Kajsa Grytt på Garaget

Eftersom det är fredag… så skulle det väl också kunna vara Musikfredag på Deckarlogg.

Jag håller på och skriver en krönika om Kajsa Grytt, utifrån hennes solokonsert nyligen på Garaget i Hammenhög, till nästa nummer av Hifi & Musik. Den krönikan får ni vänta på att läsa tills tidningen är tryckt och distribuerad.

Men så länge kunde det kanske passa med ett par, tre foton på Kajsa Grytt när hon sjöng och spelade till egen elgitarr på just Garaget i Hammenhög.

Samtliga foton: Bengt Eriksson / Media I Morron I Dag

Deckarloggfredag: Håkanssons livskrumeluriga dikter

Mikael Håkansson
Invisa
(Tango förlag)

Ordlekandet börjar redan med titeln: ”Invisa” (människor) istället för utvisa (människor). Lek med ord men inte på lek och skoj utan lekfullt på allvar och i verkligheten. (Att bokens titel på omslagets framsida har präglats för hand, dunkats och hamrats ner i omslaget, är också en del av Mikael Håkanssons leklynne.)

Lynnig som i ordlynnig. Han rimmar när det passar om det passar, fumlar ibland lite med orden och raderna, för att få dem att passa. Vilket han, allt som oftast, lyckas med. Han beskriver sitt lekfullt allvarliga resultat som prosapoesi, om än av egen sort. Men jag läser ”Invisa” som poesi. Det är ju poesi: korta rader och ojämn högermarginal. Håkansson har diktat tankar om oss och detet, människorna och livet.   

I denna sin, det bör påpekas, skönlitterära debut. (Fast också hans krönikor under vinjetten ”Tankar om livet” på YA:s familjesida skrivs på ett slags skönlitterär prosa.) Det går att slå upp vilken sida som helst i ”Invisa”, läsa ett par, tre, fyra rader och få en tanke i huvet. Den tanken föder en fortsatt och kanske annan, förändrad tanke i läsarens – mitt som ditt – huvud.

Ja, vad menar Håkansson, när han genast på första sidan diktar följande om det rätt vanliga vanliga folket: Ungefär hälften kvinnor / andra hälften består / mer eller mindre av män… Eller, jag slår på måfå upp sidan 111: Det absolut tysta? /–/ Även tyst hörs… Eller blott en rad, på sidan 87, som anknyter till boktiteln: Invisad kärlek.

Rolf Classon, flerfaldig tecknad serieförläggare och delägare av Tango förlag som gett ut Håkanssons debutbok, har skrivit en inledning (”Invisning”) där han nämner ord som ”nonsensdikter” (fast med mening), ”rebusar” och ”ordlekar” – för att sen ta tillbaks hälften, delvis skriva emot sig själv och byta orden till ”reningsbad”. Classon avslutar: ”Som ett destillat ur ett livslångt grubbel.”

Nog exakt rätt och precist, jag instämmer och jag tror alla som läser Mikael Håkanssons krumeluriga poesi kommer att instämma. Hans rader och ord tar den vägen, från något lite, ja, konstigt, till något mycket, ja, självklart. Han diktar som om han biktar sig inför sig själv.

Om det ovanliga som kan vara det vanliga, det ovarligt farliga och det varligt ofarliga, vis snällism och viss dumism, livsresan i betydelse resa sig, stenar, slagord och arga troll, källkritik och källtillit, först som sist, fritid och fri tid, medborgare och världsmedborgare, optimism och pessimism…

Mikael Håkansson läser ur ”Invisa” på Garaget, Hammenhög. Foto: Media I Morron I Dag

Och så vidare, så vidare. Fler citat: Livet har sin gilla gång (banalt eller som livet går?) och den lilla stora enkla / komplicerade människan… Blir Håkanssons tankar allvarligare allt eftersom sidnumreringen stiger eller kan det vara som jag allt mer tar till mig raderna och orden och begriper att han tänkt och diktat på allvar?

Kanhända, vilket som. Fast boken är indelad i avdelningar så jag lutar åt att han noga valt i vilken ordning som avdelningarna och tankarna ska komma. Att en avdelning, dessutom den sista, fått rubriken ”Utopi med tiden” kan inte vara en tillfällighet.

