Isländsk polis- och kvinnoroman

Ragnar Jónasson
Mörkret
Övers: Arvid Nordh
(Modernista)

Landets geografi, väderlek och temperatur brukar lägga en så stark grund för isländsk krimi att detta blir en genomgående stämning för såväl berättelser, miljöer och personer. (Ibland kommer dessutom något konstigt, skrämmande väsen fram ur naturen…)

Genre: isländsk noir. Just så kunde också Ragnar Jónassons föregående deckar-, polis- och landsbygdsserie beskrivas.

”Dark Iceland Series”, som den kallas på engelska (tyvärr finns ingen av seriens fem titlar översatta till svenska), utspelar sig i den lilla staden Siglufjörður längst upp i norra Island. Där kan det vara kallt och snöigt – ja, så insnöat att staden och dess invånare blir isolerade om vintern.

jonasson_morkret_omslag_inb_0Ragnar Jónassons nya polisserie, ”Hulda-trilogin”, är något annat. Mindre typiskt isländskt? Jo, kanske. Åtminstone blev jag allt mer förvånad under läsningen.

På Island har alla tre titlarna kommit i Hulda-serien. Den första titeln, ”Mörkret”, finns även på svenska.

Män som skriver kvinnoromaner? Hur kan det gå? Tänker inte ge mig in i någon sådan diskussion. Men den serie polisromaner som islänningen Ragnar Jónasson skriver med Hulda Hermannsdottír som huvudperson måste karaktäriseras som kvinnoromaner.

I första titeln, alltså ”Mörkret”, är polisinspektör Hulda Hermansdóttir i slutet av sin karriär – om det nu varit en karriär – som polis. Hulda ska gå i pension och Magnús, hennes chef på polisen i Reykjavík, vill helst att det sker så fort som möjligt. Till exempel i morgon eller åtminstone om två veckor.

Hulda får i alla fall ett sista, kallt fall att arbeta med innan en yngre manlig polis ska ta över hennes rum. Hon får välja vilket fall hon vill.

Ragnar beskriver en kompetent kvinnlig polis som gav upp för längesen, inte att vara en bra polis men att försöka ta sig uppåt i det manliga gänget inom polisväsendet. Går det att överföra, är detta en bild av hela Island som manssamhälle?

Hulda har både lite av miss Jane Marple och kommissarie Vera Stanhope i sig. Också hennes kalla fall – en ung, nu död ryska, 27 år, som kom till Island som flykting – sköter Hulda lite för bra. Hon får fram uppgifter som den manlige polis som hade hand om utredningen aldrig upptäckte eller ens brydde sig om.

”Mörkret” är en enkelt skriven och berättad roman. Med det menar jag att här finns  inga krusiduller. Enkla meningar, en enkel historia. Lite för enkelt? Kan tyckas, först. Berättelsen öppnar sig, djupnar och mörknar. Upplösningen, om ordet kan användas, slutet snarare, kunde inte komma mer oväntat.

Hulda, barn till en ensamstående mor, blir en allt mer innehållsrik kvinna och människa. Trilogins följande titlar, som jag verkligen hoppas kommer på svenska de också, följer Hulda Hermannsdóttir bakåt i livet och polisarbetet.

(Efternamnet förresten, jag undrar lite över det. Hulda har ju aldrig träffat sin pappa, hon vet inte vem han var…)

Påpekande: Den isländska originaltiteln är ”Dimma” och det borde boken ha fått heta också på svenska. Varför förstår var och hen som läser Ragnar Jónassons polis- och kvinnoroman.

Och PS. Vädret kommer in här också, förstås. Vädret går inte att komma ifrån i Iceland noir.

deckarlogg-2Bengt Eriksson

Dagar i Reykjavík

Uppåt 6 000 islänningar bor i Sverige. Här finns också drygt 4 000 svenskfödda med isländska föräldrar. En majoritet av dessa är bosatta i Lund, Malmö och övriga Skåne. Och det märks, allt oftare träffar man ju på islänningar…

Ýrr Jónasdóttir är chef för Ystads konstmuseum. Guðrún Hauksdóttir, musikalisk mångsysslare, finns i Malmö, och Ellen Albertsdóttir, journalist, i Lund. Svanhildur Arþena Kjartansdóttir driver, för att bli riktigt lokal, Vollsjö hembageri och Helen Halldórsdóttir har en isländsk butik i caféet.

Ýrr ska förresten uttalas Irr. En accent betyder inte att stavelsen betonas utan med accent blir det en extra isländsk bokstav med annat uttal. Och observera de speciella bokstäverna i namnen Guðrún och Arþena. Dessutom ska isländskor/islänningar alltid tilltalas med förnamnet. Det som verkar vara efternamn är mer en härstamning (vad pappan eller mamman heter).

Isländske konstnären Páll Sólnes och hans hustru, skådespelaren María Árnadóttir, flyttade från Vallarum till Bollerup och nu har Páll skaffat ateljé/galleri i Tomelilla. En annan isländsk konstnär, Jón Leifsson, har sitt galleri utanför Lövestad. Det var Jón som fick mig att upptäcka det isländska i både sin och Pálls konst.

Reykjavik_rooftops

Utsikt över hustak och fasader i Reykjavík. Foto: Bjørn Giesenbauer / Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic license.

Jag såg Jóns knotiga hästskulpturer med hans naturmålningar bakom. De hörde ju ihop och förenades till porträtt av Islands vilda natur. Páll säger att han tänker inte så men jag tycker Jón hade en bra beskrivning senast vi möttes: ”Páll målar det han som pojke såg genom fönstret när han åkte bil med sin pappa på Island. Det regnade, färgerna förstorades, motiven blev diffusa.”

Det tyska husetNär jag träffar någon från Island brukar jag fråga: Läser du deckare? Läser du isländska deckare? Svar (oftast): Ja. Arnaldur Indriðason startade på 90-talet den isländska deckarvågen. Oavsett om han skildrar Islands landsbygd eller staden Reykjavík – som i sin nya andravärldskrigsdeckare ”Det tyska huset” och i pockeutgåvan av ”Vinterstaden”– är Islands natur, geografi och väder alltid närvarande.

”Det har jag inte ens tänkt på”, sa Arnaldur när vi pratade på bokmässan i Göteborg. ”Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är Vinterstaden Indridassonoberäknelig och farlig.” Och så kan det vara – inte minst vädret slinker med utan att författaren tänker på det. Slå upp någon deckare av Yrsa Sigurðardóttir, Lilja Sigurðardóttir, Ragnar Jónasson med flera och läs några sidor. Det blåser, personerna huttrar, drar ytterkläderna tätare om sig.

För varje ny deckare har jag allt mer lockats att resa dit och – ordagrant – känna Islands deckarmiljöer. Det här skriver jag precis innan jag åker iväg till Reykjavík på en första researchresa. Krönikan fortsätter när jag står på Hverfisgata, där jag ska bo…

***

Det finns storm och så isländsk storm. Flygplanstrappan kan inte förankras på grund av blåsten. Först efter två timmar kommer jag av planet på Keflavik. Flygbussen kör genom de lavafält där en kropp hittas i ”Den som glömmer”, en annan Arnaldur-deckare, och in i en tavla av Páll Sólnes: husen, taken och fasaderna – rött, gult, blått, grönt – kan vara färgklickar på hans målningar.

Reykjavík är ”en småstad med storstadsambitioner”, enligt den isländska deckarserie (visas på Viasat) av pseudonymen Stella Blómkvist i thrillerskala från noir till ännu svartare. Tänk Ronneby, Hjo eller Skoga. Invånare: typ 125 000. Det mesta (som caféer och restauranger, bokhandlar, konstmuseer och gallerier) finns inom 150 meter och resten på gångavstånd.

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi KataI Steinar Bragis senaste roman, ”Kata,” skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

Vinden slungar mig förbi konserthuset Harpa (ett svart lavafält med pállska färgduttar när ljuset faller på). Jag går på konstrunda i Reykjavík: ser Páll Haukur Björnssons återinstallerade isländska natur (Konstmuseet Hafnarhús), Kristín Sigurðardóttirs ner till lavan avskalade men också nordiskt upplysta naturfoton (Fotomuseet Grófarhús), Ágrímur Jónssons målningar av troll och älvor (Nationalgalleriet) samt fler av ”det gömda folket” i temautställningen ”Myrkraverk/Tales of the Unseen”(Konstmuseet Kjarvalsstaðir).

Särskilt Kristinn Péturssons handmålade grafiska bilder, bland annat på en Djävul som verkligen är full i fan.

Kortkultur
3 X Reykjavík

Nätter i R Indridasson1. Reykjavíkdeckare. Om man sorterar Arnaldur Indriðasons deckare i rätt ordning – efter de år som berättelserna utspelar sig i – kan man följa hur småstaden Reykjavík blir en allt större stad. Möjlig läsordning: ”Det tyska huset” (1940-tal), ”Den stora matchen”, ”Nätter i Reykjavík” och ”Den som glömmer” (alla 70-tal), ”Glasbruket” (90-tal), ” Vinterstaden” (2000-tal)…

Darkness Jonasson2. Fler Islandsdeckare. Ragnar Jónasson är nästa isländska deckarförfattare i tur att ges ut på svenska. ”Dimma”, första titeln i Hulda-trilogin, kommer i höst. Hulda, som på isländska kan syfta på ”det gömda folket”, är en 64-årig kvinnlig polis i Reykjavík. Böckerna följer henne bakåt i poliskarriären – det vill säga den karriär hon aldrig erbjöds, som kvinnlig polis.

haunting_of_reykjavik_book_cover3. Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda 2018