Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Tillbaks på Öland

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Äntligen.

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Har du missat de tidigare delarna – ”Skumtimmen”, ”Nattfåk”, ”Blodläge” och ”Rörgast” – är du bara att lyckönska. Det är något av det bästa som en svensk deckarförfattare skrivit, enligt mig.

Det är lika bra att jag redovisar min inte helt objektiva utgångspunkt redan från start. När jag sätter mig för att avnjuta ”Benvittring” är förväntningarna skyhöga. Fallhöjden enorm. Och det är upplagt för en besvikelse.

Men det visar sig att författaren använt de åtta åren som det tagit sedan ”Rörgast” kom ut på bästa sätt. Jag bara älskar den här boken. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå.

Handlingen då. Ja, i ärlighetens namn så börjar det lite spretigt.

Vi får tre mordfall serverade som inträffat från 1939 till 2001. Det är lite svårt att hänga med i de tvära kasten men när inledningen är avklarad tar författaren med oss in i huvudhandlingen.

Den utspelar sig 2001 och det kan vara bra att ha i åtanke när det gäller vissa tekniska detaljer. Här finns fortfarande gott om fasta telefoner.

Vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen.

Det visar sig att det ligger en man begravd under stenraset. Lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik som har en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn.

Och nu börjar man känna igen författaren.

Johan Theorin har inte bråttom när han berättar sina historier. Som en erfaren konstnär lägger han grundfärgen och konturerna först innan han börjar med detaljerna. Vi får följa flera karaktärer i olika tidsepoker. Jag älskar den här berättarstilen. Det är ett komplext bygge som kräver total kontroll från författaren.

Johan Theorin. Foto: Johanna Hanno

Det sätter också alla som påstår att ljudböcker måste ha enkla konstruktioner med få berättarröster i skamvrån. Det funkar. Det kräver bara en skicklig författare. Johan Theorin lutar sig mot ett fantastiskt språk. Det är få, om någon, som kan slingra sig så elegant mellan brott, miljöbeskrivningar, karaktärsutveckling och tid.

När historien växer fram blir den djupare och djupare. Vi kastas tillbaka i tiden till bortglömda miljöer då livet såg annorlunda ut i vårt land. Här står generationen som föddes i början av 30-talet i fokus. De som på så många sätt lade grunden för dagens välstånd.

Det är liv och öden som alltmer sällan får ta plats i skönlitterära skildringar. Och det är i elfte timmen som Johan Theorin skriver ”Benvittring”. I boken är Gerlof Davidsson 87 år och även om han är en sällsynt pigg krutgubbe kan han i ärlighetens namn inte jaga bovar in i nästa decennium.

Även om Tilda Davidsson är polisen i historien, och hon får sin beskärda del av utrymmet i boken, så är det Gerlof som är den drivande för att lösa mordgåtan. Och jag är lite förälskad i honom. Det är lika bra att jag erkänner.

Han liknar min farfar som tyvärr inte lever längre. ”Benvittring” är en fin hyllning till den generationen. De smarta och lite roliga gubbarna och gummorna. Som varit med om värre tider och inte hetsar upp sig för småsaker.

Mina rädslor kommer på skam. När jag nu avslutat ”Benvittring” är det med en bitterljuv lyckokänsla. Den var precis så bra som jag hade hoppats. Men jag inser att det troligen är det sista vi får se av Gerlof Davidsson. Betyg är ganska meningslöst i sammanhanget. Det blir inte bättre än så här.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” är aktuell i bokhandeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare