla Polaris, utgivna som e- och ljudböcker). Missa nu inte Hastrup, en av Danmarks främsta polisromanförfattare.

2) Danskt på danska. Danmarks allra bästa krimiförfattare, Gretelise Holm, ges inte längre ut i Sverige. Obegripligt! ”Dødfunden” (Harper Collins) – en allkrimi som speglar hela Danmark från rawfood till rasism – måste alltså läsas på danska. Gör det! I vår har jag också upptäckt Walther Reberniks kampsportthriller ”Jæger” (Byens forlag). Start i Köpenhamn, besök i skånska Arkelstorp, avslut i Italien. Även Rebernik, krimidebutant, advokat och karateutövare, tar tempen på dagens Danmark (och Europa).

Bengt Eriksson
Skrivet ungefär så här till Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, något utökat på Deckarlogg.

 

I backspegeln: Den kvinnliga danska deckarvågen

”En ny Karin Sommer-deckare?” frågades det när jag nyss recenserade Gretelise Holms återkomst till deckargenren med ”Dødfunden” (Harper Collins, endast på danska än så länge).

Nej, måste jag tyvärr svara. En fristående roman, inte en ny titel i deckarserien om journalisten Karin Sommer. (Hur gammal kan hon ha blivit nu, förresten?)

Men det fick mig samtidigt att minnas en trippelintervju jag gjorde för ett antal år sen med just tre danska deckarförfattarinnor. Danmark låg efter både Sverige och Norge men då började en kvinnlig deckarvåg att märkas av också i Danmark.

Den texten kanske fortfarande kan vara av intresse, tänkte jag. Som hågkomst i backspegeln eller som introduktion, för den som inte upptäckt och läst de danska deckarförfattarinnorna? Här följer min trippelpresentation/intervju…

***

Tre danska deckarförfattarinnor – Gretelise Holm, Elsebeth Egholm och Sara Blædel – lanseras i Sverige. Det är förstås glädjande. Men det är också – på flera sätt – ovanligt och oväntat.

Dels brukar inte svenska förlag vara så intresserade av danska författare, oavsett om de skriver kriminalromaner eller annan skönlitteratur. Dels brukar det vara män – och inte kvinnor – som skriver deckare i Danmark.

Gretelise Holm Horsens 2012 263Några år in på 80-talet började en kvinnlig deckarvåg att skölja över Anglosaxien, alltså USA och England. Den kvinnliga deckarvågen spred sej till bland annat Tyskland och Norge – och till Sverige.

Gretelise Holm. Foto: Birgitta Olsson

Med hjälp av tidskriften Jury, som instiftade det så kallade Polonipriset (vilket lånade sitt namn från pseudonymen Helena Poloni, en tidig svensk deckarförfattarinna, och årligen skulle delas ut till den mest lovande kvinnliga kriminalförfattaren i Sverige) har ett nära nog oräkneligt antal svenska kvinnor deckardebuterat. Inte bara Liza Marklund, som 1998 blev den första Polonipristagaren, utan många av dessa deckarförfattande kvinnor återfinns idag bland de mest lästa svenska deckarförfattarna, män som kvinnor.

Men alltså inte i Danmark… Där har det inte funnits någon kvinnlig deckarvåg. Först nu en bit in på 2000-talet kan man ana början till en kvinnlig dansk deckarvåg, efter att de ovannämnda Holm, Egholm och Blædel i tur och ordning debuterat som deckarfattarinnor och fortsätter att skriva deckare. Varför dröjde det så länge i Danmark?

Det funderade jag på medan jag läste deras senaste deckare i svensk översättning – Gretelise Holms ”Krigsbarn” (2006), Elsebeth Egholms ”Personskada” (2007) och Sara Blædels ”Kalla mig prinsessa” (2007) – och väntade på att få kontakt med författarinnorna och intervjua dem. Under väntetiden slängde jag iväg ett par mejl till några som borde kunna svara på frågan, nämligen Bo Tao Michaëlis (mag.art. i litteraturvidenskap och mångårig krimirecensent i dagstidningen Politiken) och Marit Haugaard (en av dem som står bakom nätsidan http://www.krimisiden.dk och, enligt sidans presentation, ”krimi-bibliotekaren” på Hovedbiblioteket i Århus.)