”Invisa” är en bok att ta fram då och då och läsa några rader här och var, så att man får raderna på hjärnan. Det får man! De sätter sig i ens hjärna och gnager tills man funderat klart. Då tar man fram boken igen, läser några andra rader som man också får på hjärnan. 

Skickligt ordbehandlat, både enkelt och klurigt. Och bra. ”Invisa” kommer att förbli på min bokhylla, tas fram och ställas in, igen och igen, tas fram och ställas in. Ur avdelningen ”Inte så dumt”, ett sista citat: Den som dageligen / utsätts för dumhet / i tilltal / ideligen / kan bli dum / tillbaka…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggextra: Blues från norr på Garaget i söder

Konsert
(Här, då betyget skulle sättas, hade det blivit fel när Ystads Allehanda publicerade recensionen. Det skulle ha varit högsta betyg, alla fem lurblåsarna!)
Således: *****

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb
Var & när: Garageprojektet, Hammenhög den 1/6

Bäst: Allt enastående i Johan Airijokis sånger, både i själva orden som kring och bakom dem.   

Glädjande: Att så många en småkall kväll mitt i veckan med regn i luften ville se och höra denna enastående sång och musik. 

Johan Airijoki blickar på oss och säger: ”Vi åkte genom rapsfälten och kom fram till… det här Garaget.” Märkbart häpen, både inför själva spellokalen och Garagets alltid lika intresserade och entusiastiska publik.

De har rest från Malmfälten till Hammenhög, från  nordligaste Sverige till sydligaste. Johan Airijoki kommer från Malmberget (även om han nu bor i Stockholm) och Torbjörn Ömalm, elgitarrist i Malmfältens Rockklubb, från Jukkasjärvi.

”Nej, Pikkupalo!” rättar en annan i gruppen (tror det var trummisen). Ja, det är viktigt. Som att påstå att någon från Malmö skulle komma från Lund.

Musiken är dov och mörk, monoton och lågmäld. Så många mollackord efter varann att Airijoki förvånar både sig och mig när han i presentationen av ”Janne Cowboy”, en ny låt om hans möte med Stockholm, säger att ”det är en countrylåt och den går i dur!”

Björn Pettersson Thuuri, elbas, och Markus Larsson, trummor, spelar så man knappt tänker på att de finns. 

De lägger den musikaliska grunden, lika nödvändig som en husgrund, med få toner och lika få slag.

Nikolai Äystö suger in stämning och atmosfär från Airijokis sånger, betonar, förlänger och kommenterar på sina klarinetter. Han kan också jojka i kör och sjunga vad mina öron vill kalla shamansång.

”Den snabbfingrade” gitarristen Ömalm spelar ljud som blir toner och toner som är ljud, ibland många och snabba. Också elgitarrtonerna är som kommentarer till  Airijokis sång och sånger.

Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb på Garaget i Hammenhög.
Foto: Media I Morron I Dag

Johan Airijoki har kallats ”Malmfältens Bob Dylan”. Malmfältens Rockklubb utnämns härmed till Malmfältens kombination av Rolling Stones och Träd, Gräs & Stenar.  

Oftast lågmält men ibland, som i ”Skicka på”, kan det blir mer högljutt. Som att ilskan bryter fram ur de tankar som samlats inom en. Musiken mal på. Monotont, skrev jag förut. Nej, musiken är snarare envis, den ger sig inte. Långsamt, låt efter låt, tar den sig in i min kropp.

Johan Airijokis låttexter är svarta med en ironi som aldrig blir ironisk. Texterna – ja, han – förmår inte att skämta. Det här antyds redan i vissa låttitlar, som ”Allting kommer att bli bra”. I en annan, ”Bom diggi bom”, går texten: ”Vi spränger hela skiten… Framtiden är ljus.”

Min favoritlåt blir ”Lyssna på Bruce” om en bilresa som Johan gjorde med sin pappa. De lyssnade på en kassett med Bruce Springsteens ”Born in the USA”. Så ömt och fint.       

Airijoki sjunger som en poet. I ett med orden. Han nästan deklamerar fast han sjunger. Tystlåtet för att ibland ta i lite mer, då blir rösten ljusare. Enastående är ett passande ord. Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb gjorde ett enastående besök på Garaget i Hammenhög.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Så roligt! Ja, genialt.

