De som förblev musiken, tiden och ja, politiken

Den här boken recenserades i förra numret av Hifi & Musik, alltså sista numret för i fjol.

Först skulle boken komma i december 2021. Men på grund av tryckeriernas pappersbrist flyttades tryckning och utgivning fram till januari 2022. Nu ser jag att utgivningen planeras till månadsskiftet februari mars.

Så ta recensionen som ett förhandstips! Ja, just tips. Det är en bra bok.

***

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål,

Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm

Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound,

International Harvester –

En kollektiv berättelse

(Dokument Press)

Förlagsnamnet passar precis. Den här boken är ett dokument över en tid och ett band (eller flera, födda ur varann) och ett antal människor som både formades av och har bevarat den tid som var 60- och 70-talen.

Mest fascinerande är kanske att musiken från Pärson Sound, International Harvester, Harvester och Träd, Gräs och Stenar spelar vidare idag – som Träden. Som ett minne av tiden och musiken, både ett musikarv och en musikalisk fortsättning. Och att de spelande musikerna och även människorna omkring musikerna och musiken har förblivit tiden och sig själva; mer eller mindre.

Mats Eriksson Dunér, Jonas Stål, Håkan Agnsäter och Jakob Sjöholm (den sistnämnde blev själv medlem i Träd, Gräs och Stenar och nu Träden) har inte författat boken.

De har sammanställt den: intervjuat (förmodar jag), skrivit ner samtal (några medverkande verkar själva ha skrivit sina bidrag) och placerat i tids- och musikordning. Samt lusläst gamla tidningar och letat artiklar, valt ut och lagt in ett urval mellan samtalstexterna.

Som i TV-dokumentärer. Och det fungerar utmärkt, i det här fallet, eftersom många fortfarande pratar som de var och, vad gäller musikerna, som de spelade.

Boken följer Träd, Gräs och Stenar och dess föregångare från tiden före och genom de olika banden/bandnamnen, det handlar om Gärdesfesten, om landsbygden, odling och äta vegetariskt, om den lilla restaurangen Fröet i Stockholm med mera.

De mest kända talespersonerna för bandet var/är Thomas Tidholm (till och med Harvester) och Bo Anders Persson (Träd, Gräs och Stenar). Det framgår tydligt varför de gick åt varsitt håll, lämnade staden för – observera – varsin landsbygd. Också övriga medlemmar och många andra övriga finns med i boken och berättar om tiden och dess musik.

Träd, Gräs och Stenar med föregångare skulle benämnas ”flummare” av den progressiva musikrörelsens så kallat politiska del. Här kan man läsa att bandet till att börja med omskrevs som socialister och vänster i flera tidningstexter.

Frågan är vilka som var mest politiska: De som sjöng om politik eller de som spelade, levde och var sin musik. De som förblev musiken och tiden.

Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar flyttade till Värmland, där han blev jordbrukare, kantor och kommunpolitiker. Han har ett litet jordbruk, än idag.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik 2021

Marc Bolan på Gärdesfesten

Dan Backman, musik- och konstkritiker samt inte minst själv konstnär, har på sin blogg ”Dan Backman Musik Konst” skrivit en text om den första Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”. Klicka HÄR och läs!

Detta med anledning av att det just idag, den 12 juni 2020, är 50 år sen Gärdesfesten första gången ordnades i Stockholm. 50 år, milda makter!

Deckarlogg i sin tur passar på att återutlägga följande inlägg som tidigare funnits på bloggen ”Erikssons kultursidor” om gruppen Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa taktens musikaliska (eller vad det var) medverkan på (den andra) Gärdesfesten och dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet”.

Skivbolaget Silence är förresten på väg att långsamt, långsamt men dock återutge denna för den svenska populärmusikhistorien klassiska LP-utgivning. Vilket jag väntat på  åtminstone sen det var 40-årsjubileum. (Och detta hade jag skrivit och tyckt även om jag inte varit med på plattan.)

***

hm_be_09_03_extrabok_musikochpolitikNär Alf Arvidsson, professor i etnologi, i boken ”Musik och politik hör ihop – Diskussioner, ställningstaganden och musikskapande 1965-1980” (Gidlunds) citerar amatörlåtskrivaren Eriksson på samma sidor som betydligt mer professionella och kända sångpoeter som Mats G Bengtsson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson, Peter Mosskin, Bernt Staf, Lasse Tennander, Mikael och Thomas Wiehe… Ja, då blir man ju mallig.

Men även om den dåvarande upplagan av ”mitt” band Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten framförde en låt med titeln ”Gärdet 1970” på den andra Gärdesfesten så har Arvidsson ändå lite fel när han skriver att låtens text ”summerar mycket av stämningarna kring de första Gärdesfesterna”.

Låten gjorde jag nämligen redan hösten 1968, bara någon dag efter att jag hört LP:n ”My People Were Fair and Had Flowers in Their Hair… But Now They´re Content to Wear Stars on Their Brows” (puuuuh!) med Tyrannosaurus Rex.

Melodin var ett försök att efterlikna rock & rolliga Marc Bolan-låtar som ”Hot Rod Mama” och ”Mustang Ford”. Med texten ville jag beskriva den attityd som präglat rockmusiken från 50-talet och framåt – att viljan betyder så mycket mer än den musikaliska så kallade skickligheten. Och på Gärdesscenen försökte jag hugga som Bolan på min halvakustiska orkestergitarr

Men låttiteln då? En efterkonstruktion. När skivbolaget Silence skulle ge ut inspelningar från den andra Gärdesfesten på skiva och ringde och frågade vad låten hette… så tänkte jag en halv sekund och svarade:

Festen på Gärdet

Gärdet 1970

När jag spelar gitarr
låter det som jag hugger ved

När jag sjunger
är det hesare än en kråkas krax

Men det är vackert
ja, det är vackert
för det är jag
det är du
det är vi
alla tillsammans

(Låttext från 1968, framförd på den andra Gärdesfesten 1970 och med på dubbel-LP:n ”Festen på Gärdet” 1971)

Bengt Eriksson