Orden faller lite olika men deras svar är detsamma. Som Michaëlis uttrycker det: ”Krimien blev længe i Danmark anset for noget enten Maria Lang-tanter over 50 læste eller drengerøve ungdommeliga pojker på under 50 læste i en lind strøm af Tom Clancy eller James Ellroy!” Eller med Haugaards ord: ”Det gælder ikke blot kvindelige krimiforfattere, men så absolut også de mandlige. Hvor er de danske svar på Mankell, Edwardson og Staalesen, for slet ikke at tale om nyskabende forfattere som Arne Dahl og Stieg Larsson?”

Elsebeth EgholmSå i Danmark har det dröjt längre för krimi-genren (deckare på svenska) att bli accepterad som en seriös litteraturform? Och jag som trodde att genreöverskridande författare som Dan Turèll, både poet och deckarförfattare samt mycket mer, hade bidragit till att det i Danmark fanns en mer fördomsfri och generös inställning till kriminallitteratur än i Sverige. Se där tog jag fel.

Elsebeth Egholm.

Men säg då, varför kan man – just nu – ana en smärre kvinnlig deckarvåg även i Danmark? Det beror på, svarar Michaëlis, ”udviklingen i vore nabolande, Norge og Sverige – og så at yngre forlæggere ser at der er penge og prestige i genren.” Haugaard tillägger: ”Hvad popularitet angår, er der i dag ingen danske mandlige krimiforfattere, der kan matche Holm, Egholm og Blædel.”

Gretelise Holm var alltså först med att debutera i krimi-genren. Det skedde så att säga i förtid – redan 1998 – med ”Mercedes-Benz syndromet” (inte översatt till svenska), som är en roman i afrikansk miljö, närmare bestämt Zimbabwe, med inlagd ”spændingshandling”. Så det är nog en thriller – men deckare? ”Jeg tænkte ikke rigtig på bogen som en krimi/thriller”, svarar Gretelise Holm, ”før jeg fik Det Danske Kriminalakademis årlige pris for den!”

Därefter, år 2002, debuterade Elsebeth Egholm som deckarförfattare med romanen ”Dolda fel och brister” (på svenska 2005) och Sara Blædel, år 2004, med ”Pulver” (på svenska 2006).

De både liknar varann som deckarförfattare (och människor); och skiljer sej åt. På grund av sitt kön så placeras de – också av mej – i genren femikrimi = danska kvinnodeckare eller feministiska kriminalromaner. Mot detta protesterar de, alla tre.

Holm menar (med viss, klart märkbar underton): ”Håber, jeg skriver om mennesker, siden kvinder også er en slags mennesker.” ”Tjoh”, svarar Egholm, ”man kan måske godt sige, at jeg forsøger at skrive en alt-i-én bog, hvor der både er krimi, generationsroman og kvinderoman …” Blædel tycker att indelningen i ”femikrimi” eller ”livsstilskrimi”, som hennes romaner också kallats, känns som en begränsning: ”Det er rigtig mange mænd der læser og er glade for mine bøger, jeg tror ikke, de føler at de er specielt femi-agtige.”

Något annat som de har gemensamt är yrket – innan de blev författare. Alla tre har arbetat som journalister. Alla tre har också huvudpersoner som är kvinnor och journalister.

Gretelise Holms huvudperson heter Karin Sommer, född i början av 1945, ”alltså et år ældre end mig”, och journalist på Sjællandsposten, ”en fiktiv regional avis, som dækker Sjælland – ligesom Jyllandsposten dækker Jylland. Ganske vist en borgerlig-liberal avis”, fortsätter Holm, ”men ikke helt så sort som Jyllandsposten.”

Elsebeth Egholms kvinnliga huvudperson, Dicte Svendsen, arbetar på Avisen, närmare bestämt på den lokala Århusredaktionen för ”et formiddagsblad, altså det, man kalder boulevardpresse eller tabloidpresse”. Dicte ”fylder fyrre i det første kapitel” (i den första boken) men är nu (sex år senare) ”kun fireogfyrre”, suckar Elsebeth, jämnårig med Dicte när deckarserien inleddes. ”Ak, hvem der var en romanfigur…”

Sara Baledel Horsens 2012 127

Sara Blædel. Foto: Birgitta Olsson

Sara Blædel har två kvinnliga huvudpersoner: Louise Rick, kriminalinspektör vid drabsavdelningen i Københavns Politi, och hennes väninna Camilla Lind, kriminalreporter på Morgenavisen (eller Morgonbladet på svenska). Båda är ”cirka 37” och Blædel själv, 42 år.

Tripp, trapp, trull: äldre, yngre, yngst. Personerna är (nästan) jämnåriga med sina författare. Personerna har också samma eller snarlika hemorter som författarna.

Gretelise Holm bor i Praestø, tio mil söder om Köpenhamn, och tidningshuset där Karin Sommer arbetar ligger i ”en fiktiv Sydsjællandsk by, som jeg et par steder kalder Sydkøbing. En mellemting mellem Vordingborg og Næstved.” (Kolla på kartan över Danmark och Sjælland – jo, placering och avstånd stämmer.)

Elsebeth Egholm bor liksom Dicte Svendsen i Århus, där ”krimierne foregår”. Hon menar att detektiven måste ha en miljö och den kunde ju lika gärna vara Århus. En precis lagom stor stad: ”den kan både være farlig storby og lille sladderagtig by, hvor alle kender alle. Og det giver troværdighed, at jeg selv kender byen så godt.”

Sara Blædel, född i Köpenhamn, flyttade till Hvalsø på Sydsjälland när hon gick i femte klass och tillbaka till Köpenhamn när hon som knappt 18-åring började arbeta som servitör på Hotel Plaza. ”Louise Rick bor faktisk i min gamle lejlighed på Frederiksberg”, påpekar hon, ”og København og Frederiksberg bruger jeg fordi det er her jeg selv bor og færdes … det er noget med at det visuelle styrker min fantasi.”

Hur nära alter egon är då huvudpersonerna? Bara lite eller inte alls, hävdar alla tre.

Gretelise Holm valde medvetet en kvinna i äldre ålder: ”Der findes nemlig ikke mange ældre kvinder som heltinder, når man ser bort fra Miss Marple. Jeg ville gerne demonstrere, at kvinder også eksisterer efter de er fyldt femti.” Likaså låg det nära till hands att låta huvudpersonen bli kriminalreporter, både för att Holm ”kender det yrke” och ”der ikke er så mange yrker, hvor man på naturlig måde kan komme i berøring med mange mord”.

Karin Sommer och Gretelise Holm delar också en del ”journalistiske principper”. Annars är likheterna inte så stora: ”Hun er ensam og uden børn, mens jeg har været gift i 36 år og har to børn og to børnebørn.”

Dicte Svendsen har fått Elsebeth Egholms ”egna omgivelser: mit hus og min hund. Men jeg ligner hende ikke af udseende eller af baggrund.” Huvudpersonen har en ”konfliktfyldt baggrund, er opvokset Jehovas Vidner og har bortadopteret et barn som sekstenårig. Hun har nogle lig i lasten, som giver hende power og vrede.”

Först tänkte Sara Blædel att kriminalinspektör Louise Rick ”skulle være journalist som jeg selv, men meget hurtigt gik det op for mig, at det var en rigtig dårlig ide. For jeg ville ikke efterabe Liza Marklund.” Ricks väninna, Camilla Lind, fick däremot bli journalist – mest för att det ”kunne været et fint spil at skildre en sag fra to sider, politiet og journalisten.”

Nej, Blædel ”ser ikke så meget mig selv i de to kvinder” utan hon “bruger dem som dialog i stedet for at pådutte læserne hvad mine personer tænker”.

Det bör väl påpekas också – ja, poängteras – att ingen av de tre författarna längre arbetar som journalist. Gretelise Holm, som vid sidan arbetet på bland annat dagstidningen Politiken har skrivit en lång rad fack- och debattböcker om rättspolitik och straffrätt, kvinnohistoria och könspolitik, etniska minoriteter och jämställdhet, författar på heltid sen år 2002. Elsebeth Egholm skriver fortfarande en ”fast klumme” (vilket betyder krönika) i Jyllands-Posten. Men annars har hon efter sin tredje roman, ”Opium” (2001), som föregick Dicte Svendsen-serien och inte är en deckare, kunnat leva på författarskapet. Också Sara Blædel kunde hösten 2005 börja författa på heltid efter att hennes andra deckare, ”Kalla mig Prinsessa” (alltså den roman som nu kommit på svenska), publicerats i Danmark. Den ”eksploderede omkring mig og blev rigtig stor”.

Finns det något släktband mellan journalistik och krimi? Är det naturligt att journalister väljer att skriva just kriminalromaner?

I alla fall nästan så var det för Gretelise Holm. Hon menar att hennes afrikanska thriller,”Mezedes-Benz syndromet”, fungerade som en ”alternativ form for journalistik. Jeg fulgte min mand til Zimbabwe og skrev først 4 økonomisk-politiske fagbøger om Afrika.” Holm hade som journalist skaffat sig en kunskap om utvecklingsproblem i Afrika och ville gärna förmedla detta till en större publik. ”En roman”, tänkte hon. ”Men romaner om Afrika syd for Sahara er det svært at få danskere til at læse”, tänkte hon sen. ”Derefter besluttede jeg mig for at lægge en spændingshandling ind.”

Också Elsebeth Egholm tror ”det et er sant, at journalistik og nutids-krimi er tæt forbundne: det handler jo om virkeligheden og om konflikter i vores samfund. Deckarförfattaren Egholm är ”storforbruger af virkeligheden. Jeg bruger meget af det, jeg læser i aviserne eller ser på TV. Det er en stor fordel at have journalistik i bagagen, føler jeg.”

Sara Blædel protesterar däremot: ”Jeg synes egentlig at danske journalister skriver ligeså meget i alle mulige andre retninger end krimier.” Och vad gäller hennes eget deckarförfattande så var det inte hon som beslöt att skriva en deckare utan ”kriminalromanen der besluttede, at den ville skrives af mig! Jeg har læst rigtig mange krimier, siden jeg var barn.”

Blædel startade och drev några år på 90-talet sitt eget krimipocketförlag med namn efter henne själv, Sara B. Och så plötsligt, berättar hon, ”dukkede en ide op i mit hoved om en dagbladsjournalist der havde fat i en historie der blev så farlig for ham, at han blev slået ihjel…” Idén resulterade i debutdeckaren ”Pulver”.

Gretelise Holms deckarserie med och om Karin Sommer omfattar hittills fyra titlar – ”Paranoia” (utgiven i Danmark 2002 / i Sverige 2003), “Ö-morden (2003/2004), ”Krigsbarn” (2005/2005) och och ”Nedtalling til Mord” (2007 och förhoppningsvis på svenska 2008) – vilka subgenremässigt är helt olika. Holms egen karaktäristik: ”psychothriller”, ”puslespilskrimi”, ”politisk thriller” och återigen ”traditionel krimi”.

Även om hon gärna varierar ”fortællemodellerne” så har hon också en speciell kärlek till ”den lidt gammeldags opbyggede krimi”, där läsaren själv har en chans att följa med och lösa gåtan ”og hvor det absolutte genrekrav er, at der skal være en indre logik”. Och vad gäller intriger och teman är Gretelise Holm ”jo nok af den skandinaviske skole, som blev grundlagt med Wahløø og Sjøwall: realistisk og samfundskritisk.”

Titel för titel har Gretelise Holms kriminalromaner också blivit allt mer samhällskritiska. Den första deckaren med Karin Sommer har dubbelintrig: någon förföljer och skrämmer (nästan livet ur) journalisten Sommer och en man tar livet av hustrun, barnet och sej själv. Den andra boken, som är en kombination av TV-programmet Robinson (på danska heter boken också ”Robinson-mordene”) och en Agatha Christie-deckare typ ”Tio små negerpojkar”, utspelar sej på Skejö (en fiktiv ö som liknar Fejø), dit Sommer dragit sej undan för att skriva en bok om ”Heksejagt” (historiskt och med aktuella nutidsanknytningar).

Min egen favorit – så här långt – är ”Krigsbarn”, det vill säga den tredje titeln. Tre skeden i Danmarks historia – andra världskrigets flyktingströmmar, 70-talets fredsrörelse och dagens Irak- och invandringspolitik – skildras parallellt. Det börjar med att en lejd mördare erbjuds 4 miljoner kronor för att ta livet av journalisten Sommer. Men varför? En över medelålders dansk kvinna, skulle hon vara värd så mycket, som död? Forsättningen blir en egen, personlig resa för Karin Sommer, bakåt genom hennes egen historia, hennes liv och identitet. Och samtidigt en dansk självrannsakelse, från 40-talet och framåt; ett dåligt danskt samvete, om man vill.

