Hon väcker barndomsminnen

Carina Rydberg
Vitt slödder
(Albert Bonniers förlag)

Nej, minns det inte som igår, men som långt borta.

Läser sällan romaner numera, föredrar biografier och essäer, men av någon anledning gick jag sta och köpte Carina Rydbergs senaste, ”Vitt slödder”.

Vet egentligen inte varför. Tyckte sådär om hennes självbiografiska genombrottsroman, ”Den högsta kasten”.

Men ändå. Kanske var det någon recension som triggade lusten. Carina Rydberg får omnämnanden i alla större dagstidningar, hon är väl respekterad i Kultursverige.

I likhet med genombrottet är ”Vitt slödder” självbiografisk. Titeln är en parafras på amerikanska ”White trash”. Dock är misären betydligt värre för den vita underklassen i USA:s trailer parks.

Carina Rydberg skildrar sin barndom och uppväxt i skarven mellan 1960-70-tal. De tidiga åren bodde familjen i Rågsved.

Vi får även följa henne senare i livet.

Hon var en ovanlig flicka som liten, och är en speciell kvinna idag.

Trots att hon hela livet haft nära till både ångest och depression dyker hon ner i händelser och skildrar dem med förvånansvärt gott humör. Livet som en absurd teaterpjäs.

Under uppväxten var relationen till föräldrarna allt annat än enkel.

Modern var nervös och hade hetsigt humör. Fadern var gåtfull och lämnade familjen under mycket speciella omständigheter. Han hade först tänkt ta livet av sig genom att lägga sig på tågspåren. Han räddades dock och istället skar han halsen av sig på tågperrongen mitt bland andra resenärer.

Tycker mig i Carina Rydbergs prosa få en känsla av Stig Larsson (inte Stieg Larsson, deckarförfattaren) vars böcker jag älskar. Båda författarna har erfarenhet av att skriva med stimulantia i kroppen. CR nämner att hon sen 1995 inte skrivit en bok i nyktert tillstånd. Det är dock inget läsaren märker av. Tvärtom är texten stringent.

Psykoterapeuter avverkar hon flera, den ena knäppare än den andra. Det är ganska roligt beskrivet. ”Ville jag bli tokig på riktigt så var en analys rätta vägen att gå.”

Kärleksaffärerna är många och sällan lyckade. Som när en man tar bra betalt för en burk Prozac, som han fått men inte kan använda. Rydberg utbrister i boken: ”Vad jag alltid har hatat med svenska män är deras snåla tarvligheter och det faktum att de själva är helt omedvetna om dem.”

Läsaren får föja med på utlandsresor, såväl till USA som utbytesstudent och senare till Taj Mahal och Indien.

Hon skaffar sig livserfarenhet och beskriver ett misslyckat självmordsförsök.

Sin livsregel sammanfattar hon till: ”Vad man måste inse är att det inte finns någon lycka – det gäller bara att hålla olyckan på avstånd.”

”Vitt slödder” väcker egna barndomsminnen till liv. Det kan faktiskt vara en anledning till att läsa Rydbergs roman.

Sent 1950-tal. Vår familj bodde i vad som sades vara Göteborgs första höghus, där Redbergslid gränsar mot Örgryte. Hyreshus vs villor. Även hyreshusen beboddes i hög grad av medelklassfamiljer.

Min mor berättade att höghuset hade frysboxar i källaren, en för varje lägenhet. Frysboxar var något nytt och de mer misstänksamma använde dem som allmänt förvaringsutrymme.

I skolan tävlade jag med en professorson om att få höga betyg. En anspänning som ledde till att tarmarna slog knut på sig under ett prov. Vilken nesa att bli hämtad av mamma och åka till sjukhuset där en läkare med plasthandskar stack in handen i rumpan min och vred tarmarna rätt.

En annan hågkomst är när jag puffade ner en flicka i ett dike. Tyckte hon stirrat lite väl stint på mig under lektionerna. Det räckte uppenbart för att straffa henne.

Upptäckte erotiken genom porrtidningar som Piff och Paff, utan att förstå vad det gick ut på. Vanligtvis var det någon kompis som tagit tidningarna från en storebror.

Som sagt. ”Vitt slödder” kan vara en bra katalysator för egna hågkomster.

Svante Nybyggars, 71 år och härmed gästrecensent på Deckarlogg, är en tidigare copywriter med passion för robusta kläder och stil. Under signaturen The Urban Hippie Swe syns han på Instagram och har drygt 74.000 följare. Han odlar också ett intresse för litteratur.

En saga eller kanske thriller om människans förhållande till naturen, rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne

Deckare, har det sagts. Nja. Thriller, då? Ja, kanske. Krimi går det i alla fall att kalla följande roman, som recenseras av Kenneth Olausson, ny gästrecensent på Deckarlogg.

***

Olga Tokarczuk
Styr din plog över de dödas ben
(Albert Bonniers; övers: Jan Henrik Swahn)

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här – och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben.

Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick till exempel Man Booker International Prize förra året, det vill säga 2018, men har också fått ett par tyska och polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt.

Du – min okände läsare av denna blogg – kommer kanske ihåg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om ”Styr din plog över de dödas ben”? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga.

OlgaI den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende.

Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden.

Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur – ägnar fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn.

Så helt galen är hon ju inte. Fast bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D, som i hemlighet tar ett foto hon hittar i en låda hos den döde grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga.

En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”.

Ur ”Styr din plog över de dödas ben”:

Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. – Sover du?, frågade han. – Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. – Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken.

Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att ”Styr din plog över de dödas ben” (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok ”Jakobsböckerna”. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag.

Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en så kallad mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig, lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet.

Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog.

Kenneth Olausson introduceras härmed som gästrecensent på Deckarlogg. Under 2018 och 2019 har han varit ”ambassadör för Augustpriset”. Han har en egen blogg som han kallar ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat Olaussons recension av Nobelpristagaren Olga Tokarczuks roman ”Styr din plog över de dödas ben”.