Deckarloggfredag: Rapport från ön

*

Ovanstående bilder med kommentarer la Deckarlogg ut på Instagram.

Jag läste den nya boken om Göran Tunström, ”Vår ljusaste tragiker – Göran Tunströms textvärld” (Ellerströms) av Birgitta Holm, professor emerita i litteraturvetenskap, och den lockade mig att låna några diktsamlingar på biblioteket av just Tunström. (Undrar om jag själv har en enda av hans diktböcker, tror inte det.)

Fast Holm och jag är inte riktigt överens, bägge har vi flanerat genom Göran Tunströms litteratur men tydligen längs var sin stig. ”Ljusaste”, till exempel. Om Tunström föreföll ljus så måste man ha glömt locket kvar på kameraobjektivet.

Tror knappast heller jag instämmer i hennes beskrivning av Göran Tunström som ”en animali” och ”en avatism”. Men det hindrar inte att boken är intressant att läsa, följa med henne på promenaden genom Tunströms både utgivna litterära produktion och hans oavslutade kvarlämnade manuskript till vad som skulle bli ”Försök med ett århundrade”.

Hade förresten, också apropå detta, ett kort replikskifte med John Swedenmark, Sveriges främsta lyrikkännare förutom den översättare på samma nivå han också är, på Facebook om Göran Tunström som poet och prosaist.

Själv har jag aldrig riktigt uppskattat poeten Tunström – eller hade jag inte. För när jag nu lånade dessa diktsamlingar från biblioteket så nyupptäckte jag hans poesi. Ja, vissa dikter är enligt Swedenmark, fortfarande. Men ibland glimmar det riktigt till, som i ”Svartsjukans sånger”, kanske allra mest den.

Där finns enastående poesi – med betoning på bägge. Verkligen poesi och verkligen Göran Tunströms.

Allt detta fick dessutom mig att minnas den intervju jag gjorde tidigt i min kulturjournalistiska karriär, nåja. Jag tog tåget till Göteborg och Strömstad, sen färjan till ena Kosterön. Där tillbringade den unge kulturjournalisten ett par dagar med den något äldre författaren. Resultatet av intervjun publicerades i tidskriften Böckernas värld (vars redaktör, poeten Uno Florén, jag förresten uppskattade mycket. En modig och öppen redaktör.)

Själv blir jag alltid lika förvånad när jag läser om gamla av texter av mig själv. Som man vågade skriva! Så lite jag brydde mig om vad folk skulle tycka om det jag skrev! Jag skrev vad jag ville, precis det jag ville skriva. Och tur då att det fanns redaktörer som Florén.

*

När Göran Tunström var 13 år skrev han i sin dagbok att han var ”slut som författare”. Sen dess har han försökt övertyga sej själv om att det inte är sant.

Ur vattnet utanför Strömstad sticker klipporna upp.

Små och stora klippor. Några bara som knappt synliga stenar ovanför vågorna, andra som stora öar. Men alla spetsiga, hotfulla, ointagbara.

När Kosterbåten närmar sej Sydkoster står Göran Tunström på bryggan och väntar på mej. Sen fem år bor han här åtta månader om året.

Klipporna ligger som en mur runt hela ön och stänger ute vinden och mellan ängar, träd och blommor slingrar sej vägen till hans hus – den före detta telegrafen och affären.

– När vi flyttade till Koster fanns det fortfarande kor här, säger han. Nu är korna borta.

– De fasta öborna är ett par hundra. De är alla gamla. På somrarna flyttar sommargästerna in i deras hus.

Huset är stort och håller just på att målas om: vitt med blått runt fönstren och blåa knutar.

I övervåningen har hans hustru Lena Cronqvist sin ateljé. Bakom huset växer rödbetor, dill, persilja, potatis, gurkor, tomater, kål, ärter, bönor, sallad…

Och i Kostersolens tryckande värme – Koster mottar en stor del av Sveriges soltimmar – på andra sidan vägen växer hampan ståtligt hög.

– Men det var fel sort, säger han.

*

1969 gav Göran Tunström ut sin senaste bok: diktsamlingen ”Samtal med marken”.

De böcker som han skrivit sen dess – och åren innan – är insatta i pärmar och uppställda på en hylla i sovrummet. Där står minst tre nästan helt färdiga romaner, några pjäser, en halvfärdig barnbok och en barnpjäs för Stockholms Stadsteater.

– Jag är inte säker på dem, säger han.

– Förut var jag övertygad om att det gällde att skriva för evigheten. Men nu vet jag inte riktigt längre. Det måste skrivas böcker som har ett värde för stunden också.

Nu har han efter flera år bestämt sej för att skicka in en av romanerna till förlaget. Han plockar ner den från hyllan i sovrummet och räcker den till mej.

– Läs! säjer han.

– Jag vill att Lena ska rita teckningar till den. Situationsteckningar. Såna som jag minns från min barndoms indianböcker.

– Teckningar som illustrerar en enda mening i boken. Ett utrop. En händelse.

Också jag minns dessa teckningar. Som i James Fennimore Coopers indianbokklassiker ”Den siste mohikanen”:

Striden uppe på klippan. Två indianer i slagsmål på liv och död. Dom rullar runt på marken. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Göran Tunström måste arbeta. Sveriges Radio är i huset.

Hela detta år har han hållit på med Adventskalendern för radio/TV. Han har suttit vid sitt skrivbord varenda dag mellan nio och fyra. Nu håller han på med den slutliga – och  första också för den delen – genomgången av radioversionen. Han försvinner in i arbetsrummet.

Hustru Lena och Linus – deras barn, ett bohusländskt troll med gyllenblont hår, rosett i nacken och svullen som en boxare runt högra ögat efter ett getingsting – går ner till stranden för att bada.

Jag sätter mej bakom huset i en vilstol med utsikt över trädgårdslandet och börjar läsa.

Det är en äventyrsbok. Eller kanske en thriller. Eller kanske någon slags deckare.

Hela tiden får man trådar som till att börja med inte alls verkar ha nånting gemensamt men som ju längre man läser i boken mer och mer vävs samman.

Romanen handlar om Sydamerika.

Den handlar om rikedom och fattigdom. Om diktatur. Om makt. Om indianer och om kyrkan.

Den handlar om Guatemala.

1967-68 var Göran Tunström i Guatemala. Han och Lena reste runt i Sydamerika. I Mexiko och Guatemala.

I diktboken ”Samtal med marken” finns en avdelning som han kallat ”Rapport från Guatemala”. Där beskriver han sina upplevelser:

Alla indianer blev inte lyckligen utrotade

Några återstår: Julia från Antantenango

är dömd att vara kvar

i sällskap med döden

Några återstår

för att arbeta åt STORA KOMPANIER…

Han berättar om dom fattiga som stryker omkring på gatorna i Guatemala City, att trasorna, smutsen och hungern bara är teatersminkad verklighet – den verkliga fattigdomen är att begrava människan i sej och förvandlas till asgam.

Han berättar om geten som föll ner i byns enda brunn och färgade vattnet rött med sit blod. Geten låg död på ryggen i brunnen och ville inte dö och repen räckte inte ner till honom. Det enklaste hade varit att hämta gevären och skjuta geten – men det kunde man inte. Man vågade inte visa att man hade gevär för polisen som stod och tittade på.

Han berättar om ärkebiskopen av Guatemala som satts i fängelse. Ha medlidande med ärkebiskopen, ber han. Inte har väl ärkebiskopen utfärdat några förbud som inkräktat på folkets frihet. Han har ju bara predikat ”Blott döden frihet skänker” och låtit det onda ske.

Och han berättar om gorillorna som finns gömda i djungeln och om tjänstemännen vid DOM STORA KOMPANIERNA som på nätterna drömmer mardrömmar om sanningen…

– Men själva uppslaget till romanen, säger han, fick jag av en notis i Dagens Nyheter.

– Jag läste om en president och fältherre som hade fått det tråkigt och gav sej iväg med sin här för att undsätta Bismarck.  De mejades ner till siste man.

*

Arbetet med Adventskalendern är slut för idag.

Ur julkalendern ”Broster broster” på TV, nästan skriven av Göran Tunström. På fotot syns huvudpersonerna Carl-Gustaf Lindstedt och Claire Wikholm.

Vi sitter och äter på den inbyggda verandan. Han och hans hustru Lena bjuder mej och Sveriges Radio-medarbeterskan på bl a hela kokta rödbetor. De smakar med smör till. Göran Tunströms adventskalender ska handla om en familj som flyr från storstan och bosätter sej på den skånska landsbygden.

Hustrun i familjen väntar barn och de adopterar en svart pojke.

– Men, säger han, det blir en ganska konstig adventskalender. En radio- och en TV-kalender.

– Manuset som jag skrev till TV skrev de om helt. Så nu handlar Adventskalendern i TV om en familj och Adventskalendern i radio om en annan.

– I TV är familjen konservativ. Mamman står vid diskbänken och föder barn. Jag var nere i Skåne och tittade på inspelningen och Claire Wikholm som spelar mamman i familjen sa till mej: Inte tusan tänker jag ställa mej och diska! Jag hoppas hon kan stå på sej.

Det var en natt när hans hustru Lena låg och sov som Göran Tunström blev radiodramatiker.

På dagen hade han skrivit nånting som han var mycket nöjd med. Han blev glad och då fick han idén till en radiopjäs om Ansgar.

Han skrev hela natten i ett sträck utan att lämna skrivmaskinen och på morronen när Lena vaknade var pjäsen färdig.

Han visade den för henne – men hon var måttligt förtjust. Då satte han in pjäsen i en av sina pärmar och ställde undan den på hyllan.

Flera år senare frågade Radioteatern om han inte kunde tänka sej att skriva en radiopjäs.

– Jovisst, sa han, ska det vara nånting i den här stilen?

Och så tog han fram pärmen med pjäsen ”Ansgar – en  frälsarhistoria” och Radioteatern köpte den direkt. Och  beställde lika snabbt ännu en pjäs.

Det blev ”En dag i Robert Schumanns liv”. Med den pjäsen vann han den svenska avdelningen av Nordiska Radioteaterpriset 1969-70.

– De senaste åren har jag bara hunnit med att skriva beställningsjobb, säger han.

Göran Tunströms pjäser är ett slags biografier, förfalskade, påhittade, en smula lögnaktiga biografier men mycket sanna. De berättar om händelser som inte hände men borde ha hänt. Precis som hans böcker handlar de om en värld som finns nånstans brevid den värld vi lever i.

En värld som döljer sej bakom spetsiga, hotfulla och ointagbara klippor. En värld som man kanske måste bo i ett blått och vitt hus på andra sidan av klipporna för att kunna uppleva.

– Ivan Gustave Aguéli var en svensk konstnär och anarkist, säger han.

– Han tjänade aldrig några pengar på sin konst utan skrev varje månad till sin mamma och bad henne om tjugo kronor till hyran. För dom pengarna reste han över hela världen.

– Han var intresserad av astrologi och muhammedansk filosofi. En gång när han satt i fängelse för att ha deltagit i ett upplopp skickade han runt en vän till alla bokhandlar efter muhammedanska böcker på originalspråket – allihop tjocka luntor. Och när vännen äntligen lyckats få tag i alla böckerna och kom till honom i fängelset med dem hade han en ny lista med böcker åt vännen.

– Så fortsatte det varenda dag under tiden Aguéli satt i fängelse.

– Aguéli träffade Kropotkin på ett anarkistmöte i London. Det är om deras hätska möte som min pjäs ska handla.

*

Det är kväll.

Det är kolsvart mörker utanför stugan och syrsorna överröstar nästan dom fyra grammofonskivor som omväxlande snurrar på Göran Tunströms skivspelare: Loudon Wainwright, Leonard Cohen, Nina Simone och grekisk schlagermusik.

Vi lyssnar på Loudon Wainwright – en amerikansk poet, kompositör och sångare och av flera kritiker lovprisad som ”70-talets Bob Dylan”.

Vi pratar om musik.

Vi pratar om varför Göran Tunström som skriver romaner, dikter och pjäser pratar om musik. Varför han lyssnar på musik. Varför han skriver romaner, dikter och pjäser. Varför han inte skriver sånger. Och han säger:

– Jag törs inte. Jag kan inte. Jag vågar inte.

– Min brorsa är musiklärare. Han lovade att lära mej spela gitarr en gång. Men sen flyttade jag hit till Koster och det blev aldrig av.

Vi pratar om att våga och inte våga.

Vi pratar om hans stående erbjudande från tidningen Vi att skriva en veckolig ”Rapport från ön”. Alla hans manuskript i pärmarna på hyllan. Den enda dikt han skrivit på två år – den handlar om hans första stora förälskelse: Doris Day.

– Det är sen vi fick Linus som jag börjat ändra mej, säger han.

– Han kommer inte att minnas mina opublicerade pärmar med A­4. Han kommer bara att minnas böckerna jag gav ut.

Vi pratar om musikfesterna på Gärdet i Stockholm och i Slottskogen i Göteborg.

Där skapades en svensk folkpop av amatörmusiker och amatörpoeter inför en publik som var öppen, förväntansfull men aldrig vaksam, värderande. I en sån atmosfär skulle Göran Tunström vilja ge ut sina böcker.

Loudon Wainwright sjunger om religionen och Göran Tunström ler.

 ”I’m so glad you’ve got religion”, sjunger Loudon Wainwright med själaglad ironi: Hahaha. Det är rätt åt dej.

Att bli frälst – det är nånting att önska sin värste ovän. ”Jag är inte kristen”, som Göran Tunström betonar i diktsamlingen ”De andra de till hälften synliga”.

Eller beskrivningen, nidteckningen av prästen i ”Hallonfallet” – ”kanske en deckare”,  kallar han den – skriven till en av Bonniers pristävlingar om den bästa detektivromanen under pseudonymen Paul Badura Mörk.

Det är rädslan igen, att inte våga, att gömma sej i anonymiteten. Prästen som han – prästson från Sunne – hämtat från skoltiden på Fjellstedska skolan, från en lärare där.

Till Grekland – ”där varje hus är ett litet konstverk av nedgång och förfall – De verkliga artisterna är de rika – Fattigdomen deras största poem skriver över hela bygden” (så skrev Göran Tunström i ”Samtal med marken”) – reste  han direkt efter studenten.

1961 satt han på ön Ydra på ena sidan av ett bord. På andra sidan av samma bord satt Leonard Cohen.

De hade varsin skrivmaskin.

Leonard Cohen skrev på romanen ”Älsklingsleken”. Göran Tunström skrev på ”Maskrosbollen”. Från en grammofon sjöng Nina Simone.

– Men ”Maskrosbollen” är en blond bok och det är diktsamlingen ”Nymålat” också. Brun är väl egentligen bara ”Karantän”.

Vi pratar om blonda och bruna böcker.

– Jag kallar inte längre mina böcker för blonda eller bruna, säger han.

Vi pratar om hans och Lenas besök i USA 1967.

Leonard Cohen satt på sitt rum i New York och vågade nästan aldrig gå ut.

– Det är krig här, sa han.

I Los Angeles bodde de hos den svenske konstnären John E. Franzén och han skjutsade omkring dem i sin Cadillac – stor  och blank som en swimmingpool – efter privatdeckaren Philip Marlowes gator. Men till tornen i Watts vågade inte John E. Franzén köra.

– Åkej då, sa han. Mitt på dan på.

– Jag åker förbi i full fart mitt på dan då…

*

Jag går framåt landsvägen. Om en kvart avgår båten till Strömstad. De fasta öborna åker förbi mej på sina flakmopeder.

Göran Tunström. Foto: Ulla Montan / Bonniers.

På bägge sidor om vägen blommar ”Vendelas äng” där Lena ”bland ängsyran, smörblommor och trift som skymmer hennes vrister, den röda kjolen, staffliets träfot” brukar måla sina ändlösa tavlor med Kostermotiv.

Klockan är elva.

Klockan ett sitter jag på tåget till Stockholm.

En vind

en dröse klippor

och en sol

Gräs

träd

ett trädgårdsland

Ett hus

som är vitt

med blåa knutar

Inuti

allt detta

bor livet, skriver jag i min anteckningsbok…                                

Bengt Eriksson

Publicerat i Böckernas värld 1971

———————————

För litteraturlista se Wikipedia.

Fiktivt och verkligt i 60-talets Uppsala, Karlskoga och världen

Lars Andersson
De Gaulles dotter och kommissarie Ringer
(Albert Bonniers)

Lars Andersson har skrivit en ny ”kriminalistisk roman” som, enligt recensenten Bengt Eriksson, blivit ett tidsdokument och en läsupplevelse.

Lars Andersson ansluter ännu en gång till de skönlitterära författare som skriver över den kriminella gränsen. Fram och tillbaks över kriminalgenrens gräns, ska nog tilläggas.

De flesta stannar kvar i det skönt litterära samtidigt som de lånar ämnen, intriger och pusselbitar från deckaren. Monica Fagerholm, Marie Hermanson, Karin Smirnoff och Sara Stridsberg är några andra svenska författare som de senaste åren förenat kriminellt och litterärt.

Lars Andersson”Kriminalistisk”, så benämnde han själv sin första och förra roman, ”De våra” (2015), om den då biträdande konstapeln Leonard Ringer.

Benämningen kan också passa för den nya romanen, ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer”. Det har hunnit gå tjugo år mellan romanerna. Ja, inte mellan utgivningarna, som synes, men i Ringers levda liv.

Leonard Ringer, denna udda polis, har lyckats avancera till kriminalkommissarie i Uppsala. Förra romanen utspelades krigsåret 1944, nu är tiden alltså efterkrigsåret 1964. Så bör det beskrivas, mycket eller det mesta i handlingen såväl som i Ringers tankar går bakåt till andra världskriget.

Miljön är Värmland, nu som då, och särskilt Karlskoga, även om romanen börjar i Uppsala med att en ung man hittas död nedanför Dombron i Fyrisån.

Den dödes föräldrar finns i Karlskoga. Det får Uppsalapolisen Ringer att resa dit, flera gånger, utan att det egentligen behövs för polisutredningen.

Lars Andersson, som ju själv kommer därifrån, tecknar ett kunnigt porträtt av staden med dess 60-talsgator, platser, stadshotell och bibliotek. Han låter Ringer träffa allt från arbetskraftsinvandrare till raggare och även bevista Karlskogas katolska församling.

Två människor dör och det begås ett par ytterligare mordförsök. Inte utan spänning och action, men det mesta sker ändå i Ringers tankar. Han påminner om hela raden av tänkande kommissarier i svensk kriminallitteratur: Martin Beck (Sjöwall/Wahlöö), Lars Martin Johansson (Leif GW Persson), Van Veeteren (Håkan Nesser) med flera.

Mest tänker Ringer på sin döda syster Dionysia, vilket får honom att också tänka på president de Gaulles dotter.

Såväl i hans tankar som i romanens handling och personernas berättelser blandas fiktiva och verkliga människor.

I Karlskoga finns den blivande domprosten Gunnar Helander och katolske fadern Kazimir Vilnis, i Johannesburg, dit romanen något oväntat reser mot slutet, finns den fängslade Nelson Mandela och advokaten Bram Fischer. Även Göran Tunström blixtrar förbi i kommissarie Ringers minnen.

Det är något gammaldags över Lars Anderssons sätt att skriva och berätta: långsamt och omsorgsfullt, ibland omständligt och lite otympligt. Varken han eller Ringer har någon brådska.

Men det gör ingenting, Nej, det får romanen att bli än bättre. Genom språket förmedlas en starkt autentisk – ja, levande – känsla. Som om boken skrevs just då, år 1964.

En så nära och fin tidsskildring! Litterärt och kriminellt förenas på bästa möjliga sätt. Ta det lugnt, läs i skrivtempot. Då kommer ”De Gaulles dotter och kommissarie Ringer” att bli en läsupplevelse.

Bengt Eriksson
Publicerat ungefär såhär i Gota Medias tidningar

 

Gästrecension: Först ner till bror och nu upp med mor

Deckarlogg introducerar härmed gästrecensioner. Först ut är Samuel Karlsson med följande recension. Och det kan nog bli fler gästrecensioner också i fortsättningen…

***

Karin Smirnoff
Vi for upp med mor
(Polaris)

Nu har jag sträcklyssnat på ”Vi for upp med mor” och jag är mentalt utmattad. Det här är norrlandswestern av bästa sort.

Jag gillade ”Jag for ner till bror” väldigt mycket och var lite skeptisk till en fortsättning. Var det överhuvudtaget möjligt att skriva något mer om de båda kantstötta tvillingarna från Smalånger utan att det blev en upprepning och en blek kopia av första boken.

Men mina farhågor kom på skam.

Jana och Bror åker på modrens begravning i en liten by i Norrlands inland. Där härskar den strängt religiösa gemenskapen. En sekt som tror på en dömande gud och där prästen är guds ställföreträdare på jorden. Bror dras in i sekten och Jana kämpar för att vinna tillbaka honom.

vi for upp med morDet religiösa temat tycker jag är bokens styrka och det gör också att boken tillför något från första delen. Det kunde varit enkelt att bara skildra alla religiösa aspekter som galenskap men författaren hamnar inte i den fällan. När Jana går till kyrkan tar hon nattvarden eftersom det är hennes rättighet men när hon går ut ur kyrkan tänker hon ”Hasta la vista mother fucker”.

Det här är en bok som är som skriven för mig. Glöm det där med contry noir. Det är här glesbygdsmisär till sista spritdroppen.

Fyllorna blandas med kåta präster, ruttna ödehus, trasiga människor, övergivna barn, sorg, ensamhet och ett kompakt mörker. Men någonstans flämtar ändå en energi som lyser upp allt det svarta som ett flimrande norrsken. Jag drar paralleller till böcker som ”Allt jag fått lära mig”, ”Älskade älskling”, ”Tobaksvägen”, ”Ljus i augusti” och ”Ormens väg på hälleberget”.

Smirnoffs bägge böcker är litterära pärlor som kommer bli klassiker och som blåser liv i den svenska författartraditionen med namn som P.O. Enquist, Torgny Lindgren, Göran Tunström och Kerstin Ekman. En tradition som var på väg att dö sotdöden.

Men det bästa av allt är ändå språket. Det är meningar som är så fulländade att man vill rama in dem och hänga upp dem som broderade bonader på väggen. Frågan är bara om det går att översätta till andra språk. Det blir nog svårt.

Det är långt ifrån feelgood men jag hoppas inte ni blir avskräckta för det. Tempot är högt i berättandet och som i en bra bok kan det alltid bli värre när man tror att det är som värst.

Jag har lyssnat på Lo Kauppis inläsning som är helt lysande men jag tror nästan att boken blir ännu bättre om man läser den själv. Jag vet att det kommer dröja länge innan jag får vara med om en så stor läsupplevelse igen. Jag undrar bara vad Karin Smirnoff ska hitta på nu. Ser fram emot att följa hennes fortsatte författarskap.

Betygsskalan är krossad men det blir fem av fem.

Samuel Karlsson,
bl a deckarförfattare (med nyligen utgivna ”Morden på Mörkö” inledde han sin nya polis/deckarserie) och även ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” (där den här recensionen först publicerades). Lyssnar du hellre än läser så gå in på den facebook-sidan för regelbunden info om just ljudböcker.