Fast allra mest – och bäst – har romanerna blivit ett fint och lite oväntat kvinnoporträtt. Som bara detta att Karin Sommer, 60 plus, har sexuella förhållanden med både en yngre och äldre man. Uppfriskande, tycker jag. ”Ö-morden” innehåller också ett ömt porträtt av en allt mer åldrande man och läkare, som står framför spegeln och betraktar sej själv, när han gör sej i ordning för att möta Karin…

”Alvorlig talt: Jeg prøver også at skrive pænt om mænd, som f. eks. Jørgen Wad og Halfdan Thor”, menar Gretelise Holm. (Männen är läkaren som nämndes ovan samt den återkommande kriminalinspektören, änkling och tvåbarnsfar.)

När jag skriver den här artikeln har Gretelise Holms senaste och alldeles nya kriminalroman, ”Nedtælling til mord”, inte ens publicerats i Danmark. Hon berättar att romanens tema är globalisering och ”den nye verden, hvor vi importerer billig arbejdskraft eller sender vor produktion til lande med billig arbejdskraft (outsourcing). Bogen starter med, at den danske integrationsminister, som også er godsejer på Sydsjælland, bliver myrdet. Er det terror? Er det en politisk forbrydelse? Eller er det noget helt privat?”

Också Elsebeth Egholms har hittills gett ut fyra romaner – ”Dolda fel och brister” (på danska 2002 / svenska 2005), ”Självrisk” (2004/2006), ”Personskada” (2005/2007) och ”Nærmeste pårørende” (2006, ännu inte på svenska) – om journalisten Dicte Svendsen (och allt mer också om hennes dotter Rose).

I den här serien har antingen den första eller den tredje titeln blivit min favorit. (Nej, jag kan inte och vill inte heller välja.)

”Dolda fel och brister” börjar hemskt och förskräckligt med att Dicte Svendsen firar 40-årsdag tillsammans med två väninnor på en utomhusservering i Århus. I ån, som rinner förbi serveringen, får Dicte plötsligt syn på ett – dött – barn i en plastbalja. Den följande handlingen kretsar mycket kring väninnornas privat- och kärleksliv, vilket för mej inte alls gjorde berättelsen mindre spännande som deckare och dessutom extra intressant som (kvinno)roman.

Huvudsyftet med den första deckarromanen var, kort sagt, ”at skrive krimi”. Men Egholms ”ærinde” var dessutom att skildra hur fyndet av barnliket påverkar de tre kvinnorna. ”Jeg mener, det giver dybde til historien, at vi følger de konsekvenser fundet af et barnelig har for disse tre kvinder.” Men, tillägger hon, ”jeg er opmærksom på, at det veninde-agtige ikke må overskygge krimien, så i de efterfølgende romaner har jeg skruet mere ned for venindesiden til fordel for plottet.”

I ”Personskade”, min andra favoritdeckare av Egholm, presenterar dottern Rose sin nye pojkvän för mamma Dicte. Han heter Aziz och är invandrare, ”pakistaner”. Aziz studerar till läkare. Det gamla och det nya Danmark upptäcker varann och börjar mötas, var tid med sitt goda och sitt onda. Nu börjar dottern också allt mer att frigöra sej från mamman och skapa sitt eget framtida liv.

Resultatet blir, precis som Elsebeth Egholm uttryckte det, ett slags allt-i-ett-bok: deckare, generationsroman och kvinnoroman på samma gång. Och dessutom en roman om det moderna Danmark, om danskarnas oro inför den ökande invandringen och deras ”terrorfrygt”, rädsla för terrorism. Den senaste och fjärde romanen, ”Nærmeste pårørende”, skildrar det sistnämnda.

Egholm liksom betraktar personer och händelser. Hon tar inte ställning och parti utan håller sej neutral, skriver objektivt om de olika personerna och deras åsikter. Berättelsen hamnar i centrum. Läsaren tvingas tänka och tycka själv, bli en del av handlingen och umgås med personerna, ta ställning för och emot.

”Betragtende” och ”objektiv”, kommenterar Elsebeth Egholm, ”er to ord, som jeg ville være stolt af at få hæftet på mig. Jeg vil ikke missionere.”

När hon till exempel skildrar invandring så försöker hon göra ”det umulige, nemlig ikke at være politisk korrekt og samtidig ikke tippe til den anden side.” Hon framhåller inte sina egna åsikter och ”fordomme” utan sätter dem snarare ”på prøve”. Var och en av hennes romanpersoner ”har sit individuelle syn og sine erfaringer. Tilsammen kommer det så til at udgøre en mosaik, som måske med lidt god vilje kan tolkes som et billede på, hvordan Danmark lever med integration og indvandring fra fremmede lande. På godt og på ondt.”

Sara Blædel har kommit upp i tre romaner – ”Pulver” (utgiven i Danmark 2004 / Sverige 2006), ”Kalla mig Prinsessa” (2005/2007) och ”Kun ét liv” (2007, endast på danska hittills) – i serien om kriminalinspektören Louise Rick och journalisten Camilla Lind.

Blædels debut som deckarförfattare var helt åkej, tyckte jag, men inte enastående. Där handlar det om journalistik och narkotika. Med ”Kalla mig Prinsessa”, där intrigen spinner kring nätdejting, tog hon däremot ett stort steg framåt. Romanen inleds riktigt otäckt – ja, ohyggligt – med en så realistisk skildring av en våldtäkt att författaren genast talar om för läsaren att precis detta ska det handla om: verkligheten som den är.

”Jamen det er præcis det!” utbrister Blædel. ”Mine bøger er ret rå og jeg forsøger at gøre mig umage med at ramme så troværdigt som muligt. Jeg vil ikke sige”, fortsätter hon och syftar på etiketterna ”femikrimi” och ”livsstilskrimi”, ”at der ikke er følelser i mine bøger, men der er også benhårdt politiarbejde.”

Sara Blædel blickar åt olika håll i dagens danska samhälle, tar upp och skriver om olika – moderna – ämnen i roman efter roman. I den senaste, ”Kun ét liv”, där Louise Rick lånas ut till det också i Sverige från TV kända ”Rejseholdet”, skildras muslimska invandrare och deras kvinnosyn, inte minst vad gäller familjernas döttrar. En tonåring, kvinna och invandrare, hittas död i Holbækfjorden.

Men inte heller Sara Blædel tar ställning utan berättar historier i en samhällsspegel.

”Jeg er glad for, at du synes jeg tegner et objektivt billede af hændelser og personer”, kommenterar också
Blædel, ”for det er netop det jeg gerne vil ramme.” Att böckerna skulle ”gripe fat i aktuelle emne” var ingenting som hon hade planerat utan så bara ”blev det”.

”Jeg synes det er spændende at bruge aktuelle ting som motor i mit fiktive univers”, fortsätter hon. ”Det gør historierne nærværende og måske kan man sige at det er blevet min niche.” Sara Blædel påpekar också att syftet med hennes krimiförfattande inte varit att göra ”en samfundskommentar” men att det ju inte gör något om de ändå blir lästa som samhällskommentarer.

Ett citat har blivit överstående. Men jag vill gärna ha med det också, för citatet från Elsebeth Egholm innehåller en bra beskrivning av skillnader och likheter mellan de tre deckarförfattarinnor, som nu äntligen startat en kvinnlig deckarvåg också i Danmark. Så jag placerar väl citatet här, sist i artikeln… (Eftersom citatet är längre så tror jag också att jag ska översätta det. Hoppas det gått bra med de tidigare direktcitaten på danska.)

Elsebeth Egholm:

”Gretelise är absolut den mest politiska av oss. Hon döljer inte sina egna åsikter – men lyckligtvis klarar hon av att låta dem skina igenom på ett charmerande och humoristiskt sätt. Sara är den stora polisresearchern och har ju också en kvinnlig polis som huvudperson.

Och jag själv… Kanske skriver jag lite mer myllrande böcker – med många trådar och personer, i stil med kollektivromaner men med en tydlig huvudperson. Också jag gör research om polisarbete och annat, men för mej är personerna och historierna det bärande, det som driver handlingen framåt. Detaljerna ska förstås vara korrekta och på rätta platser, men viktigast är historien. Om verkligheten inte passar in i berättelsen så försöker jag ändra verkligheten – inte berättelsen.

Gretelise har valt en äldre huvudperson, det blir lite exotiskt. Saras huvudperson är yngre än min och har ännu inget fast förhållande och inga barn. Det får förstås betydelse för perspektivet i romanerna, som hos henne finns bland kvinnor i trettioårsåldern.”

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 2007

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson