Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

2018 års bästa svenska krimi, deckare och annan spänning (del 2)

HermansonMarie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Historisk krimi med blandningen realism, verklighet och vardag samt påhitt och fantasi. Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område som idag är Liseberg. Personer: Ellen Grönblad, 19 år, volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, en tio år äldre detektiv vid Göteborgspolisen. Det sker ett mord eller dråp och flera mordförsök. Fast huvud- eller centralpersonen är egentligen Albert Einstein, som ska komma hit för att hålla sitt Nobeltal. En charmerande roman, mycket underhållande och lagom spännande, typ en feelgood-deckare på allvar.

HjorthHjorth & Rosenfeldt
En högre rättvisa
(Norstedts)

Kriminalpsykologen Sebastian Bergman med dysfunktionella kolleger utreder en serie grymma våldtäkter i Uppsala. Spåren är få och irritationströskeln låg. Riksmord tvingas dessutom att ta order från Uppsalapolisen vilket bäddar för maktkamper och konflikter. Vilken hierarki är viktigast? Stämningen bidrar inte till en snabb upplösning av brotten. Men sanningen kommer fram och den är inte den förväntade. Riksmords fans har en högtidsstund framför sig.

Anna JanssonAnna Jansson
Kvinnan på bänken
(Norstedts)

Det är nästan som vanligt i Jansson-land. Visby ligger där det gör, denna medeltidspärla på rosornas ö. Maria Wern och hennes kolleger på Visby-polisen ser sommaren an och hoppas på det bästa. Om sommaren blir het kan vad som helst hända, det vet de av mångårig erfarenhet. Här är det prästgården i Lärbro och uråldriga riter som står i fokus i en berättelse om skuld och gamla synder, hämnd och vedergällning.

Johansson SmugglarenTony Johansson
Smugglaren
(Lind & Co)

Tony Johansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta? Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till en av årets bästa svenska deckare. Extra hettar det till när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Nästan ”helt” autentiskt kan tilläggas: författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Olle Lönnaeus tiggarens-handOlle Lönnaeus
Tiggarens hand
(Bokfabriken)

Det är språket. Lönnaeus skriver lika kortfattat som väl. Polisromanen ”Tiggarens hand” måste vara en av de bäst skrivna svenska noir-deckare som getts ut. Det är personerna. Trovärdiga varenda en: unga och vuxna flyktingar, gamla romska tiggare, svenska kåkfarare… Även poliserna Jonny Lilja och Eva Ström blir ett alltmer självklart inslag i fiktionens/verklighetens Malmö. Det är miljöerna: autentiska ner till varje namngiven gata och plats, från Rosengård till ”Malmös Grand Canyon”. Det är handlingen, som börjar med bensinbomber och därefter hittas den ena mördade tiggaren efter den andra.

Deckarloggs red.

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

blodig-januariEn ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018