Tidigare noir i granskogens dödsskugga

Även dagens svenska och norrländska noir har föregångare och en förhistoria.

Om du läst och uppskattat Broberg-Jackson-Smirnoff så skulle jag ju rekommendera att du också letar dig bakåt i den svenska landsbygdens noir-historia och läser den här författaren och den här romanen om och från Västerbottens granskogar.

***

Ida Lindes nya roman – kalla den krimi, norrländsk noir eller svensk landsbygdsnoir i allmänhet – börjar mitt i handlingen. Eller snarare med vad som kunde hänt några hundra sidor in i berättelsen, om ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts) hade varit en mer typisk kriminalroman.

Det börjar med att Benjamin och Sara träffas. Han är en slags norrländsk hillbilly, ”trash” eller trasproletär (välj benämning själv) och hon är väl detsamma fast hon blivit polis. De knullar desperat, lika meningslöst som förbestämt, och kör genom Västerbottens granar – vinter, mörker, snö och än mer snö ska det bli – i en blå Volvo 240.

Ida Linde Norrut litenBen – men det kunde lika gärna ha varit Sara och sen blir det hon också – skjuter ihjäl alla som kommer i deras väg. Jag räknar till fem döda (det kan vara fler) inklusive en katt och Saras poliskollega Jonsson.

Ida Linde: ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts).

Andra recensenter har jämfört med allt möjligt: filmen ”Pulp Fiction”, författaren Daniel Woodrell, filmarna David Lynch, Joel och Ethan Coen. Störst likheter tycker jag att Ida Lindes berättelse har med Woodrells filmatiserade country noir-roman ”Winter´s Bone” och bröderna Coens film ”Fargo” – med den skillnaden förstås att hon inte skriver om Missouri respektive North Dakota, USA utan om just Västerbotten, Norrland, Sverige.

Framför allt skriver hon i en ny svensk litterär tradition (hit hör också författare som Ola Nilsson, Therése Söderlind och Olle Lönnaeus, serietecknare som Henrik Bromander och Dennis Eriksson) som – både inom och vid gränsen till kriminalgenren – undersöker och skildrar landsbygdens mörker.

Berättelsen fortlöper varken i tids- eller händelseordning. Som lösryckta scener ur minnet, där ett antal personer – de städar hotellrum, jobbar i krogkök, dricker hembränt i petflaska, vakar vid mammas dödsbädd – långsamt och osäkert knyts ihop.

Ida Linde Foto Magnus Liam KarlssonDe är släkt och bekanta eller verkar vara det. Alla befinner sig i eller återvänder till Västerbotten. De (över)lever i dödsskuggans granskog. Som också blir en skiljelinje och klassmarkör: Vem vinner = tjänar och vilka förlorar på skogen?

Ida Linde. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Han finns med hela tiden. Men till hälften dold, bakom Lindes formuleringar, som en bekräftelse på verklighetens orsak och verkan, för att någon gång stiga upp och in i berättelsen. James heter han, sågverksägaren.

Linde citerar sig själv, återanvänder meningar hon skrev tidigare i boken. Det går igen, det måste vara det hon vill visa, att det aldrig tar slut, det bara börjar om på nytt, ärvs från generation till generation.

Vissa recensenter har också kritiserat Ida Lindes skönprosa. De menar att hon skriver alldeles för bra och vackert. Hennes skriftspråk står i kontrast till – ja, motverkar – det mörka, brutala innehållet. Men den kritiken kan jag inte förstå.

Lindes avskalade, poetiskt utmejslade meningar fungerar ju dubbelt. Dels fångar de in varje scen, händelse och ögonblick, de innehåller så mycket mer än sina ord. Dels måste väl hennes poetiska prosa läsas som en solidarisk handling? Också dessa människor och deras liv förtjänar att omskrivas med skönhet.

Ett enda citat, så här avslutas boken och typiskt nog är det Benjamin som säger följande, långt före händelserna i romanens inledning, när han var barn: ”Mamma, jag vill inte ha min skugga, kan du ta bort den?”

Till allt detta kommer att Ida Lindes ”Norrut åker man för att dö” också är ett mycket bra exempel på en roman som passar exakt för vinjetten ”Krimi”. Om Svenska Deckarakademin håller genren tillräckligt öppen och stor så förtjänar Linde att prisas för att ha skrivit årets bästa svenska kriminalroman.

Bengt Eriksson
Skrivet 2014

Bortom det urbana Sverige: landsbygdens noir

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)

Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” (även om det inte var han personligen som kom på namnet) så hade Stina Jackson gjort det. Hennes nya roman ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet.

Genre: Norrlandsnoir eller Norrbottennoir, där den lilla om inte obefintliga orten Ödesmark återfinns, någonstans i skogstrakten av Arvidsjaur, eller varför inte svensk landsbygdsnoir, eftersom jag är säker på – ja, det vet jag – att den stämning, den känsla, det – de – liv som skildras i ”Ödesmark” förekommer överallt i Sverige, på den riktiga eller gamla svenska landsbygden, även här nere hos mig, i Skåne eller Skåntry noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson mångprisades för sin förra roman och deckare, ”Silvervägen”, som också den utspelade sig i Norrbotten men var en mer utpräglad deckare, medan hennes nya kan beskrivas som just noir. Hon tilldelades bland annat Svenska Deckarakademins pris ”Den gyllene kofoten” för att ha skrivit årets bästa deckare och sen dessutom det skandinaviska deckarpriset ”Glasnyckeln”.

För sin debutdeckare, alltså. Jag brukar hävda att när man läser en debutroman som man tycker är hur jäddra extra bra som helst så ska man ändå ta det lite lugnt. Och sitter man i någon jury som ska dela ut ett litterärt pris bör man ta det ännu lugnare. Om den debutbok som ska prisas är årets bästa så är den ju förstås det. Men, men…

Vilket tryck man sätter på författaren. Redan i debuten skriver du bäst med undertexten, undrar om du ska skriva lika bra – ja, bättre – i uppföljaren? Med i sin tur undertexten: Det kan du nog inte.

Många författare som inte skulle klara av det. Men Stina Jackson har klarat det. ”Ödesmark” är ännu bättre än ”Silvervägen”. Så hur ska hon prisas den här gången? Med inte bara en utan ett par extra förgyllda kofötter och en diamantnyckel? Eller kommer jurymedlemmarna att rycka på axlarna – ”Amen hon har ju redan fått priset” – och hoppa över den nya. Trots att den nya faktiskt är femtio gånger så bra!

Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – är en by som inte finns. Byn existerar inte. Dels är den väl fiktiv till namnet, dels så liten att den inte syns om man råkar skogsvandra och hamnar på den. Något förfallet hus – inte mer. Dessutom existerar den och dess människor inte för den urbana svenska befolkningen, som aldrig kan tro att detta Sveriges finns bortom deras Sverige, att det finns människor som lever sina liv på detta sätt och vis i dagens Sverige.

Stina Jackson Foto Stefan Tell

Stina Jackson. Foto: Stefan Tell

Likadant har det sagts om Karin Smirnoffs längst upp i norrländska romanserie – overklig och orealistisk, icke trovärdig. Till och med såg jag att den åsikten uttrycktes om Christoffer Carlssons långt längre söderöver landsbygdsnoir. Det är fel. De har fel. Dessa människor existerar än idag, några av dem ser jag en gång om året på en bygdefest uppe i skogen, en gammal dansplats med en liten dansbana, korvförsäljning, träbord med bänkar, denna enda gång om året kommer de fram från någonstans längst in i skogen, resten av året ser jag aldrig till dem.

”Ödesmark” har Stina Jackson tillägnat ”mamma och pappa”. Det anges allra först i boken. Och när jag vet att hon kommer från Skellefteå, som också ligger i Norrbotten, Arvidsjaur (och väl då Ödesmark) återfinns nordväst om, så bär jag med mig det under hela läsningen, som en autencitetsmärkning. Stina vet vad hon skriver om.

Berättandet sker i två tidsplan: det ena nu och det andra några år bakåt. ”Flickan” är berättelsens första ord, hon är huvudperson i bägge tidsperspektiven, hon heter Liv, som i livet. Eventuellt gånger två, platsen där hon lever eller vad det är känner hon så väl, sitt eget inre känner hon inte. Hon har det i sig, bäggedera och allt. Med- och motlivet, det hon gör med sig, det hon utsätter sig för så hon ska kunna känna livet. Flickan och den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt vördnads- och omsorgsfullt att det är tillåtet att gråta.

Liv har nu en tonårsson, Simon, de bor i barndomshemmet hos hennes gamle far, Vidar, i en stuga i skogen, en stuga som (nästan) ramlat ihop för längesen. I stugan, i dem som bor där, har väl snart allt ramlat ihop. I ödetrakterna finns också de unga bröderna Liam, ensamstående med den lilla dottern Vanja, och Gabriel. I en omålad timmerstuga bor, det betyder gömmer sig, Juha, och i en annan stuga som Vidar äger bor Johnny, till honom smyger Liv om natten.

Fler ”grannar”, om det är ordet, finns någonstans mellan träden, i granskogen. Mer ska jag inte avslöja. De nämnda hör ihop, ska det visa när Stina Jackson fortsätter att berätta i skogens tempo och atmosfär, så stämningsfullt, det gäller både miljön och människorna. Som jag skrev, hon känner sin miljö och sina människor, detta kan hon.

Med all kärlek och mycket sorg lyfter hon fram ett Sverige som inte finns men finns. Det är en kärleksförklaring. Bortom dagens urbana Sverige, skrev jag; inte utanför. För vilket satans ord det är, detta ”utanförskap”, som om dessa människor inte hör till, inte hör till oss, inte har med oss att göra, inte existerar. Då är Bob Dylans uttryck bättre: ”If you live outside the law / you must honest.” Problemet är dock, hur kan man leva ärligt, mot sig själv och andra, när man lever sådana liv?

Var är Livs mamma, förresten? Vad hände henne? Det får ni läsa i romanen. Hur, mer exakt hur, lever människorna i granskogen? Det får ni också läsa själva, det långsamma framskrivandet av skogens människor är det mest spännande i romanen, hur Stina Jackson med korta och ibland men bara ibland något längre meningar skriver fram personerna, nej, människorna. Skriver fram dem som människor, skriver fram deras liv som liv. Att hon också, rent stilistiskt, formulerat sin nya, andra romanen ännu mer noga än debuten.

”Ödesmark” är en spänningsroman, redan här. En noir-roman, en ödes- och ödebygdsnoir. Men romanen ska också bli en deckare, en kriminalroman och till viss del en polisroman. Det ryktas att Vidar samlat på sig en förmögenhet, han har köpt och sålt skog, och alla pengar har han kvar. Jo, måste nämnda det också, eftersom detta utgör grunden för åtminstone halva den kriminalitet som ska komma.

På ett helt naturligt sätt uppstår det kriminella, människornas handlingar, ur livet, ur liven de lever. Det hade inte kunna sluta på annat sätt men det slutar ju ändå, på något sätt, rätt bra. Positivt, optimistiskt, hoppfullt. Fast nog ändå med ett ? efter. Det slutar så bra det kunde sluta. Jag är helt övertygad om att Stina Jacksons ”Ödesmark” är årets bästa roman inom genren deckare och annan krimi, dessutom en av de bästa skönlitterära romanerna av alla sorter och i alla genrer som getts och kommer att ges ut i Sverige år 2020.

Bengt Eriksson