Maria Eggeling säger, där hon står mellan pianot och gitarren, att hon har en låt som heter ”Vintern”. Hon kanske ska börja med den?

Men nu gick jag händelsen i förväg.

Titta det snöar (igen), tänkte jag. Det var igår, onsdag framåt lunchtid. Jag stod och väntade på att dörren till Ystads teater skulle öppnas. Min vinterrock färgades vit av snöflingorna. 

Uppe på Ystads teatercafé var det längtansfullt av folk, ja, överfullt, så inte bara jag som efter coronans husarrrest längtar ut till mänsklig samvaro. Kan inte ens minnas när jag var på soppteater senast – eller som igår sopplunch med sång och musik.

Spellista med ”Maria Eggelings klingande bästa”.

Publiken har balanserat de fyllda tallrikarna fram till sina bord. Maria Eggeling från Abbekås kommer in och berättar varför hon inte har trion med sig. De övriga blev sjuka i corona inför repetitionerna. Det fick bli en solokonsert.

När kan jag ha hört och sett Maria Eggeling första gången? Det var längesen. Nog på Garaget i Hammenhög, precis när det hade öppnat. Sen dess har jag många gånger upplevt henne på scen, ensam eller med olika musiker.

Hon börjar med två låtar som hon skrev, säger hon, förra gången det kom flyktingar.

Genast hon sätter sig vid pianot, börjar spela och sjunger första låten, den heter ”Ghost”, så konstaterar jag – så mycket bättre hon blivit, så mycket säkrare hon är. Ska jag skriva att hon vuxit, det är väl fräckt. Eller mognat, det är ännu fräckare.

Minns att jag ibland önskat att hon skulle spela med en större orkester. Men inte nu. Något måste ha skett.

Hon har blivit en komplett musiker. Hon sjunger mjukt och vackert medan hennes pianotoner kan slå tyngre, bli mer burdusa. Ändå fortsätter sången att vara lika melodisk och fin. 

Hon byter till akustisk gitarr, säger att hon under coronaåren skrivit barnvisor med Saga, sin dotter, född 2019, som ”producent”. Alla låtar sjöngs upp för dottern.

Om Saga gillade dem, så blev de kvar. Om inte, så kasserades de.         

Maria Eggeling spelar piano och sjunger med slutna ögon (allt som oftast) på Ystads teatercafé. Mobilfoto från mitt bord.

”Tuppen” – om en tupp som inte vill gå upp klockan 7, nej, aldrig före 8 – är ju en fantastisk visa för barn som vuxna. Så rolig! Geniala rim!

Senare ska hon spela och berätta en låt om den intensiva jakten efter apelsiner och bananer. Finns ju ingenstans, inte i någon affär. Lika genialt och roligt.

Nu, först, blev det dags för ”Vintern”, en låt vid pianot.  Maria Eggeling är inte en vokalist som spelar piano. Hon är sångerska. Hon är pianist. Bäggedera: två samverkande artister.

Hon spelar singersongwriterpiano, pop, klassiskt och jazz. Nu hör jag visst en tango? Eller en skuttig vals?

Extranumret handlar om ”Fråga Ugglan”, ännu en barnvisa. Publiken uggelhoar i refrängen.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Corona – och sen då?

Nu återgår livet till det så kallade normala igen. Det är slut. Coronatiden är över. Ändras inget i sista stund  upphör Sveriges coronarestriktioner idag, den 9 februari 2022. Vi släpps fria att åka runt på konstrundan i påsk och i sommar kan vi stå och sitta så tajt nära för att se och höra det ena bandet efter det andra spela på Garaget i Hammenhög och Solhällan i Löderup.

Vi kan. Men vill vi, vågar vi, törs vi? Ska  konsertarrangörer våga boka in artister och band? Tänk om det införs restriktioner igen, ifall smittan ökar på nytt och för mycket när alltför många börjar krama varann? Och kommer – hela – publiken tillbaks efter att vi de senaste åren lärt oss att göra kringgående rörelser då  vi möter människor på trottoaren?

Blir livet som förut eller kan det aldrig bli som förr?

Så mycket, mycket mer – än vad jag kunde tro – som rockmusikern Neil Young lyckades åstadkomma. Vad Young gjorde har framgått i press-radio-teve: han uttalade att han inte ville ha sin musik på strömningstjänsten Spotify om poddaren Joe Rogan fanns där och släppte fram antivaxxpropaganda.   

Det var givet att Spotify inte skulle välja Neil Young före Joe Rogan, eftersom Spotify satsat nära en miljard – just det, en miljard! – i svenska kronor på Rogans podd. Så Youngs musik försvann, Joni Mitchell och Nils Lofgren följde efter, nu verkar India Arie och hela Crosby, Stills & Nash vara på väg bort från Spotify.

Krönikören. Foto: Birgitta Olsson

Detta oroade tydligen investerare och aktieägare, för strax sjönk Spotifys aktie (fast på väg uppåt igen). Vd:n Daniel Ek kände sig tvungen att förtydliga Spotifys etiska regler och meddelade att i framtiden ska det finnas faktalänkar då kontroversiella åsikter om corona/covid framförs. Även Rogan fick offentligt lova att balansera sina poddavsnitt bättre framöver.

Neil Young anklagades för att vara emot yttrandefrihet och för censur – ja, för fascism. Enligt dagens dumokratiska rörelse innebär yttrandefrihet nämligen mer än den lagstadgade rätten att uttrycka sin åsikt. Yttrandefrihet betyder att vilken åsikt som helst ska kunna uttryckas var-, när- och hur som helst. Och detta utan att någon säger emot! Annars: cancelkultur och censur.

Förresten, en språk- och ordnörd som jag undrar ju varifrån antivaxx och antivaxxare kommer? Både begreppen och xx-stavningen, när började den att användas? Med lite hjälp tog jag reda på att ”anti-vaxxer” fanns med i Språkrådets nyordslista för 2019. Ordet lånades in från engelskan, där det funnits sen 2008.

Men stavningen med dubbel-xx? Helt enkelt för att vaccin uttalas så eller kan det vara för att det inte ser riktigt klokt ut när det stavas med xx?  

Apropå xx-ord… Senast nu i januari demonstrerade antivaxxpassare och antivaxxare mot vad Max Winter, en av dem bakom arrangörsgruppen Frihetsrörelsen, benämnt ”medicinsk apartheid”. Det gick kalla kårar längs ryggraden när jag såg de bägge orden.   

Dagens Sverige jämförs med Sydafrikas apartheidpolitik, raslagar i USA:s sydstater och judeförföljelser i Nazityskland. Covidpass/bevis liknas vid medicinska experiment på judar under andra världskriget.

Vissa demonstranter bar – för att betona detta? – en gul jude- eller Davidsstjärna, liknande dem som judar tvingades bära i Nazityskland. Ordet ”Jude” hade bytts mot orden ”No Vax”. Dessa demonstranter menar alltså de är dagens judar. De som opponerar sig mot covidpolitiken, covidvaccin och covidbevis behandlas av Sveriges regering som Nazityskland behandlade judarna.

Hur okunnig om historia går det att vara? Eller kan det vara ett hittills okänt tecken på covidsmitta – den sätter sig på hjärnan. Dumokratin ökar. Dumokratirörelsen växer. För att betona jag vet inte vad kände den nazistiska organisationen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) sig också lockad att delta i demonstrationen.

Häpen, bedrövad och ja, rädd har jag efter denna så kallade frihetsdemonstration i Stockholm den 22 januari  ägnat mig åt att diskutera med demonstranter, försöka få deltagare att ta avstånd från uttrycket medicinsk apartheid och judiska No Vax-stjärnor eller i alla fall NMR:s deltagande. Det var omöjligt.

Nej, jag har inte varit i kontakt med en majoritet av demonstranterna – men många. Och jag märkte att jag kände rätt många som deltog. Men inte ens NMR har det tagits avstånd ifrån. Några svar: ”Vi kan inte rå för vilka som deltar” och ”Vanligt folk deltog”. Det har talats om ”Hitler-luktande” covidpass och står jag inte bakom frihetskampen så hör också jag till den fascistiska sidan.

Det ebbar väl ut, när coronarestriktionerna är borta? Kanske, antingen det eller så är det starten för något större, mer och än värre. Nu på lördag den 12 går en frihetsmarsch i Malmö och till den 19 mars är demonstrationer utlysta i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Inför lördagsmarchen i Malmö ”undanbedes skyltar som kan uppfattas som främlingsfientliga”. Det behövs alltså?  

3 X kortkultur

1 Poesi. Trodde corontänen skulle föranleda många diktsamlingar. Men nej. Både poeter och läsare verkar skygga för covid. Nu har ändå Rolf Almström kommit med samlingen ”I coronans tjänst” (Mormor), där han tänkt, känt och diktat om corona. Eva Ströms ”Jag såg ett träd” (Bonniers) är väl också en coronadiktsamling. Fast mer än så, diktat under coronan men främst dikter om att stanna upp och iaktta: träd och liv, bakåt och nu.

2. Konst. Råkade hamna på vårdcentralen i Sjöbo (inget allvarligt om nån oroar sig) och gick som alltid en runda på vad jag kallar Sjöbo (pop)konstmuseum. Alltså samlingen med popkonst som Lars-Olof Tobiasson hängt och ställt på varje vägg och i varje vrå på vårdcentralen. Även efter pensionen (mer eller mindre) fortsätter doktor Tobiasson att curera sin utställning. Flera nytillkomna verk!

3. Musik. Ska du och jag lämna Spotify och byta till Tidal, Apple Music, Amazon Music, YouTube Music, Deezer…? Att döma av Facebook så gör många det nu. Jo, bättre ljud. Men finns det lika mycket musik, är det lika enkelt att sammanställa spellistor och når spellistorna lika många lyssnare? Och hjälper man artister för att  ersättningen är några korvören högre från de andra? Eller mår man blott lite bättre själv (ja, det ska väl inte förringas)?

Bengt Eriksson
Publicerat den 9/2 2022 i Ystads Allehanda

Deckarloggfredag: Bob Dylan och jag

Hur många skivor med Bob Dylan har jag hört. Ja, inte alla oräkneliga bootlegs men om inte alla så nog de flesta officiella utgivningar. Första LP:n jag hörde var ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (säkert året den kom, 1963). Hur många konserter har jag varit på med Dylan? Faktiskt inte så många, försöker minnas: första svenska konserten i Stockholm (1966 väl?), ett par gånger på Scandinavium i Göteborg, två gånger (åtminstone) i Malmö, vid Christinehofs slott i Skåne, Sofiero i Helsingborg…

Bob Dylan, 1963. Foto: U.S. Information Agency. Press and Publications Service

Ständigt föränderlig, på skiva som scen. Alltid har jag inte gillat det jag hört (och sett) men ofta och faktiskt allt mer har jag börjat uppskatta att jag inte alltid uppskattar honom, om uttrycket gick att förstå. Oavsett, på måndag den 24 maj fyller Bob Dylan 80 år. Själv fyllde jag nyss 74. Som tiden kan gå.

Eftersom det är fredag och Deckarlogg idag kan handla om något utanför ämnet ”Deckare och annan krimi” lägger jag ut den här krönikerecensionen från och om konserten på Sofiero – som ett förhandsgrattttttttis till Bob eller Dylan eller Zimmerman eller Robert eller hur nära man nu står honom.

”May you stay…”

***

Han log. Han tackade publiken också. Och efter pausen dansade han (så får man väl kalla det när han stod och gungade lite med överkroppen och huvet). Ibland lekte han med toner och ackord på pianot (beskrivningen gäller konserten i Helsingborg, dagen efter i Göteborg lär han ha rest sig upp från pianot och blickat ut över publiken) så att musikerna i bandet inte visste hur låten skulle fortsätta.

Så där han alltid gjorde under konserter på den tiden han fortfarande spelade gitarr. Stämmer det förresten, att det beror på åldriga, stela fingrar, det är därför som han inte spelar gitarr på scen längre? Ja, jag vet hur det känns. Jag kämpar också med mina gitarrfingrar.

Det handlar om Bob Dylan, förstås. Han blev min vän när jag var riktigt ung. Redan på tidiga skivor fanns sånger som var personliga brev till mig. Dylan uppmanade mig: Ta gitarren och sjung! Och vi var tusen, hundratusen, säkert miljoner unga pojkar jorden runt – några unga kvinnor också – som uppfattade hans sång till gitarr som en uppmaning att göra egna låtar och spela själv.

Bob Dylan sjunger ”High Water (For Charley Patton)” på scen i Helsingborg, usel bild men klart lyssningsbart ljud.

Vi blev gitarrpoeter, vissa professionella med tiden och andra gitarrplinkande amatörer livet igenom. Dylan fick ut mig på lördagsturnéer till Kingside, Kingside och Kingside igen (Stockholm hade tre ungdomsgårdar med samma namn). Det var 1965. Jag hade en akustisk gitarr och ett munspel i G-dur, körde en av mina Dylan-favoriter, ”She Belongs To Me”, och en egen låt, ”I Feel As Good As I Can”, som var mer som Donovan.

Strax ska jag försöka bli mindre ego men jag måste berätta också att Bob följde med oss till Vollsjö på 70-talet. Gary Engman sände TV-programmet Kvällsöppet från Vollsjö gamla skola och fråga inte mig hur mitt band kom med där. Vi körde en låt på svenska, skriven innan flytten till Skåne, när jag och min blivande hustru bodde på tionde våningen i Edsberg. ”Vi är på väg” heter låten där Dylan är chaufför på 607:ans buss från Edsberg in till Stockholm.

Om jag varit ung i dag och inte hört Bob Dylan förrän nu, vad hade jag tyckt? Så stod jag och tänkte på Sofiero. Dum fråga, ju. Han är gammal nu, 73 år, äldre än jag. Hur skulle en 16-åring, som jag var då, kunna knyta vänskapsband med den där ”gubben”, som en recensent beskrev honom. Vad jag säkert vet är att nu skulle jag aldrig få ”She Belongs To Me” som favoritlåt, för den var inte vacker längre i Dylans massakrerade version i Helsingborg. Samtidigt som jag sympatiserar med inställningen att gamla låtar ska leva vidare och förändras, inte hamna i en monter på Bob Dylan-museet.

Dylan sjunger en annan låt på scen i Helsingborg: ”Pay In Blood”.

Däremot har jag svårt att förstå när både äldre och yngre recensenter menar att han inte längre kan sjunga. Bob Dylan har ju aldrig haft någon vacker sångröst eller varit en virtuos gitarrist. Dylan är beroende av dagsformen. Han är stundens sångare och musiker. Gå in på Youtube och kolla live-inspelningar med en ung Bob Dylan: ena dagen kunde han sjunga och spela riktigt bra, nästa dag lät samma låt ju rent anskrämligt.

Numera sjunger Dylan med åldrad, skrovlig röst. Han verkar inte bry sig (och han har väl aldrig brytt sig om vad andra tycker, som när hans elgitarr skrämde folkmusikpubliken i Newport). Artister med så lite kvar av sin forna röst brukar göra det bästa av det lilla men ”gubben” Dylan försöker använda så stort röstomfång som möjligt och sjunga som en crooner. Det är både fascinerande och uppmuntrande.

Några få andra (John Lennon, Joni Mitchell och Neil Young) har också skickat brev till mig i form av nya låtar. De blev mina vänner. Jag struntade väl i vad de gjorde. Nej, jag struntar inte men jag förlåter, vad de än gjort och gör. Som när Dylan började sjunga country eller blev halleluja-frälst. Jag muttrade, accepterade och lyssnade vidare.

För de ögonblick då musik upphör att vara musik, då sång och musik blir själva livet. Det är vad Bob Dylan är för mig: en människa. Det är det innersta budskapet i hans sångpoesi och musicerande: detta svårhanterliga, dagliga slit med att vara människa. Det finns – också 2014 – vissa ögonblick då Dylans sång glimtar till av livets stora vilja och mindre förmåga.

Förra veckan på Sofiero i Helsingborg så tyckte jag mest om de jazzfolkbluesiga versionerna av nyare låtar som ”Workingman´s Blues #2”, ”High Water (For Charley Patton)”, ”Early Roman Kings” och ”Spirit On The Water”. Tänk Dylan, fantiserade jag, vid ett piano på Garaget i Hammenhög med komp av svenska jazzmusiker (gitarr, bas, trummor). Så litet och nära, nästan som när han började. Vilken idé! Som man kan drömma.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2014

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda