Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda