Bortom det urbana Sverige: landsbygdens noir

Stina Jackson
Ödesmark
(Albert Bonniers)

Om inte Daniel Woodrell skapat genren ”country noir” (även om det inte var han personligen som kom på namnet) så hade Stina Jackson gjort det. Hennes nya roman ”Ödesmark” innehåller landsbygssvärta av högsta – eller värsta och mest mänskliga – kvalitet.

Genre: Norrlandsnoir eller Norrbottennoir, där den lilla om inte obefintliga orten Ödesmark återfinns, någonstans i skogstrakten av Arvidsjaur, eller varför inte svensk landsbygdsnoir, eftersom jag är säker på – ja, det vet jag – att den stämning, den känsla, det – de – liv som skildras i ”Ödesmark” förekommer överallt i Sverige, på den riktiga eller gamla svenska landsbygden, även här nere hos mig, i Skåne eller Skåntry noir.

Stina Jackson ÖdesmarkStina Jackson mångprisades för sin förra roman och deckare, ”Silvervägen”, som också den utspelade sig i Norrbotten men var en mer utpräglad deckare, medan hennes nya kan beskrivas som just noir. Hon tilldelades bland annat Svenska Deckarakademins pris ”Den gyllene kofoten” för att ha skrivit årets bästa deckare och sen dessutom det skandinaviska deckarpriset ”Glasnyckeln”.

För sin debutdeckare, alltså. Jag brukar hävda att när man läser en debutroman som man tycker är hur jäddra extra bra som helst så ska man ändå ta det lite lugnt. Och sitter man i någon jury som ska dela ut ett litterärt pris bör man ta det ännu lugnare. Om den debutbok som ska prisas är årets bästa så är den ju förstås det. Men, men…

Vilket tryck man sätter på författaren. Redan i debuten skriver du bäst med undertexten, undrar om du ska skriva lika bra – ja, bättre – i uppföljaren? Med i sin tur undertexten: Det kan du nog inte.

Många författare som inte skulle klara av det. Men Stina Jackson har klarat det. ”Ödesmark” är ännu bättre än ”Silvervägen”. Så hur ska hon prisas den här gången? Med inte bara en utan ett par extra förgyllda kofötter och en diamantnyckel? Eller kommer jurymedlemmarna att rycka på axlarna – ”Amen hon har ju redan fått priset” – och hoppa över den nya. Trots att den nya faktiskt är femtio gånger så bra!

Ödesmark – ett så exakt välvalt ortnamn – är en by som inte finns. Byn existerar inte. Dels är den väl fiktiv till namnet, dels så liten att den inte syns om man råkar skogsvandra och hamnar på den. Något förfallet hus – inte mer. Dessutom existerar den och dess människor inte för den urbana svenska befolkningen, som aldrig kan tro att detta Sveriges finns bortom deras Sverige, att det finns människor som lever sina liv på detta sätt och vis i dagens Sverige.

Stina Jackson Foto Stefan Tell

Stina Jackson. Foto: Stefan Tell

Likadant har det sagts om Karin Smirnoffs längst upp i norrländska romanserie – overklig och orealistisk, icke trovärdig. Till och med såg jag att den åsikten uttrycktes om Christoffer Carlssons långt längre söderöver landsbygdsnoir. Det är fel. De har fel. Dessa människor existerar än idag, några av dem ser jag en gång om året på en bygdefest uppe i skogen, en gammal dansplats med en liten dansbana, korvförsäljning, träbord med bänkar, denna enda gång om året kommer de fram från någonstans längst in i skogen, resten av året ser jag aldrig till dem.

”Ödesmark” har Stina Jackson tillägnat ”mamma och pappa”. Det anges allra först i boken. Och när jag vet att hon kommer från Skellefteå, som också ligger i Norrbotten, Arvidsjaur (och väl då Ödesmark) återfinns nordväst om, så bär jag med mig det under hela läsningen, som en autencitetsmärkning. Stina vet vad hon skriver om.

Berättandet sker i två tidsplan: det ena nu och det andra några år bakåt. ”Flickan” är berättelsens första ord, hon är huvudperson i bägge tidsperspektiven, hon heter Liv, som i livet. Eventuellt gånger två, platsen där hon lever eller vad det är känner hon så väl, sitt eget inre känner hon inte. Hon har det i sig, bäggedera och allt. Med- och motlivet, det hon gör med sig, det hon utsätter sig för så hon ska kunna känna livet. Flickan och den vuxnare kvinnan Liv skildras så ömsint brutalt medmänskligt vördnads- och omsorgsfullt att det är tillåtet att gråta.

Liv har nu en tonårsson, Simon, de bor i barndomshemmet hos hennes gamle far, Vidar, i en stuga i skogen, en stuga som (nästan) ramlat ihop för längesen. I stugan, i dem som bor där, har väl snart allt ramlat ihop. I ödetrakterna finns också de unga bröderna Liam, ensamstående med den lilla dottern Vanja, och Gabriel. I en omålad timmerstuga bor, det betyder gömmer sig, Juha, och i en annan stuga som Vidar äger bor Johnny, till honom smyger Liv om natten.

Fler ”grannar”, om det är ordet, finns någonstans mellan träden, i granskogen. Mer ska jag inte avslöja. De nämnda hör ihop, ska det visa när Stina Jackson fortsätter att berätta i skogens tempo och atmosfär, så stämningsfullt, det gäller både miljön och människorna. Som jag skrev, hon känner sin miljö och sina människor, detta kan hon.

Med all kärlek och mycket sorg lyfter hon fram ett Sverige som inte finns men finns. Det är en kärleksförklaring. Bortom dagens urbana Sverige, skrev jag; inte utanför. För vilket satans ord det är, detta ”utanförskap”, som om dessa människor inte hör till, inte hör till oss, inte har med oss att göra, inte existerar. Då är Bob Dylans uttryck bättre: ”If you live outside the law / you must honest.” Problemet är dock, hur kan man leva ärligt, mot sig själv och andra, när man lever sådana liv?

Var är Livs mamma, förresten? Vad hände henne? Det får ni läsa i romanen. Hur, mer exakt hur, lever människorna i granskogen? Det får ni också läsa själva, det långsamma framskrivandet av skogens människor är det mest spännande i romanen, hur Stina Jackson med korta och ibland men bara ibland något längre meningar skriver fram personerna, nej, människorna. Skriver fram dem som människor, skriver fram deras liv som liv. Att hon också, rent stilistiskt, formulerat sin nya, andra romanen ännu mer noga än debuten.

”Ödesmark” är en spänningsroman, redan här. En noir-roman, en ödes- och ödebygdsnoir. Men romanen ska också bli en deckare, en kriminalroman och till viss del en polisroman. Det ryktas att Vidar samlat på sig en förmögenhet, han har köpt och sålt skog, och alla pengar har han kvar. Jo, måste nämnda det också, eftersom detta utgör grunden för åtminstone halva den kriminalitet som ska komma.

På ett helt naturligt sätt uppstår det kriminella, människornas handlingar, ur livet, ur liven de lever. Det hade inte kunna sluta på annat sätt men det slutar ju ändå, på något sätt, rätt bra. Positivt, optimistiskt, hoppfullt. Fast nog ändå med ett ? efter. Det slutar så bra det kunde sluta. Jag är helt övertygad om att Stina Jacksons ”Ödesmark” är årets bästa roman inom genren deckare och annan krimi, dessutom en av de bästa skönlitterära romanerna av alla sorter och i alla genrer som getts och kommer att ges ut i Sverige år 2020.

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson